| Förmaning till ödmjukhet. | Till Filipperna. | Kap. 1, 2. | 525 |
pröfwad, stadfästad och förökad, och själen renad och luttrad och beredd till saligheten. ”Jag skall göra dig utkorad uti bedröfwelsens ugn.” Wår bedröfwelse, som är kort och lätt, bereder åt oss på öfwerswinneligt sätt i öfwerswinneligt mått en ewig fullwigt af härlighet. 2 Kor. 4: 17. Ebr. kap. 12.
2 Kapitlet.
Förmaning till kärlek och ödmjukhet efter Jesu föredöme. Sändningen af Timoteus och Epafroditus.Finnes derföre någon förmaning i Kristus, finnes någon kärlekens tröst, finnes någon andens gemenskap, finnes någon hjertlighet och barmhertighet,
2 så gören min glädje fullkommen derigenom att I ären ens till finnes, hafwande samma kärlek, endrägtiga, med ett sinne, Rom. 12: 16. 15: 5. 2 Kor. 1: 10. Fil. 3: 16. 1 Petr. 3: 8.
3 så att intet sker af partisinne eller fåfänga, utan så att den ene i ödmjukheten aktar den andre högre än sig sjelf. Rom. 12: 10. 1 Petr. 5: 5.
Den kristna församlingen i Filippi hade stor kärlek till aposteln och stor åstundan att göra honom glädje. Denna kärlek åberopade han här för att beweka dem till ödmjukhet, enighet och inbördes kärlek, emedan detta för honom war den allra största glädje. Finnes ännu hos eder någon inbördes förmaning i Kristus och kärleksfull åstundan att trösta hwarandra, är bland eder någon andens gemenskap, någon hjertlighet och barmhertighet, så bewisen detta mot hwarandra, så att I ären lika sinnade och med lika kärlek älsken hwarandra, såsom bröder, och icke gören någon åtskilnad; ty derigenom uppstår parti och söndring. Partisinne, småaktighet, afund, brist på ödmjukhet äro de wanliga orsaker, som störa kärleken och enstämmigheten bland kristna. Derföre förmanar aposteln till sådan ödmjukhet, att ingen skall anse sig för bättre än de andra, utan twärtom akta andra högre än sig sjelf.
4 Sen icke, hwar och en på sitt eget bästa, utan hwar och en äfwen på andras. 2 Kor. 10: 24.
Egennyttan är, likasom högmodet, egenkärlek och köttslig begärelse, en af syndaförderfwets djupaste rötter i menniskohjertat, och utsläcker ofta kärleken mellan lekamliga bröder, stundom äfwen mellan bröder i Kristus. Derföre bör en kristen alltid lika mycket söka befrämja sin nästas fördel, som sin egen. Du skall älska din nästa såsom dig sjelf, se 2 Kor. 13: 5.
5 Waren så till sinnes, som Kristus Jesus war, Matt. 11: 29. 1 Petr. 2: 21. 1 Joh. 2: 6.
Af Kristus sjelf skall Kristi församling lära kärlek, ödmjukhet, sjelfförsakelse, sjelfuppoffring. Bor Kristi Ande i wåra hjertan, Rom. 8: 9, så måste också Kristi sinne hos oss allt mer och mer blifwa rådande.
6 hwilken, då han war i Guds skepelse, icke aktade såsom ett rof att wara jemlik Gud, Joh. 1: 1 f. 17: 5. 2 Kor. 4: 4. Kol. 1: 15. Ebr. 1: 3.
Kristus, Guds Son, war af ewighet i gudomsskötet, innan han blef menniska. Han war i Guds skepelse, nemligen lik Fadren, Fadrens härlighets återsken och hans wäsendes afbild, Ebr. 1: 3, en utskinande återglans af hela gudomens oändliga härlighet. Då Guds Son blef menniska, afklädde han sig ingalunda den gudomliga naturen, utan han afklädde sig blott den härlighet, som han hade hos Fadren förr än werlden war. Joh. 17: 1, 5. Denna gudomshärlighet uppenbarades blott någon gång i ringa grad under hans wandring på jorden, såsom i förklaringen på berget. Han hade kunnat uppenbara denna härlighet och dermed wisa, att han war Messias, så att ingen hade kunnat neka det eller wåga att stå honom emot. Men detta wille han icke; han hade då icke kunnat med den fullkomligaste sjelfförnedring och lydnad fullborda lagen, återlösa oss med sitt blod och blifwa genom lidandet fullkomnad. Den förste Adam wille såsom ett rof rycka det till sig, att wara jemlik med Gud, hwilket ormen inbillade honom att han skulle blifwa genom den förbjudna frukten. Men Kristus, den andre Adam, måste betala hwad han icke hade röfwat. Ps. 69: 5. Åstundan efter jemlikhet med Gud, och (falsk) sjelfständighet, som den förste Adam wille röfwa, war den syndaskuld och det stora förderf i hela menniskoslägtet, som Guds Son såsom återlösare måste betala. Adams sjelfupphöjelse och hela slägtets syndaskuld måste betalas med den allra djupaste sjelfförnedring; derföre afklädde sig den andre Adam den gudomliga härlighet, som honom tillhörde, prålade aldrig dermed, gjorde aldrig något under, utan då det war Fadrens wilja, förwandlade icke stenar till bröd för att släcka sin hunger i öknen, kastade sig icke ned från tempelhöjden, för att bewisa, att han war Messias, och wille icke såsom ett rof emottaga werldens riken och deras härlighet genom något samtycke till frestarens begäran, ej heller med sin gudomsmagt minska den bottenlösa kalk af lidande, som han för oss måste dricka.
7 utan utblottade sig sjelf och antog en tjenares skepelse och wardt lik menniskor och i åthäfwor funnen såsom en menniska; Matt. 20: 28. Rom. 15: 3, 8. Gal. 4: 4.
Han utblottade sig sjelf, afklädde sig gudomsskepelsen, gudomsmagten, så att han icke deraf gjorde bruk i sin menskliga natur, utan blott då det blef af Fadren gifwet under förnedringstillståndet, såsom han icke af sin gudomsmagt uppwäckte Lazarus, utan genom bön till Fadren, och sedan bad han, att Fadren skulle förhärliga honom, Joh. kap. 17. I örtagården bad han att, om möjligt, den kalken måtte gå ifrån honom. Han förhärligade icke sig sjelf, utan Fadren förhärligade honom genom uppståndelsen
_529.jpg&oldid=348323){kind=link}