Pauli Andra Bref Till Timoteus.
Inledning.
Då Paulus skref från Rom sina bref till Efesierna, Kolosserna, Filipperna och Filemon, woro Timoteus, Markus och Tykikus hos honom, och han uttalade i dessa bref det hopp, att han snart skulle blifwa fri, hwilket han också efter all sannolikhet blef, men han blef snart fången igen, och hans resa till Rom för andra gängen gick öfwer Miletus, Troas och Korint, se kap. 4: 13, 20. I denna fångenskap i Rom, kort före sin död, skref aposteln detta sista bref till Timoteus, föreståndaren för församlingen i Efesus. Brefwet är fullt af himmelsk lärdom och härlig tröst för Kristi kyrka och för läroståndet i alla tider och af innerlig andelig faderskärlek till Timoteus; och nästan allt det, sam är skrifwet till honom, gäller alla trogna lärare i församlingen i alla tider. Om beskaffenheten af de sista tiderna i Kristi kyrka innehåller detta bref en warnande profetia. Aposteln skref det omkring år 66 efter Kristi födelse, och snart derefter led han martyrdöden i en häftig förföljelse, som på kejsar Neros befallning öfwergick de kristna.
1 Kapitlet.
Helsning, förmaning till ståndaktighet.Paulus, Jesu Kristi apostel genom Guds wilja, enligt löftet om det lif, som är i Kristus Jesus,
2 till sin älskade son Timoteus. Nåd, barmhertighet, frid af Gud Fader och Jesus Kristus, wår Herre! 1 Tim. 1: 2.
Kristi evangelium är löftet om lif, ty det lofwar och gifwer ewigt lif; lifwet i Kristus war nu för aposteln så mycket dyrbarare, som han wisste, att han snart skulle skiljas hädan. Han wet att martyrdöden förestår honom för evangelii skull, men långt ifrån att beklaga sig, är han glad i salighetens hopp.
3 Jag tackar Gud, hwilken jag tjenar från mina förfäder i ett rent samwete, likasom jag oaflåtligen tänker på dig i mina böner natt och dag, Ap. G. 23: 1. 24: 14 f. Ef. 1: 16. Fil. 1: 3. 1 Tess. 1: 2. 3: 10.
4 längtande, när jag kommer ihåg dina tårar, att se dig för att blifwa uppfyld med glädje,
5 erinrande mig den oskrymtade tro, som är i dig, och som förut har bott i din mormoder Lois och i din moder Eunike, och jag är förwissad, att hon äfwen bor i dig. Ap. G. 16: 1.
Meningen är: ”Såsom jag alltid beder för dig, såsom jag längtar att återse dig, när jag tänker på dina afskedstårar, så tackar jag Gud för din oskrymtade tro.” Det är nåd att kunna bedja, det är nåd att kunna tacka och lofwa; och kunna wi frambära böner, åkallan, förböner och tacksägelser inför Gud i Jesu namn, så böra wi med ödmjuk tacksamhet alltid betänka, att det är Herrens eget werk. Paulus nämner sina förfäder för att antyda Guds nådesbewisningar mot honom redan deri, att han blifwit född af sådana fäder, som haft Guds rena kunskap, och att han blifwit i den uppfödd, likasom ock Timoteus åtnjutit den nådebewisningen att hafwa haft en troende mormoder och moder. Det är en stor Guds nåd att hafwa gudfruktiga föräldrar. Om ett rent samwete talar aposteln med afseende derpå, att att hans skuld war genom Kristi försoningsblod afplanad, och att han genom tron derpå blifwit skickliggjord att troget och ostraffligt förwalta det apostlaembete, som Herren anförtrott honom. Hans martyrdöd war nu nära. Han längtar att dessförinnan få återse Timoteus, som han i det följande uppmanar att komma till Rom, kap. 4: 9, 13, 21.
6 För denna orsaks skull påminner jag dig att upplifwa Guds nådegåfwa, som är i dig genom mina händers påläggning. 1 Tim. 4: 14.
Timoteus hade en upprigtig tro och både andens och embetets nådegåfwa af Gud.
_580.jpg&oldid=348469){kind=link}