| Frälsningen af nåd. | Till Efesierna. | Kap. 2. | 507 |
Guds barmhertighet; wi hafwa icke först älskat honom, utan han har först älskat oss, 1 Joh. 4: 10. Att Gud uppwäckte Kristus från de döda war det härligaste af alla underwerk, men det är också ett underwerk och en ny skapelse, att Gud uppwäcker andeligen döda menniskor till andeligt lif och förenar dem med den uppståndne Kristus, så att de hafwa ewigt lif i honom. Detta nya lif i Kristus genom tron är redan här i tiden ett saligt lif i hoppet om den fullkomliga förlossningen och den ewiga härligheten.
6 och uppwäckt oss med honom och satt oss med honom i det himmelska, i Kristus Jesus,
7 på det att han i de kommande tiderna skulle wisa sin nåds öfwerfwinneliga rikedom genom sin godhet mot oss i Kristus Jesus.
Genom syndafallet blef menniskonaturen syndig, allt som innefattas i det ordet: Guds beläte, blef förderfwadt och wanstäldt, och i stället fick menniskan något af ormens art och beläte, förmörkadt förstånd, ond wilja och andelig död o. s. w. Gemenskapen med Gud och den himmelska werlden blef afskuren. De, som blifwit andeligen uppwäckta och kommit till lif i Kristus, äro i detta samlif med honom åter försatta i gemenskap med himmelen, de äro återförenade med Gud; han meddelar dem himmelska gåfwor och krafter; i tron och kärleken äro de wända till himmelen, deras samfund eller borgerskap är i himmelen, de äro i gemenskap med de fullkomnade rättfärdigas andar och den otaliga änglaskaran, Ebr. 12: 22, 33. Med allt detta himmelska stå Guds barn i gemenskap genom Kristus, som är hufwudet öfwer allt. Otrons barn höra blott jorden till med hjerta och sinne, och lefwa blott ett jordiskt lif. De, som dö i sina synder, falla i den ewiga döden. Guds wilja är att uppenbara och bewisa sin nåds oändeliga rikedom genom den fallna menniskans frälsning i Jesus Kristus, kap. 1: 6, 7, och denna nåds rikedom meddelas till en början nu, men skall i den tillkommande härligheten blifwa uppenbarad och meddelad i oändlig fullhet. Gal. 4: 1–7.
8 Ty af nåden ären I frälsta genom tron, och det icke af eder, Guds gåfwa är det; Rom. 3: 24. 4: 16. Tit. 3: 5.
9 icke af gerningar, på det att ingen må berömma sig. Rom. 3: 20, 27. 4: 2. 9: 11. 11: 6. 2 Kor. 1: 29 f. 2 Tim. 1: 9.
Ännu uttryckligare än förut wisar aposteln, att det är af idel nåd frälsningen är skedd i Kristus, och att äfwen tron är en Guds nådegåfwa. Är nu frälsningen fullbordad icke af och i oss, utan af Gud i Kristus, så är den ett werk af Guds nåd allena, hwilket kommer menniskan till godo blott genom tron. Men menniskan, såsom död i synden, kan lika litet werka tron hos sig sjelf, som en lekamligen död kan göra sig sjelf lefwande, utan detta är den Helige Andes werk genom ordet om Kristus. Hennes naturliga egenskaper och naturliga dygder och goda gerningar kunna således aldrig blifwa grund eller medel till hennes salighet. Med gerningar menas här allt hwad en menniska möjligen kan åstadkomma genom egna krafter och bemödanden. Hwar och en har således Herren allena att tacka för sin frälsning, och att menniskans berömmelse är utelyckt; se Rom. 11: 6.
10 Ty wi äro hans werk, skapade i Kristus Jesus till goda gerningar, hwilka Gud har förut beredt, att wi skulle wandra i dem. Ps. 100: 3. Ef. 1: 4. 4: 24. Tit. 2: 14.
Alla pånyttfödda menniskor äro Guds werk och en ny skapelse i Kristus. Att göra den andeligen döda menniskan lefwande och gifwa henne nytt sinne, ny wilja, nya krafter och andelig gemenskap med Gud, är en skapelse både af Guds allmagt och af Guds kärlek och nåd. Den nya skapelsens grund och lifskälla är Kristus. Så länge menniskan icke lefwer i Gud genom tron och werkar i kärleken, kan hon omöjligen göra något, som är godt inför Gud; ty allt hwad hon gör, flyter från en oren källa, från hennes egen wilja, och ej från Guds Ande. Allt hwad menniskan gör i detta tillstånd är döda gerningar, emedan lifwet i Kristus fattas, ty utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Men de, som hafwa det nya lifwet, äro af Gud sjelf just genom den nya födelsen skapade till goda gerningar. De äro dertill förut bestämda genom utkorelsen, kap. 1: 4. Och emedan de lefwa i Kristus, drifwas de af Guds Ande att göra det han will, och då blifwa gerningarne goda, ty de werkas af Kristi Ande i Guds barns hjertan, de äro hans eget werk och tillika inswepta i Kristi fullkomliga förtjenst och tillfyllestgörelse. Gud skådar de trogna sjelfwa och äfwen trons gerningar såsom inneslutna i Kristus.
11 Tänken derföre derpå, att I fordom, I som woren hedningar i köttet och blefwen kallade förhud af den så kallade omskärelsen, som göres med händer på köttet, 2 Kor. 12: 2. Ef. 5: 8. Kol. 1: 21.
12 att I på den tiden woren utan Kristus, afskilda från Israels samfund och främmande för löftets förbund, utan hopp och utan Gud i werlden. Rom. 9: 4.
13 Men nu, genom Kristus Jesus, hafwen I, som fordom woren fjerran, kommit nära genom Kristi blod.
I köttet, v. 11, nemligen efter den yttre härkomsten. Den yttre omskärelsen war tecknet till nådeförbundet med Gud, och detta förbund har just i Kristus sin grund, och derföre berodde delaktigheten deri på tron äfwen i gamla testamentet, ty Abraham, som fick löftet och omskärelsens tecken såsom ett insegel eller bekräftelse på trons rättfärdighet, Rom. 4: 11, blef rättfärdig genom tron på löftet, och löftet syftade på Messias. Omskärelsen afbildade den nya
_511.jpg&oldid=348273){kind=link}