| 570 | Förmaningar. | Pauli Första Bref | Kap. 4, 5. |
lefwande Guden, hwilken är alla menniskors frälsare, i synnerhet de troendes.
Just deruti ligger grunden till den smälek, som kristna måste genomgå, att de sätta allt sitt hopp på Kristus allena, som är Gud, uppenbar worden i köttet; men i det saliga hoppet på honom hafwa de kraft att både arbeta i kärleken och lida bedröfwelse med tålamod. Guds wilja är att alla menniskor skola blifwa frälsta, kap. 2: 4, men endast de blifwa frälsta, som tro på Guds Son, se Joh. 3: 16. Frälsningens omfång sträcker sig till alla menniskor, men den blir ingen werklighet för och uti andra än dem, som emottaga den, d. ä. tro den för sin egen del. Om jag ej emottager den mig räckta gåfwan, så har jag intet gagn deraf.
11 Bjud och lär detta.
12 Ingen förakte din ungdom, men blif ett föredöme för de troende i tal, i umgängelse, i kärlek, i tro, i renhet. Tit. 2: 15. 2: 7. 1 Petr. 5: 3.
Förhåll dig så, att ingen kan förakta din ungbom. Både i ord och lära, i hela sin umgängelse, i oskrymtad kärlek, i fullhet af Guds Ande, i trons frukter och i inwertes och utwertes kyskhet bör en själaherde föregå sin församling med godt exempel.
13 Egna dig, till dess jag kommer, åt föreläsandet, förmanandet, underwisandet.
Se Rom. 12: 7, 8. Här afses föreläsandet och förklarandet af Guds ord så wäl i församlingarnas sammankomster som i enskilda hus.
14 Försumma icke den nådegåfwa, som är i dig, hwilken gafs dig genom profetia med de äldstes händers påläggning. 1 Tess. 5: 19. 1 Tim. 1: 18. Ap. G. 8: 17. 13: 3. 19: 6. 1 Tim. 5: 22.
Aposteln sjelf herde warit med såsom hufwudperson för att inwiga Timoteus till läroembetet, se 2 Tim. 1: 6, och åtskilliga prester eller äldste i församlingen woro derwid närwarande. Dessa hade profetians gåfwa och uttalade genom profetiska wälsignelseord hwad Timoteus skulle i församlingen blifwa, likasom då Jakob wälsignade sina söner och förkunnade hwad de och deras slägter skulle blifwa i tillkommande tider. Men med profetian menas här hufwudsakligen, att det war genom Guds Ande och Guds ord Timoteus undfick både embetet och de särskilda nådegåfwor, som dertill fordrades.
15 Eftertänk detta, war deri, på det att din förkofran må wara uppenbar för alla.
Timoteus förmanas att genom ständig öfning widmagthålla lefwande och kraftiga de nådegåfwor han undfått, på det han måtte funna wäl uträtta sitt embete och skaffa mycken frukt.
16 Haf akt på dig sjelf och på läran, förblif deri; ty om du så gör, frälsar du både dig sjelf och dem som höra dig. 2 Kor. 9: 22. Jak. 5: 20.
Det är ingalunda nog för en lärare att wara hwad man kallar renlärig, så att han rent framförer Guds ord, utan han måste alltid hafwa att på sig sjelf och noga följa den lära han förkunnar, eljest är han aldrig i sitt hjerta renlärig, han sjelf blifwer icke frälst, och han kan icke föra andra på salighetswägen. Läran, tron och lefwernet måste nödwändigt öfwerensstämma, och då har Herren lofwat wälsignelse till sitt ord, Es. 57: 19.
5 Kapitlet.
Åtskilliga föreskrifter, särskildt om enkor och församlingsäldste.En gammal man må du icke hårdt bestraffa, utan förmana honom såsom en fader, de unge såsom bröder, 3 Mos. 19: 32.
2 gamla qwinnor såsom mödrar, de unga såsom systrar, i all kyskhet.
Ålderdomen skall äras. Då tillrättawisning behöfwes, bör den gifwas åt de äldre med mildhet, aktning och kärlek, och åt de yngre på broderligt sätt. I samtal med yngre qwinnor behöfde Timoteus, som war en ung lärare, iakttaga stor försigtighet och gifwa akt både på sitt eget hjerta och på hela sitt beteende, så att derigenom ingen syndig böjelse kunde uppstå hos dem.
3 Hedra de enkor, som äro werklig enkor.
Om werkliga enkor, se v. 5; sådana som woro hjelplösa, fattiga och utan anhöriga, hwilka kunde försörja dem. Timoteus skulle bewisa sådana enkor heder och draga försorg om deras uppehälle.
4 Men om en enka har barn eller barnabarn, må de först lära sig att wisa from aktning mot sitt eget hus och gifwa sina förfäder wedergällning; ty detta är behagligt inför Gud.
5 Men den som är en werklig enka och har blifwit ensam, hon hoppas till Gud och förblifwer i böner och åkallan natt och dag; Luk. 2: 36 f. 2 Kor. 7: 32 f.
Sådana barn eller barnabarn böra först lära att uppfylla den barnsliga kärlekens pligter och försörja modren eller mormodren eller en swag och hjelplös fader o. s. w., och detta bör ske först, innan församlingens hjelp begäres. Här förklarar aposteln, huru werkliga enkor, som behöfde hjelp, skulle wara beskaffade, nemligen sanna trogna, som satte sitt hopp till Gud; och ju mindre de kunna arbeta, desto mera böra de anwända sin tid till bön och åkallan och anse detta såsom sitt kall.
6 men den som lefwer i yppighet, hon är lefwande död.
Den, som will åtnjuta wällefnad i lättja, tröghet o. s. w., är andeligen död, fastän hon lekamligen lefwer. Äfwen kunde hon af den
_574.jpg&oldid=348451){kind=link}