| Förmaning till bön. | Till Timoteus. | Kap. 1, 2. | 565 |
evangelium, efter hwilket Kristus är wårt ett och allt: wisdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, och af Guds blotta nåd, syndares enda och hela tillflykt, kom den tro, som hwilar trygg wid allt hwad Kristus gjort och lidit för syndare. Genom tron på Kristus, att han borttagit alla mina synder och skänkt mig sin rättfärdighet, får jag ett godt samwete, emedan det renas från döda gerningar, Ebr. 9: 14. Ett i Jesu blod genom tron renadt samwete är waket och ömtåligt och måste i ett ostraffligt lefwerne hållas osargadt. Såradt af synd anklagar det och bortskymmer Kristus för tron; och ju mer samwetet såras, desto slöare och fördragsammare mot synden blir det, så att menniskan åter kan utan fruktan lefwa friare efter sin onda natur. Några tröstegrunder måste hon dock hafwa och faller fördenskull på willfarande lära, antingen så, att hon tröstar sig med Kristus, fastän hon lefwer efter köttet, eller så, att hon lägger andra rättfärdighetsgrunder bredwid honom. Willfarande lära är aldrig oberoende af en menniskas sinnelag, utan är en frukt deraf. Somlige hade nu stött ifrån sig ett godt samwete och drefwo willfarande lära, och med detsamma hade de lidit skeppsbrott i tron, förlorat den saliggörande tron, som med falsk lära och synd mot samwetet ej kan bestå.
20 Och bland dessa äro Hymeneus och Alexander, hwilka jag har öfwerlemnat åt Satan, på det att de skulle lära sig att icke försmäda. 2 Tim. 2: 17. 4: 14. 2 Kor. 5: 5.
Grt.: På det att de skulle upptuktas att icke försmäda. Dessa twå motståndare blefwo af aposteln uteslutne utur församlingen. Genom sådant uteslutande fick Satan magt att på något sätt plåga dem, på det de genom sådan tuktan skulle upphöra att försmäda och föredraga falsk lära, men deremot, om de wille, komma till förödmjukelse och bättring.
2 Kapitlet.
Förmaning att bedja. Anwisning for ordningen inom församlingen, särskildt bland qwinnorna.Så förmanar jag nu framför allt, att böner, åkallan, förböner och tacksägelser hållas för alla menniskor,
2 för konungar och att öfwerhet, på det att wi må föra ett lugnt och stilla lefwerne i all gudaktighet och wärdighet.
De kristnas lif bör wara ett bönelif. Bönen bör helga deras sällskapslif och göra det glädjefullt och wälsignelserikt. Genom bön i hjertat bör själen hafwa sällskap med Herren alltid, och i denna gemenskap med honom är frid och fröjd och kraft och hopp och frimodighet. Men med bönen bör tacksägelsen wara förenad. Åkallan är den ifrigaste bön, den är hjertats högljudda, brinnande bönerop. Förbönen skall sträcka sig icke blott till anhöriga och till bröder i Kristus, utan till alla menniskor. De kristna böra tacka för allt det goda, som hela menniskoslägtet åtnjuter. Särskildt förmanar aposteln till förbön för konungar och all öfwerhet; förbönen bör sträcka sig äfwen till alla lägre embets- och tjenstemän i samhället, ty äfwen på deras beskaffenhet beror mycket. Ett lugnt och stilla lefwerne är dyrbart för de stilla i landen; och wilja de åtnjuta detta, wilja de hafwa frid och lugn och tillfälle att i trygghet sköta sitt kall, tjena Gud i hjertats enfald, i all gudaktighet och wärdighet, så böra de flitigt bedja för att öfwerhet. Det war en hednisk öfwerhet, som regerade, då Paulus gaf denna förmaning, och många af dessa första kristna hade warit Judar, som från barndomen hatat hedningarne, men hatet måste wika för kärlek och förbön. Genom förbön för öfwerheten blifwer styrelsen wälsignad, de kristna lära att willigt lyda öfwerheten i allt som icke strider emot Guds ord och samwetet, men begäres af dem sådant, hwaruti de ej kunna lyda, så lära de att med stilla tålamod lida det straff som derpå följer.
3 Ty detta är godt och wälbehagligt inför Gud, wår Frälsare,
4 som will att alla menniskor skola blifwa frälsta och komma till sanningens kunskap. Hes. 18: 23. 2 Petr. 3: 9.
Sådan allmän förbön och tacksägelse med bön och åkallan will Gud hafwa såsom en frukt af kristnas tro och kärlek, ty han will, att också andra, ja, han will att alla menniskor skola blifwa frälsta. Emedan Gud älskar alla menniskor, så att han för alla utgifwit sin Son, aå böra ock de, som hafwa Kristi Ande, älska alla dem, som Kristus har återlöst, se Rom. 8, och denna kärlek werkar förbön. Emedan Gud will att alla menniskor skola blifwa frälsta, så will han, att de skola komma till sanningens kunskap genom evangelium, ty Kristus allena är wägen, sanningen och lifwet, derföre bör hwarje kristen bedja, att alla måtte lära känna honom och genom honom blifwa salige. Då denna bön och förbön blifwa rätt allwarliga, så uppstår äfwen missionsarbete.
5 Ty en är Gud, en är ock medlare mellan Gud och menniskor, menniskan Kristus Jesus, Joh. 17: 3. Gal. 3: 19. Ebr. 9: 15.
6 han som gaf sig sjelf till en lösen för alla, hwarom det i sinom tid skulle wittnas, Matt. 20: 28. Ef. 1: 7. Kol. 1: 14.
Gud will, att alla menniskor skola blifwa frälsta; ty Gud är blott en, och medlaren är blott en, och således icke något särskildt folks eller särskild menniskas Gud och medlare, utan allas Gud och allas medlare, som gifwit sig sjelf till offer och lösepenning för alla; och fördenskull är det hans wilja, att de kristna skola bedja för alla menniskor. Då wi således bedja att Kristi rike måtte blifwa rådande öfwer allt, så bedja wi dermed, att alla måtte blifwa salige genom honom. Då menniskorna komma till sanningens kunskap, tro på Kristus och få ett nytt lif genom honom, då blifwer Guds
_569.jpg&oldid=348436){kind=link}