| 526 | Kristi förnedring | Pauli Bref | Kap. 2. |
ifrån de döda och genom upphöjelse till härligheten. Adam wille göra sig sjelf jemlik med Gud, men Kristus antog en tjenares skepelse, föddes i ringhet, blef fattig för wår skull, och hade icke någon plats, der han kunde nedluta sitt hufwud (Matt. 8: 20), tjenade sjelf sina lärjungar i fotatwagningen (Joh. 13: 3–5), och led döden på korset, som, efter den tidens borgerliga lag, war det dödssätt, hwartill såsom förbrytare blott slafwar, således de ringaste tjenare, kunde dömas. Han underkastade sig all mensklig swaghet, blott synden undantagen, han led af trötthet, hunger, törst, djup bedröfwelse, innerligt medlidande, så att han grät öfwer Jerusalem o. s. w. Han underkastade sig icke blott Moses’ lag, utan äfwen den hedniska romerska öfwerhetens borgerliga ordning och inrättning. Således bewisade han sig till alla delar såsom en menniska och genomgick all den möda, den bedröfwelse och de lidanden, som Adams barn äro underkastade för syndens skull, samt slutligen oändliga qwal och försoningsdöden på korset. Han hade icke blott en fullkomlig menniskokropp, utan också en fullkomlig menniskosjäl, med mensklig ande, och war en fullkommen menniska af Adams slägt. Detta uttrycker han sjelf med den benämning han gifwer sig: Menniskosonen.
8 han ödmjukade sig sjelf och wardt lydig intill döden, ja, intill korsets död. Matt. 26: 39. Joh. 10: 17 f. Ebr. 2: 9, 14, 17. 12: 2.
Korsfästelsen och döden på korset war det allra högsta bewiset på lydnad för Fadrens wilja. Korsfästelsestraffet war förenadt med yttersta wanära, och en djupare förnedring war icke möjlig. Det war Fadrens wilja, att Kristus genom sådan död skulle blifwa försoningsoffret för wåra synder, 2 Kor. 5: 21. Es. kap. 53. Ps. 69: 12, och att han af Guds nåd skulle smaka döden för alla. Ebr. 2: 9. Döden på korset war icke blott ansedd med afsky af menniskorna, utan den war ett tecken till förbannelse, förkastelse, wrede och dom af den helige och rättfärdige Guden. Gal. 3: 13. Genom döden på korset friköpte oss Kristus från lagens förbannelse, i det han blef en förbannelse för oss; han tog uppå sig wår syndaskuld såsom wår löftesman och betalade allt i wårt ställe, se Ebr. 12: 2. Joh. 10: 17, 18. Kristi död är lif och salighet för den fallna menniskan.
9 Derföre har ock Gud upphöjt honom öfwer allting och gifwit honom det namn, som är öfwer alla namn, Ps. 110: 1. Es. 53: 12. Joh. 17: 1 f. Ap.G. 2: 33. Ef. 1: 20 f. Ebr. 1: 4. 2: 9.
Genom denna sjelfförnedring, denna lydnad, denna tillfyllestgörelse och alla dessa lidanden blef Kristus såsom wår medlare fullkomnad. Ebr. 2: 10. Derföre har han blifwit upphöjd såsom wår salighetshöfding på Fadrens högra hand och fått det namnet Herren, som betyder, att han är konungars Konung och herrars Herre. Uppb. 19: 16.
10 på det att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, på jorden och under jorden,
Icke blott för Guds Son såsom den andra personen i gudomen, utan för den förklarade och i gudomen upphöjda menniskan, Jesus Kristus, och i hans namn skola alla knän böja sig. Äfwen såsom menniska är han Guds Son och insatt af Fadren till Herre och Konung öfwer hela skapelsen och i synnerhet öfwer menniskowerlden; och alle skola hedra Sonen såsom de hedra Fadren, se Es. 45: 23. Rom. 14: 11. Joh. 5: 23. Ps. 2: 8. Es. 53: 10. Hans namn är upphöjdt öfwer de högsta änglar. Ebr. 1: 4. Alla skapade wäsen, Upp. 5: 13, alla änglar och de utwalda i himmelen, Upp. 5: 11. Ebr. 1: 6. 1 Petr. 3: 22, menniskorna på jorden och de onda andarne i afgrunden tjena och ära honom — de goda änglarna och de på honom troende menniskorna göra det med glädje, de onda andarna och otrons barn bland menniskorna måste göra det, fastän först utan att weta det, och sedan nödtwunget och med förbittring. Luk. 8: 31. Upp. 20: 1, 3.
11 och att alla tungor skola bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära. Ap.G. 2: 36. Rom. 14: 9. Upp. 5: 13.
Ehuru olika jordens folk äro i tänkesätt och tungomål, så blifwa de dock alla öfwertygade, att Kristus är Herren, Guds Son, skapelsens Konung. De som tro på honom såsom Frälsare, bekänna honom såsom Guds Lam och såsom sin Herre och Konung. Upp. 5: 9. Alla öfriga människor måste mot sin wilja erkänna, att han är den allsmägtige och sannfärdige Herren och Konungen. Att tillbedja och ära Sonen länder till den himmelske Fadrens högsta ära, ty det är blott genom Sonen möjligt att rätt tillbedja och tjena Fadren.
12 Derföre, mina älskade, likasom I alltid hafwen warit lydiga, arbeten — icke allenast såsom i min närwaro, utan nu mycket mer i min frånwaro — med fruktan och bäfwan på eder frälsning.
Sedan aposteln sålunda till de troendes efterdömelse framställt den allsmägtige Herren och Konungen Jesus Kristus i hans djupa sjelfförnedring, ödmjukhet, försakelse och oändliga kärlek, så upptager han åter förmaningen, v. 1, 5, att wi genom hans nåd, hans kraft, hans Ande skola söka att likna honom. I honom allena är wår salighet, och just genom att i trons förening med honom wandra i hans fotspår befrämjas wår salighet och upphöjelse till hans härlighet. Wilja wi likna honom, så måste wi med fruktan och bäfwan undfly allt det, som kunde skilja oss från honom, icke blott grofwa öfwerträdelser och syndiga lustar, utan också all twedrägt och fåfäng ära, partisinne, sjelfupphöjelse, kärlekslöshet, egenkärlek och egennytta o. s. w. Se Rom. 11: 20. 2 Kor. 2: 3. 2 Kor. 7: 15. Ef. 6: 5.
13 Ty Gud är den som werkar i eder både wilja och gerning för sitt wälbehags skull. 2 Kor. 3: 5. Ebr. 13: 21.
_530.jpg&oldid=348326){kind=link}