| 554 | Förmaningar. | Pauli Första Bref | Kap. 5. |
genom Jesu död och uppståndelse förtager allt ängsligt i den yttersta dagens förbidan. Ega wi således detta saliga hopp i Kristus, så behöfwa wi icke heller frukta för Herrens dag eller hopplöst sörja öfwer de afsomnade, ty ehwad wi waka eller sofwa, antingen wi lefwa eller afsomna i lekamlig död, så skola wi lefwa tillika med Kristus, se kap. 4: 11, 17.
11 Trösten derföre hwarandra och uppbyggen den ene den andre, såsom I ock gören.
Uppbyggen, se 1 Petr. 2: 5. Ef. 4: 16. Aposteln förmanar alla att inbördes befrämja hwarandras tillwäxt i nåden.
12 Men wi bedja eder, mina bröder, att kännas wid dem, som arbeta bland eder och äro edra föreståndare i Herren och förmana eder, 2 Kor. 16: 18. Fil. 2: 29.
13 och att hålla dem synnerligen kära för deras arbetes skull. Waren fridsamme inbördes.
Då andelig förkofran och tillwäxt är så nödwändig, så är det också af högsta wigt att lyda upplysta kristna och andeligen erfarna ledare samt rätta sig efter deras förmaningar och råd. Under det Kristi efterföljare böra lyda trogna och erfarna lärare, böra de ock wakta sig för all sådan widhängsenhet wid menniskor, som alstrar partisinne, störer friden och minskar kärleken till bröderna.
14 Och wi uppmana eder, mina bröder: Förmanen de oordentliga, trösten de klenmodiga, tagen eder an de swaga, waren långmodige mot alla. Rom. 14: 1. Gal. 6: 1 f.
Med oordentliga menas här de, som hafwa swårt för att i sin wandel rätt iakttaga kristligt skick och ordning, såsom i kap. 4: 11, 12. 2 Tess. 3: 6–12. Dessa skola förmanas och tillrättawisas, de klenmodiga tröstas, de swaga styrkas och hjelpas, och alla, som älska Herren Jesus, skola således inbördes hjelpa, uppmuntra och i kärlek och förbön bära hwarandra. Men långmodigheten skall icke blott sträcka sig till alla dem, hos hwilka nådens werk har börjat, utan till alla menniskor.
15 Sen till, att ingen wedergäller någon ondt för ondt, utan faren alltid efter att göra det goda mot hwarandra och mot hwar man. 3 Mos. 19: 18. Ords. 17: 13. 20: 22. 24: 29. Gal. 6: 10.
Aldrig får en kristen wedergälla ondt med ondt, utan med godt, och härpå skall han gifwa akt. Kristna skola älska sina fiender, Judar, hedningar, förföljare utan undantag.
16 Waren alltid glade; Rom. 12: 12. Fil. 4: 4.
Om kristnas fröjd och glädje i Herren, se Fil. 3: 1. 4: 4.
17 bedjen utan återwändo; Luk. 18: 1 f. Ef. 6: 18. Kol. 4: 2.
Huru Guds barn skola kunna alltid wara glade i Herren, wisar oss aposteln med dessa ord. Om hela det inre lifwet och hjertats grundton är en beständig bön, så kan en kristen alltid wara glad, ty då dricker själen beständigt af salighetens källa, se Luk. 18: 1. Rom. 12: 12.
18 waren tacksamme i allting, ty detta är Guds wilja i Kristus Jesus med afseende på eder.
För dem som älska Gud samwerkar allt till det bästa, Rom. 8: 28, och Gud älskar dem, så att ingenting, som medför motgång, sorg eller lidande får drabba dem, utan blott så wida, som det tjenar till deras högsta och ewiga wälfärd. Derföre hafwa de den högsta orsak att wara tacksamme i allting, ty den himmelske Fadren, som alltid är närwarande i Kristus hos sina barn, afmäter sjelf den kalk af lidande, som hwar och en skall dricka. Den kalk, som fadershanden skänker, är alltid helsosam. Just genom tålamod och tacksägelse får en kristen af kors och bedröfwelse den högsta wälsignelsen.
19 Utsläcken icke Anden;
Utsläcken icke den Helige Andes nådegåfwor hos eder sjelfwa eller hos andra genom ensidigt motstånd och partianda, eller genom försumlighet och wårdslöshet, eller genom att gifwa wika för frestelserna. Hwarje syndalusta, som med wilja hyses i hjertat, bidrager att utsläcka Andens gåfwor, men de utsläckas äfwen genom split och söndring emellan de kristna inbördes. Då sådana personer, som icke efter den yttre kallelsen tillhöra läroståndet, blifwit delaktige af Andens gåfwor på sådant sätt, att de dermed kunna gagna församlingen, så måste denna föreskrift också på dem tillämpas, på det man icke må försöka att hos dem utsläcka Anden.
20 förakten icke profetior;
En af Andens gåfwor är profetian, se 2 Kor. 12: 10. Denna gåfwa har i begynnelsen blifwit åt församlingen gifwen och war i det gamla förbundets profetior utlofwad, se Joel 2: 28, 29. Ap. G. 2: 17–21.
21 pröfwen allt och behållen det goda; 1 Joh. 4: 1.
Det som talas, äfwen då det talas af dem, som hafwa Andens gåfwa, måste alltid pröfwas efter Herrens ord, ty ofelbarhet har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas, utan i Guds uppenbarade ord allena.
22 afhållen eder från allt slags ondt.
Icke blott det som är werkligen ondt, utan också det, som har det minsta sken af något ondt, bör en kristen undfly: således undwika allt utseende af det onda, för att icke i någonting wanära Guds namn eller gifwa werlden anledning att försmäda.
23 Men fridens Gud sjelf helge eder till hela eder warelse, och hela eder ande, själ och kropp warde behållna ostraffliga wid wår Herre Jesu Kristi tillkommelse. Fil. 4: 9. 2 Kor. 1: 8. 1 Tess. 3: 13.
Emedan Gud är fridens Gud, böra kristna alltid trakta efter inbördes frid. Strid mot synden är alltid nödwändig, men strid med
_558.jpg&oldid=348405){kind=link}