| Willoandar. | Till Timoteus. | Kap. 3, 4. | 569 |
för handen i Kristi kyrka; måtte alla, som älska sanningen, blifwa af Guds magt bewarade genom tron till salighet!
4 Kapitlet.
Affall i den kommande tiden, Hwarjehanda föreskifter till Timoteus med hänsyn till hans kall.Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider skola somliga affalla från tron och hålla sig till willoandar och onde andars läror, Matt. 24: 23 f. 2 Tim. 3: 1 f. 2 Petr. 3: 3 f. Jud. v. 18 f.
Anden betyder här den Helige Ande, som för aposteln uppenbarade hwad han såsom apostel skulle skrifwa och tala. Redan i apostelns tid funnos falska lärare, men här är en profetia att i de kommande tiderna ännu större willfarelser skulle uppstå, som kallas onde andars läror, och de som drifwa denna falska lära kallas willoandar, ty de drifwas af lögnens ande, se Joh. 8: 44.
2 genom lögnares skrymteri, som äro brännmärkte i sitt samwete
De som lära stor willfarelse, äro stundom till utseendet rättskaffens och fromma, men detta är skrymteri, emedan de icke älska sanningen, utan tala lögnen. Brännmärkte är ett bildligt uttryck, hemtadt af det gamla bruket att inbränna ett märke på brottslingar, så att hwar och en kunde se på deras kropp detta tecken till brottslighet; och der handen war bränd, war känslan borta. Såsom branden först gör mycket ondt, men huden sedan blifwer hård, så förorsakar synden i början sweda i samwetet, men slutligen blifwer det hårdt och känslolöst.
3 och förbjuda äktenskap och mat, som Gud har skapat för att med tacksägelse mottagas af dem som tro och hafwa lärt känna sanningen. 1 Mos. 9: 3. Rom. 14: 6. 2 Kor. 10: 30.
Här omtalas en del af den falska läran, som menas v. 1, nemligen förbud mot äktenskap, samt föreskrifter om fastande o. s. w. Sådan willfarelse började redan då insmyga sig och blef sedan allmän i den romerska kyrkan, men willfarelsens höjd uppnås icke förr än den personliga antikrist framträder. Om sådan egen och sjelfgjord försakelse, som icke bidrog att befrämja själens helgelse, utan blott alstrade andeligt högmod, se Kol. 2: 23. Rom. 14: 1–6.
4 Ty allt hwad Gud har skapat är godt, och intet är förkastligt, då det mottages med tacksägelse, 1 Mos. 1: 31. Ap. G. 10: 14 f. Rom. 14: 11, 20. Tit. 1: 15.
5 ty det helgas genom Guds ord och bön.
Alla näringsmedel, som Gud skapat, äro för kristna tillåtna till ett nyttigt och måttligt bruk, och just genom tacksägelse, Guds ord och bön tager man emot det af Gud sjelf, och han gifwer wälsignelse och kraft åt näringsmedlen. Af dessa ord lära wi också, att wi böra åtnjuta Herrens gåfwor med bön och tacksägelse. Dertill behöfwa wi barnaskapets ande; och då Gud är wår Fader i Kristus, så få wi såsom hans barn emottaga hans gåfwor. ”Derföre är det ett orent rof af de gudomliga gåfworna, om wi wid deras åtnjutande icke erkänna och åkalla Gud; det är ett djuriskt sätt att äta, om man utan bön tränger sig till bordet och står upp mättad utan att derwid tänka på Gud.” Derigenom att lagen i gamla testamentet förbjöd wissa ting såsom orena, skulle räddhåga uppwäckas och underhållas mot allt som kunde förorena hjertat.
6 När du framställer detta för bröderna, skall du wara en god Jesu Kristi tjenare, som näres af trons och den goda lärans ord, hwilken du troget har följt. 2 Tim. 1: 5. 3: 14 f.
Så skall en rätt lärare i församlingen framställa först och främst salighetens lära och sedan som en kristen skall förhålla sig äfwen i allt det lekamliga och wara tacksam i all ting, Kol. 3: 17.
7 Men wisa från dig de oandeliga och käringaktiga fablerna och öfwa dig sjelf till gudaktighet. 1 Tim. 1: 4 f.
Den falska läran bestod till en stor del i oandeliga och käringaktiga fabler. Dessa finna wi ännu qwar i Judarnas Talmud och andra gamla böcker. I kristenheten kan man dertill hänföra all sådan lära, som bjuder till att undergräfwa bibelns anseende, och all sådan predikan, som icke har sin grund i den. För en själasörjare är sund och grundlig lärdom wisserligen nyttig, men öfning till gudaktighet, som icke kan finnas utan andeligt lif, är alldeles nödwändig.
8 Ty den lekamliga öfningen är till litet nyttig, men gudaktigheten är nyttig till allt och har löfte om detta lifwet och om det tillkommande. Kol. 2: 23. 1 Tim. 6: 6. Ps. 37: 4.
Den lekamliga öfningen, nemligen återhållsamhet från wissa slag af mat o. s. w., såsom om man derigenom skulle kunna blifwa bättre och heligare, samt andra godtyckliga försakelser efter egna och andras påfund, kan möjligen hafwa någon ringa nytta för detta lifwet, men ingen för det tillkommande. Men gudaktigheten, som är att utgifwa sin kropp och hela sitt wäsende till ett offer, som är lefwande, heligt och Gud behagligt genom tron, medförer både timlig och ewig nytta och länder både till själens och kroppens helsa.
9 Detta är ett fast ord och wärdt att på allt sätt mottagas.
Med dessa ord wisar aposteln, att all gudaktighet måste hwila på den sanna trosgrunden, se kap. 1: 15.
10 Ty fördenskull arbeta wi och warda försmädare, att wi hoppas på den
_573.jpg&oldid=348448){kind=link}