Pauli Första Bref Till Timoteus.
Inledning.
Timoteus war son af en Grek (hedning), men hans moder Eunike war af judisk härkomst. Då aposteln Paulus första gängen wistades i Derbe och Lystra, Ap. G. 14: 6, 7, synes Timoteus hafwa blifwit omwänd till Kristus; och då Paulus omkring fyra år derefter fann, att Timoteus hade stort förtroende och anseende bland de kristna, Ap. G. 16: 1, underwisade han honom än widare och tog honom till sin medhjelpare och derefter till föreståndare för församlingen i Efesus. Detta första bref till Timoteus hade till ändamål icke blott att wara en skriftlig apostolisk fullmagt till embetet, utan också en utförlig anwisning, huru han, såsom lärare, skulle förhålla sig i församlingen.
De twenne brefwen till Timoteus och brefwet till Titus plägar man kalla herdabref, emedan de äro skrifna till herdar och lärare, och de äro för lärare och själaherdar i Kristi kyrka högst wigtiga; de wisa, huru en rätt lärare måste wara beskaffad, och hwilka pligter han har att sköta, och detta gäller för alla tider. Både läraren och läroembetet äro här för oss tecknade af apostolisk hand i Guds Andes ljus. Alla, som äro satta att wara kyrkans ledare, prester, skollärare, ja, husfäder och hwarje enskild medlem af församlingen, böra af dessa bref lära att rätt känna och behjerta sin ställning i församlingen och de särskilda pligter, som hwar och en har att iakttaga.
1 Kapitlet.
Helsning. Warning för falsk lära. Tacksägelse för Guds nåd och formaning till ståndaktighet i tron.Paulus, Jesu Kristi apostel efter befallning af Gud, wår Frälsare, och Herren Jesus Kristus, wårt hopp, Ap. G. 9: 15. Gal. 1: 1.
Gud Fader kallas på flera ställen wår frälsare, Tit. 3: 4, wår saliggörare, emedan han sändt sin Son att frälsa och förlossa oss, se kap. 2: 3; kap. 4: 10.
2 till Timoteus, sin sannskyldige son i tron. Nåd, barmhertighet, frid af Gud, wår Fader, och Kristus Jesus, wår Herre! Tit. 1: 4.
Paulus kallar Timoteus sin son, både såsom sitt andeliga barn och emedan Timoteus war med honom så ens till sinnes och med den innerligaste kärlek förbunden, se Fil. 2: 20, 22. Till den wanliga helsningen lägges här ordet barmhertighet, ty ehuru hwarje menniska behöfwer Guds barmhertighet för att blifwa salig, så behöfwer dock en lärare i församlingen ännu mera Guds barmhertighet. Lärare behöfwa särskilda gåfwor af Guds Ande till sitt dyra och höga kall, och de behöfwa dagligen förlåtelse för otaliga fel och brister och ofullkomligheter, som widlåda dem och deras werk, äfwen då de i Herrens kraft bjuda till att uträtta sitt embete troget. Och emedan de ständigt behöfwa Guds barmhertighet, böra de ock wara uppfylde af innerlig barmhertighet och medlidande med syndare.
3 Jag uppmanar dig nu, såsom jag gjorde då jag reste till Macedonien, att stanna qwar i Efesus, på det att du må bjuda somliga att icke förkunna främmande lära Gal. 1: 6 f.
4 och icke heller akta på fabler och ändlösa slägtregister, hwilka mera åstadkomma spörsmål än gudlig uppbyggelse i tro. 1 Tim. 4: 7. 2 Tim. 2: 16, 23. Tit. 3: 9.
(V. 3) Att icke förkunna främmande lära, grt.: Att icke annorlunda lära. Att annorlunda lära är redan att lära falskt. Att annorlunda predika evangelium deremot förbannar aposteln, Gal. 1: 6–9. Här menas den resa till Macedonien, som omtalas i Ap. G. 20: 3, då Timoteus stannade qwar i Efesus och sedan mötte aposteln Paulus i Troas, då han återkom från Macedonien. Sannolikt skref aposteln detta bref just på denna resa, strax efter det han qwarlemnat Timoteus i Efesus. Wi se af denna förmaning, huru tidigt redan i den apostoliska kyrkan falsk lära och onyttiga spörsmål och twistefrågor uppstodo, hwarigenom
_566.jpg&oldid=348428){kind=link}