Brefwet Till Ebreerna.
Inledning.
Från den apostoliska tiden ända till denna stund har det af de flesta skrifttolkare warit antaget, att aposteln Paulus skrifwit brefwet till Ebreerna, fastän han af wigtiga orsaker icke nämner sitt namn. Han war hedningarnes apostel i utmärktare mening, än någon af de andre apostlarne. Wi se af Apostlagerningarna och andra skriftställen, att Judarne hyste emot honom ett bittert hat, och äfwen bland de kristna af Judafolket woro starka fördomar emot honom, derföre nämner han icke sitt namn, på det sådane ibland dem, som ännu saknade det rätta ljuset derutinnan, icke skulle stöta sig på detta namn, då de fingo höra detta sändebref i församlingarna uppläsas. Men det war för alla upplysta kristna bekant, att Paulus war författaren, och detta war allmänt antaget af hela den österländska kyrkan. Att detta bref i stil och framställningssätt har någon olikhet med Pauli andra skrifter, låter lätt förklara sig derigenom, att det i synnerhet war ämnadt att läsas i Ebreernas församlingar och att i det rätta ljuset framställa kristendomens hela sammanhang med det gamla testamentet.
Ebreerna, till hwilka detta bref är stäldt, woro de kristna, som förut warit Judar, dels boende i Judalandet, dels kringspridda i andra länder. Till dessa skref aposteln detta bref under sin första fångenskap i Rom, för att upplysa och leda dem, emedan de swäfwade i stor fara att låta förleda sig till affall från Kristus, dels genom de oomwända Judarnes häftiga förföljelser, dels genom inbillade företräden, som de trodde sig hafwa, emedan de förut warit Judar, framför sådane kristna, som förut warit hedningar. Aposteln wisar derföre, att hela det gamla testamentet war blott en förberedelse till det nya, att hela gudstjensten samt alla de wigtigaste personer, som deruti omtalas, woro förebilder, syftande på Kristus, att alla löften och profetior handlade om honom och blifwit i honom fullbordade, att Kristus är oändligen upphöjd både öfwer Moses och det gamla testamentets öfwersteprest och äfwen öfwer änglarna. Således wisas, att kristendomen har framför judendomen ett oändligt företräde. Kristendomen är det gamla testamentets både blomma och mognade frukt; och om judendomen wille fortfara, sedan Kristus war kommen, så wore den lika kraftlös och liflös, som skalet af ett sädeskorn, sedan brodden sprängt sönder det och uppwäxt såsom grönskande planta. Kristus, som efter den gudomliga naturen är Guds Son af ewighet, genom hwilken allting är skapadt, och som bär allt med sin magts ord, är till den menskliga naturen genom lidande fullkomnad; och genom sin död, uppståndelse och upphöjelse är han medlaren mellan Gud och menniskor, den öfwersteprest, som försonat och som rättfärdiggör, den siste Adam, den nye stamfader, som är en lifgifwande ande och gifwer magt att blifwa Guds barn åt dem, som tro på hans namn, den konung, sam regerar i nådens, i allmagtens och i härlighetens rike. Han är nu den barmhertige öfwersteprest, som warkunnar sig öfwer syndare, han hjelper alla, som wilja warda frälste, och han kommer igen i härlighet till deras fulla förlossning och salighet, som wänta på honom, Ebr. 9: 28; men de som undandraga sig och icke wilja frälsas genom honom, kunna icke täckas Gud. Ebr. 10: 39.
I de tio första kapitlen talas om Kristus och hans embeten såsom rättfärdighetens och salighetens enda grundwal och den fallna menniskans enda tillflykt, och härmed förenas kraftiga förmaningar att icke förspilla den nåd och salighet, som han åt oss förwärfwat. Derpå wisas i de tre sista kapitlen hwad tron är, och huru den skall bewisa sig i from och helig wandel, försakelse, ödmjukhet samt tålamod i alla pröfningar och lidanden, under det trons öga beständigt bör se på Jesus, som är trons begynnare och fullkomnare. Ebr. 12: 1, 2.
Detta Bref är en härlig nyckel till hela det gamla testamentet, som öppnar och framlägger i ljuset de stora hemligheterna af de uppenbarelser och inrättningar, hwilka i det gamla: förbundet woro höljda i ett heligt dunkel. Här är en nyckel till oändliga och härliga skatter.
_595.jpg&oldid=348511){kind=link}