Pauli Bref Till Titus.
Inledning.
Titus war till börden en Grek (Gal. 2: 1, 3) men omwänd till kristendomen och aå fast grundad i evangelii lära, att Paulus kunde anwända honom såsom en nyttig medhjelpare i evangelii werk, dels i sitt sällskap, dels såsom sändebud i wigtiga wärf, se 2 Kor. 2: 13; kap. 8: 23; kap. 12: 18; kap. 7: 6, 13. Paulus hade predikat evangelium och grundat en kristen församling på den stora ön Kreta, som nu kallas Kandia, i Medelhafwet; och då han reste derifrån, hade han der qwarlemnat Titus såsom församlingens föreståndare. Under det Titus war der, skref aposteln till honom detta bref. Folket på Kreta war bekant för råhet, lättja och sedeförderf, och till läroembetet der behöfdes en man med utmärkt kraft och Andens gåfwor. Sedan församlingen kommit i ett ordnadt skick, förenade sig Titus åter med aposteln och skickades af honom från Rom till Dalmatien, se 2 Tim. 4: 10. Kyrkohistorien förmäler, att Titus dog såsom biskop eller församlingsföreståndare på Kreta, nittiofyra år gammal. Detta bref är ett apostoliskt herdabref likasom de twå brefwen till Timoteus, hwilka innehålla föreskrifter om huru en lärare skall motarbeta all falsk lära, förwara sina åhörare mot all willfarelse och hwad han bör inskärpa hos kristna af alla stånd och åldrar, så att de både i det inre lifwet och i det yttre lefwernet må wara Kristi rätta lärjungar. Aposteln förmanar till saktmodighet mot de oomwända, wänlighet mot hwar och en, djupt allwar mot hårdnackade willoandar, och alla dessa föreskrifter grundar han på bestämda och fasta trosläror, som anföras. I detta bref så wäl som i alla de öfriga framlyser apostelns brinnande kärlek till Kristus och till församlingen, men denna brinnande kärlek är en werkan af Jesu Kristi outgrundliga barmhertighet, af den kärlek, hwarmed han har älskat oss.
1 Kapitlet.
Helsning. Huru församlingsföreståndare böra wara beskaffade. Judiske irrlärare och deras behandling.Paulus, Guds tjenare och Jesu Kristi apostel enligt Guds utwaldas tro och kunskap om den sanning, som hör till gudaktighet,
Genom evangelii predikan skola så månge som äro utwalde föras till tron och sanningens kunskap. Af sådan tro och kunskap är gudaktighet en nödwändig frukt. Om de utwalda, se Rom. 8: 29.
2 i hopp om ewigt lif, hwilket Gud, som icke kan ljuga, från ewiga tider har utlofwat — 4 Mos. 23: 19. 2 Tim. 2: 13. 1: 9 f.
Före skapelsen blef enfödde Sonen förut bestämd och tog på sig att blifwa menniskoslägtets återlösare, 1 Petr. 1: 20. Och åt honom lofwade Fadren då ewinnerligt lif för alla, som skulle tro på hans namn, se Joh. 17: 2, 3. De troendes hopp hwilar således på ett ewigt löfte, hwilket är lika oföränderligt, som den sannfärdige Guden sjelf.
3 men i sinom tid har han uppenbarat sitt ord genom den predikan, som blifwit mig ombetrodd efter Guds, wår Frälsares befallning — Ef. 1: 9. 3: 9. Kol. 1: 26. 1 Tess. 2: 4.
Se 2 Tim. 1: 10.
4 till Titus, sin sannskyldige son efter gemensam tro. Nåd, barmhertighet, frid af Gud Fader och Herren Jesus Kristus, wår Frälsare! 2 Tim. 1: 2.
Titus kallas son likasom Timoteus, såsom apostelns andeliga barn och såsom en trofast själsfrände.
5 Fördenskull lemnade jag dig qwar på Kreta, att du skulle ställa i ordning det som fattades och i hwarje stad tillsätta äldste, såsom jag befalde dig,
6 om någon är oförwitlig, en enda hustrus man, har troende barn, hwilka icke äro beryktade för liderlighet ej heller genstörtiga. 1 Tim. 3: 2.
Om äldste, se Ap. G. 11: 30. Äldste och biskopar betydde på den tiden ett och detsamma. Se 1 Tim. 3: 2, der aposteln föreskrifwit, huru dessa äldste eller biskopar skulle wara beskaffade.
7 Ty en biskop bör wara oförwitlig, såsom Guds förwaltare, icke egenkär, icke
_588.jpg&oldid=348490){kind=link}