| Om läroembetet. | Pauli Bref Till Titus. | Kap. 1, 2. | 585 |
ondsint, icke drinkare, icke wåldsam, icke sniken efter slem winning, 3 Mos. 10: 9. 1 Tim. 3: 2 f. 1 Petr. 5: 2.
8 utan gästfri, det godas wän, tuktig, rättfärdig, helig, återhållsam,
Tuktig, d. ä. hofsam, sansad.
9 hållande sig till det trowärdiga ordet, i öfwerensstämmelse med läran, på det att han må wara mägtig både att förmana genom den helsosamma läran och att tillrättawisa de motsägande. 1 Tim. 6: 3. 2 Tim. 1: 13. Tit. 2: 1.
En trogen själasörjare behöfwer flitigt bruka Guds ord för att underhålla sitt andeliga lif, styrkas och stadfästas i tron och föröka sin andeliga kunskap, på det han må kunna wäcka, underwisa, ledsaga och föda Kristi hjord samt wederlägga sanningens motståndare.
10 Ty det finnes många genstörtiga, pratmakare och bedragare, i synnerhet de omskurne,
Pratmakare, egentligen pladdrare, kallas de, som tala många och tomma ord. Sådane äro wanligtwis genstörtiga eller egensinniga, så att de icke wilja lyda sanningen, utan bedraga sig sjelfwa och andra med tomma menniskofunder. Sådane sqwallrare finnas nu både inom och utom läroståndet.
11 på hwilka man bör stoppa munnen till, de som förwända hela hus, lärande det som icke är tillbörligt, för slem winnings skull. 2 Tim. 3: 6. Matt. 23: 23. 1 Tim. 6: 5.
Bedragares mun bör tillstoppas med Andens och kraftens bewisning, och med sanningens ljus bör man upplysa deras anhängare, på det de må wända sig ifrån dem.
12 En af dem, en deras egen profet, har sagt: ”Kreter ljugare städs, ond’ djur, onyttiga bukar”.
Hedningarne trodde sina poeter och skalder såsom profeter, ty de woro deras förnämste lärare. En vers af skalden Epimenides, som lefwat omkring sex hundra år före Paulus, anföres här, emedan denna hans beskrifning på Kretas folk ännu kunde tillämpas. Lögnaktighet, djuriskt sinne, lättja och buksorg utmärkte dessa hedningar, och de som blefwo kristna behöfde skarpa warningar mot dessa hedniska tankesätt och wanor.
13 Detta wittnesbörd är sant. Tillrättawisa dem derföre strängt, på det att de må blifwa sunde i tron
14 och icke hålla sig till Judiska fabler och till sådana menniskors bud, som wända sig från sanningen. 1 Tim. 1: 4. 4: 7. Matt. 15: 9. Kol. 2: 22. Es. 29: 13.
Att hafwa ren lära och rätt tro är nödwändigt till sann fromhet och rättfärdighet i lefwernet. Fabler och menniskobud afwika från sanningen och bidraga mycket att nedsänka menniskan i låga och djuriska tänkesätt, laster och sedeförderf. Se 1 Tim. 4: 3. Kol. 2: 21.
15 Allt är rent för de rena, men för de besmittade och otrogna är intet rent, utan både deras förstånd och deras samwete äro besmittade. Matt. 15: 11. Luk. 11: 39 f. Ap. G. 10: 15. Rom. 14: 14, 20.
Allt är rent för de rena, är ett ord som ganska ofta missbrukas både af werldsmenniskor och af wilseförda kristna, såsom om det wore möjligt att hafwa ett rent sinne, fastän man lefwer i synden. Nej! ingen är ren, utan den som genom tron blifwit renad i Jesu blod, och den will icke befläcka sig med synder och laster. Meningen är här blott den, att sanna kristna icke behöfwa göra sig samwete öfwer hwad mat de äta, såsom judiska irrlärare påstodo, att den levitiska lagens föreskrifter om ren och oren spis måste hållas äfwen i det nya testamentet. För samwetets skull behöfwer en kristen icke anse någonting ätbart såsom orent. Men så länge menniskan är otrogen och i sitt inre oren, så besyndar och försyndar han sig med allt hwad hon åtnjuter och allt hwad hon gör, ty det göres ej i Jesu namn och helgas icke genom bön och tacksägelse, se Kol. 3: 17. Allt som icke är af tro, det är synd, Rom. 14: 23.
16 De säga sig känna Gud, men med gerningarna förneka de honom, emedan de äro wederstygglige och ohörsamme och till all god gerning oduglige. Jer. 4: 22. 2 Tim. 3: 5. Jud. v. 4.
Ingen lärdom och ingen kunskap om Gud utan sann tro och andeligt lif innebär någon rätt salighetens kunskap. Genom blott kunskap kan ingen wara en rätt kristen och ännu mindre en rätt själaherde. Alla, som lefwa i otron och synden, äro odugliga till alla goda gerningar, emedan de icke hafwa det sinne, den ande, det hjertelag, den kärlek, som fordras till att göra det godt är inför Gud. Om den otrogne gör en gerning, som i sig sjelf är god, så förorenas den dock genom det syndiga sinnet och den andeliga döden i hjertat; om en orm tager en skön frukt i sin mun, så blir frukten förgiftad. Om den bästa föda tillagas med watten ur en giftig källa, så blir den skadlig.
2 Kapitlet.
Underwisning för olika slag af menniskor. Nådens helgande kraft.Men tala du sådant, som höfwes den helsosamma läran,
Den helsosamma läran är evangelii rena lära, som werkar nytt lif, rättfärdighet och helighet. Se 1 Tim. 6: 3.
2 att gamle män böra wara nyktre, wärdige, tuktige, sunde i tron, i kärleken, i tålamodet;
”Öfwer allt, hwarest här står tukt eller tuktig, der märk, att de skola hålla sig förnuftigt,
_589.jpg&oldid=348493){kind=link}