| Pauli nit. | Till Tessalonikerna. | Kap. 2. | 549 |
sin predikan genom att tala det naturliga sinnet till behag. Icke heller hade han någonsin tagit sitt embete till förewändning, för att winna något, och lika litet hade han frågat efter menniskopris. Så snart en lärare bjuder till att jemka Guds ord efter det naturliga sinnet och will göra evangelium så beskaffadt, som om menniskan kunde wara en sann kristen utan den stora förändring i hjertat, som kallas ny födelse, så är läran falsk; man will då behaga menniskor och af werlden söka fåfänglig ära eller timliga förmåner. Ett hufwudkännetecken på evangelii äkthet är, att det för det köttsliga sinnet är en dödslukt, 2 Kor. 2: 16, gifwer anstöt och förbittrar.
7 fastän wi, såsom Kristi apostlar, hade kunnat uppträda med myndighet, utan wi hafwa warit milde bland eder. 2 Kor. 10: 1 f. 2 Tess. 3: 8 f.
8 Såsom en ammande qwinna omhuldar sina barn, så längtade wi efter eder och wille gerna dela med eder icke allenast Guds evangelium, utan äfwen wåra lif, emedan I hafwen blifwit oss kära. Ap. G. 20: 24. 2 Kor. 12: 15. Fil. 2: 17.
Myndighet, så att wi af eder hade kunnat begära bistånd till wårt timliga underhåll, men icke ens detta hade han gjort, utan försörjt sig sjelf med sina händers arbete och gifwit dem evangelium alldeles för intet, och det af innerlig kärlek, likasom en ammande qwinna närer och omhuldar sina barn; och ingenting annat än moderskärleken ligger till grund för det hon gör. Ja, hon är willig att äfwen wåga sitt lif för sitt barn. Så stor war apostelns kärlek till sina andeliga barn; och denna kärlek finnes åtminstone i någon måtto hos alla trogna själoherdar.
9 Ty I minnens, mina bröder, wårt arbete och wår möda; natt och dag arbetande, för att icke wara någon af eder till tunga, predikade wi bland eder Guds evangelium. 2 Kor. 4: 12. 2 Kor. 11: 9. 12: 13 f.
10 I ären wittnen, och äfwen Gud, huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt wi uppträdde hos eder, som tron,
Heligt inför Gud, rättfärdigt inför samwetet och ostraffligt inför menniskor förhöllo wi oss ibland eder. Att aposteln påminner om detta, skulle både uppmuntra församlingen och tillika wisa för Kristi kyrka i alla tider, huru en trogen själasörjares wandel är beskaffad.
11 likasom I weten, huru wi förmanade och uppmuntrade och beswuro hwar och en af eder, såsom en fader sina barn,
12 att wandra wärdigt Gud, som kallar eder till sitt rike och sin härlighet. Ef. 4: 1. Fil. 1: 27. Kol. 1: 10.
Således icke blott offentligen och i allmänhet. utan äfwen enskildt hade aposteln med andelig fadersömhet underwisat, förmanat och tröstat sina andeliga barn. Att de woro kallade till Guds rike och härlighet, skulle alltid uppmuntra dem att wandra evangelium wärdigt.
13 Och derföre tacka ock wi oaflåtligen Gud, att, då I undfingen det af oss predikade Guds ord, I mottogen det icke såsom menniskors ord, utan, såsom det sannerligen är, såsom Guds ord, hwilken ock är werksam i eder, som tron. Matt. 10: 40. Gal. 4: 14.
En af de största orsakerna till otron, affallet och ogudaktigheten i Kristi kyrka nu är just den, att mycket mera menniskoord än Guds ord predikas, och att äfwen Guds ord, då det predikas, icke mottages såsom Guds ord, utan såsom menniskoord, så att många tro, att de hafwa rättighet att utgallra och förkasta allt, som icke behagar dem. Blott då kan ordet werka med rätt kraft till syndares frälsning, när det är ett rent Guds ord, som läres, och då det i ande och kraft såsom Guds ord framföres och såsom ett Guds ord af åhörare anammas. Då blifwer Guds ord verksamt, att upptända och widmagthålla tron och frambringa trons frukter. Hwilken ock är werksam, rättare: hwilket, nemligen: Guds ord, är werksamt.
14 Ty I, mina bröder, hafwen efterliknat de Guds församlingar, som äro uti Judeen i Kristus Jesus, emedan äfwen I hafwen lidit af edra egna landsmän detsamma som de lidit af Judarne, Ebr. 10: 34.
Guds ord bewisade sin werksamhet i dem deri, att de fått dela lika lott med de troende i Judeen, nemligen att lida förföljelse af sina egna landsmän, hwaraf wi se, att ock hedningarne deltogo i förföljelsen likawäl som Judarne. Den naturliga menniskan, 2 Kor. 2: 14, är öfwerallt sig lik i fiendskapen mot evangelium.
15 hwilka ock hafwa dräpt Herren Jesus och sina egna profeter och förföljt oss och äro Gud misshaglige och fiendtlige mot alla menniskor Matt. 23: 34 f. Luk. 13: 33 f. Ap. G. 7: 52.
16 och förhindra oss att tala till hedningarne, att de må blifwa frälste; på det att de må fylla sina synders mått beständigt. Men wreden har kommit öfwer dem till ett slut. Matt. 23: 32. Ap. G. 13: 45. 14: 2, 19. 17: 5, 13. 18: 5 f. 19: 9. 22: 21 f.
Judarne hade i förra tiden bewisat sitt hat mot Gud och mot sanningen dermed, att de dräpt profeterna, och de fylde syndamåttet, då de förkastade och korsfäste Guds Son, se Ap. G. 2: 23–36. I alla tider, då affall war rådande i Israel, woro Judarne fulla med förakt och hat mot alla andra folkslag, och detta gick så långt, att de icke heller unnade hedningarna att tro på evangelium och ingå i Messias'
_553.jpg&oldid=348391){kind=link}