| 542 | Werldens barnaläror. | Pauli Bref | Kap. 2, 3. |
likasom en målning icke är sjelfwa kroppen af den person, som är afmålad; personen är mer än målningen, Kristus sjelf är oändligt mer än alla förebilder, som hänwisade till honom.
18 Ingen tage segerlönen från eder, som will göra det genom ödmjukhet och ängladyrkan, inlåtande sig på det han icke har sett, fåfängt uppblåst af sitt köttsliga sinne, Matt. 24: 4. 1 Joh. 4: 1.
De falska lärarne påstodo, att de, som icke ingingo på deras lära, woro på en orätt wäg, men aposteln wisar, att hwarje lära, som icke wisar menniskan till Kristus allena såsom medlare och förlossare, utan inblandar egna påfund och menniskobud, bortröfwar från själen den segerlön, som Kristus åt henne förwärfwat. All sådan lära kommer af ett köttsligt sinne och är förenad med andeligt högmod, äfwen om den har ett sken af djup andelighet och ödmjukhet. Förnuftet är köttsligt, när det lemnar Guds uppenbarade ord och öfwerlemnar sig åt sitt eget tänkande. Att tillbedja änglar eller dyrka helgon, såsom det sker i den romerska kyrkan, eller att tro sig kunna tjena Gud på änglawis, såsom om man kunde blifwa fullkomligt syndfri här i tiden, är willfarelser, som på åtskilliga tider uppstått, men Guds ord och sanningens Ande i församlingen motarbetar och besegrar alltid alla slags willfarelser och allt förderf, fastän kampen och striden ofta är lång och swår.
19 och icke hållande sig till hufwudet, hwarifrån hela kroppen, understödd och sammanhållen af lederna och senorna, tillwäxer med den tillwäxt Gud gifwer. Ef. 4: 15 f.
Se Ef. 4: 15, 16. Ingen kan wara en rätt kristen och blifwa salig, utan genom Kristus, och såsom en lem af hans andeliga kropp, som lefwer och tillwäxer i honom, från hwilken allena, såsom hufwudet, lifwet utströmmar genom alla lederna i hela kroppen, som är församlingen, så att den tillwäxer med den tillwäxt, som Gud gifwer. Så snart en lem afskäres från kroppen, så är den död; och ingen lärdom och inga menniskofunder kunna gifwa henne det sanna och ewiga lifwet.
20 Om I således med Kristus hafwen dött bort ifrån werldens barnaläror, hwarföre bjuder man eder, likasom lefden I uti werlden: Rom. 6: 3 f. 7: 4 f. Gal. 2: 19. 4: 9 f. Kol. 2: 8.
Se Gal. 2: 19; kap. 4: 3, 9. Hwarföre låtten I åter fånga eder af sådana stadgar eller föreskrifter, som dessa:
21 ”Du skall icke röra, icke heller smaka, icke heller komma wid” —
22 hwilket allt skall förgås genom förbrukningen — efter menniskors bud och läror, Matt. 15: 9. Tit. 1: 14.
Äfwen i wår tid och i wår kyrka, såwäl som i alla tider, är man utsatt för faran att komma i träldom under menniskors bud, föreskrifter, lärostadgar, omwändelseregler o. s. w. Och äfwen det bästa, som någon menniska kan skrifwa eller tala, och som i sig sjelf kan wara ganska rätt, blifwer ett träldomsband för menniskor, så snart man fäster sig derwid, såsom om det wore lika wigtigt som Guds ord.
23 hwilka hafwa blott ett namn af wishet i sjelftagen gudstjenst och ödmjukhet och skoningslöshet mot kroppen, icke i något hedrande, till köttets mättande? 1 Tim. 4: 8.
Sjelftagen andelighet, sjelfgjord gudstjenst, skenhelig ödmjukhet, högtrafwande andeligt tal, godtycklig försakelse, hwarmed man i sjelfwa werket mättar och göder ett köttsligt sinne och andeligt högmod, äro afwägar, på hwilka många menniskor förwilla sig; och då sådana tala om Kristus, så är det mera en sjelfgjord Kristus, än den uppståndne, lefwande Kristus.
3 Kapitlet.
Om afklädandet af den gamla menniskan och iklädandet af den nya. Makars, föräldrars, barns och tjenares pligter.Om I nu hafwen uppstått med Kristus, så söken det som är ofwan, der Kristus är sittande på Guds högra sida. Rom. 6: 2 f. Fil. 3: 20.
Hafwen I uppstått från den andeliga döden till det nya lifwet i Kristus, så söken de himmelska egodelarna, som äro i Kristus, hwilken är upphöjd på Guds högra hand, se Rom. 6: 4, 5. Ef. 2: 1, 5. Kol. 2: 13. De, som hafwa uppstått med Kristus, hafwa icke werlden, utan himmelen till sitt rätta horn. På Guds högra sida är deras skatt, der böra de också hafwa sina hjertan, och deras diktan och traktan bör gå derpå ut, att de må undfå allt mera ljus och nåd och kraft, och att i hans kraft werka hans werk, medan dagen är.
2 Trakten efter det som är ofwan, icke efter det som är på jorden;
Wid det jordiska är den naturliga menniskan fästad, den will här wara hemmastadd, af jordiska ting söker hon ära, besittning, förnöjelse; men här upprepas förmaningen, som redan står i föregående vers, att bortlägga och öfwerwinna det jordiska sinnet och fara efter de himmelska tingen. Älsken icke werlden, icke heller de ting, som äro i werlden.
3 ty I hafwen dött, och edert lif är fördoldt med Kristus i Gud. Rom. 6: 2 f. Gal. 2: 20.
Detta är skälet, hwarföre de skulle fästa sitt sinne wid det som är ofwan. De troende äro döde ifrån synden, Rom. 6: 2–8, och döde ifrån werlden, se Gal. 6: 14. Deras sanna lif är fördoldt i Gud. Kristus, som är deras lif, är osynlig, ty han är upphöjd på Guds högra sida. Werlden kan icke se honom, de pånyttfödda se honom blott i tron, men detta är icke åskådande; ty wi wandra i tro, icke i åskådning. Det lif, de troende lefwa i honom, är för werlden fördoldt, och äfwen för dem sjelfwa är det
_546.jpg&oldid=348372){kind=link}