| 532 | Förmaning till dygd och fröjd. | Pauli Bref | Kap. 4. |
Denna vers står i nära sammanhang med det föregående. Emedan ett så härligt mål är eder föresatt, så förblifwen ståndaktige i tron och gemenskapen med Herren Jesus Kristus mot alla willomeningar. Med brinnande kärlek uttrycker aposteln sin glädje öfwer denna församling, sin längtan icke blott att återse den i tiden, utan att blifwa ewigt förenad med den i uppståndelsen. Församlingen war en krona, hwarmed Herren hade krönt apostelns arbete.
2 Euodia förmanar jag, och Syntyke förmanar jag att wara ens till sinnes i Herren.
Dessa twå kristna qwinnor, som sannolikt woro i församlingens tjenst, behöfde af någon särskild anledning denna förmaning till enighet, och härmed wisar aposteln, huru angelägen en lärare bör wara att äfwen utöfwa enskild själawård.
3 Ja, äfwen dig, sannskyldige Sysygus[1], beder jag: Biträd dessa qwinnor, hwilka jemte mig hafwa kämpat i evangelium tillika med Klemens och andra mina medarbetare, hwilkas namn äro i lifwets bok.
Om lifwets bok, se Upp. 20: 12, 15. De, som hörde till Israels folk, woro alla uppskrifna, såsom redan i öknen folket blef räknadt och uppskrifwet. Detta war en bild deraf, att det andeliga Israel är inför Herren räknadt, och Herren känner sina. Jag hafwer kallat dig wid ditt namn, du är min. Es. 43: 1; kap. 48: 19. Ps. 69: 29. Mal. 3: 16. Till alla dem, hwilkas namn äro utplånade utur lifwets bok, säger Kristus: Jag känner eder icke. Matt. 25: 12.
4 Fröjden eder i Herren alltid; åter säger jag: fröjden eder. Fil. 3: 1.
Fastän aposteln sjelf utstod fångenskap och lidanden, uppmanar han på flera ställen Guds folk att fröjda sig i Herren, och detta wisar att han äfwen sjelf fröjdade sig, se Rom. 12: 12. 1 Tess. 5: 16. Att så fröjda sig i Herren och prisa honom för nådens rikedomar och salighetens hopp, är att gifwa honom äran, det är början till den ewiga lofsången. Upp. 5: 13; kap. 7: 9, 12.
5 Eder saktmodighet warde kunnig för alla menniskor. Herren är nära.
Då själen fröjdar sig i Herren, så werkar denna glädje saktmodighet, mildhet, eftergifwenhet, fördragsamhet, fridsamhet emot alla menniskor, goda och onda. Men i denna kärlek och mildhet ligger tillika det heliga, kärleksfulla allwar, hwarmed en kristen bör motwerka det onda med sanningens ljus, med ordets salt, med helgelsens goda exempel. Den sanna kärleken är icke slö, likgiltig och eftergifwen, såsom den swage Eli mot sina ogudaktiga söner, 1 Sam. 3: 13. Men kärleken fördrager allting, så att han icke bortstöter, utan söker att tillrättaföra, om möjligt är, äfwen de ogudaktigaste. Herren är nära. Hafwa wi honom nära för wåra ögon och wänta på hans tillkommelse, så blifwer detta för oss en källa till fröjd och uppmuntran, till helig wandel i tron, kärleken och hoppet, och tillika en warning, att icke låta Herren blifwa wittne till ett motsatt förhållande; ty Herren är nära.
6 Hafwen ingen omsorg, utan edra önskningar ware kunniga inför Gud i allt genom åkallan och bön med tacksägelse; Ps. 55: 23. Matt. 6: 25. 1 Petr. 5: 7.
Kästen allt edert bekymmer på Herren, ty han har omsorg om eder, 1 Petr. 5: 7. Matt. 6: 25, 31, 34; och det är just genom åkallan, bön och tacksägelse wi kasta sorgen, bekymret och omsorgen ifrån oss sjelfwa på honom, som allena will och kan hafwa omsorgen. Med sådan tro och förtröstan gifwa wi hans faderliga kärlek och trofasthet den ära, som honom tillkommer; men att wilja bära omsorgen sjelf, är att neka honom denna ära. Med rätt omtanke och flitigt arbete böra Guds barn öfwerlemna det åt Fadren att gifwa den framgång och wälsignelse, som han lofwat, likasom goda barn lyda fromma föräldrar, men weta, att de icke sjelfwe behöfwa sörja för kläder och föda.
7 och Guds frid, som öfwergår allt förstånd, skall bewara edra hjertan och edra tankar i Kristus Jesus. Joh. 14: 27.
Då menniskan genom tron lefwer i Kristus, så har hon frid med Gud, men denna frid märker hon sjelf icke alltid lika tydligt. Denna frid med Gud, denna fröjd i Herren borttager all ängslig omsorg och uppfyller hjertat med förtröstan till Gud midt i fattigdomen och nöden samt med lugn, frimodighet och glädje äfwen under korset och i swåra bedröfwelser; men allt detta öfwergår det naturliga förståndet. ”Att en menniska kan lefwa i frid midt under korset, och icke wara orolig, änskönt hon är ansatt af oro, ja, att hon ock kan fröjda sig i bedröfwelsen, det kan förnuftet icke begripa; dertill måste man allwarligt hålla i med bön, åkallan och tacksägelse, och icke widare sörja, utan tröstligt derpå förlita sig, att Gud är nära. Denna Guds frid bewarar då wåra hjertan i Kristus, det är i Kristi kunskap, att menniskan blifwer beständig intill änden, och således salig.” L.
8 För öfrigt, mina bröder, hwad sant är, hwad wärdigt, hwad rätt, hwad rent, hwad älskeligt, hwad som ljuder wäl, finnes någon dygd och finnes något lof, tänken derpå.
Tänken derpå, hafwen omsorg derom, att I mågen bewisa och utöfwa sannfärdighet, ärbarhet, rättfärdighet, kyskhet samt ett ljufligt och älskeligt wäsende i wänlighet och wälwilja emot medmenniskor och allt hwad som låter wäl, då det säges om eder. Hwarje dygd och allt som är lofwärdt, derefter böra Guds barn sträfwa och ingalunda anse det likgiltigt, huru deras wäsende, huru deras tal, wandel och gerningar äro beskaffade. Guds Ande, som werkat tron, will också werka trons frukter.
9 Hwad I ock hafwen lärt och
- ↑ Namnet Sysagus betyder egentligen make eller kamrat.
_536.jpg&oldid=348344){kind=link}