| 592 | Kristus, Guds afbild. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 1. |
1 Kapitlet.
Guds uppenbarelse genom Sonen. Sonen högre än änglarne.Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt talat till fäderna genom profeterna,
2 har han i dessa yttersta dagar talat till oss genom sin Son, hwilken han har satt till arfwinge af allt, genom hwilken han ock har skapat werlden, Gal. 4: 4. Kol. 1: 15 f.
3 och hwilken, alldenstund han är hans härlighets återsken och hans wäsendes afbild och bär allt med sin magts ord, har, sedan han genom sig sjelf verkstält ett rening från synderna, satt sig på Majestätets högra sida i höjden,
4 worden så mycket större än änglarne som han har ärft ett högre namn än deras.
V. 1. I det gamla förbundets tid talade Gud många gånger och på många sätt. Hans uppenbarelser woro olika. Till Moses talade Gud ansigte mot ansigte, 2 Mos. 33: 11, fastän han icke kunde se Guds ansigtes härlighet, 2 Mos. 33: 20–23. För Abraham uppenbarade sig förbundets ängel. Messias, beledsagad af twå änglar, 1 Mos. 18. Ett ofullkomligare uppenbarelsesätt war genom drömmar, hwaraf äfwen hedningar kunde blifwa delaktige, såsom Farao och Nebukadnezar. För profeterna uppenbarade Gud sitt ord genom ingifwelse af den Helige Ande. Den allra fullkomligaste och högsta uppenbarelsen war Kristus sjelf (v. 2), Guds enfödde Son, om hwilken står skrifwet: Ordet wardt kött, och han bodde bland oss, full af nåd och sanning, och wi skådade hans härlighet, såsom den af Fadren enföddes härlighet. Joh. 1: 14. Dessa yttersta dagar betyder det nya Testamentets tid, såsom slutet och änden på det gamla, och såsom den fulländningstid, hwaruti såwäl Kristi kyrka, som mörkrets rike skola mogna till den slutliga och afgörande domsdagen. Emedan Gud skapat werlden genom Sonen, och werlden är återlöst genom honom, så är han ock insatt till arfwinge och till Herre och konung öfwer allting. Och han upprättar åt sig ett ewigt rike genom kraften af sin död och uppståndelse och genom sitt ord och sin Ande. (V. 3). Guds Son är liksom en synlig återglans, en skinande afspegling af den ewige, osynlige Guden, som ingen kan se, och som icke har någon gestalt eller någon form, som ett skapadt wäsende kan se. Kristus är en synlig afbild af det osynliga, oändliga gudomswäsendet. Äfwen af ewighet och innan Guds Son blef menniska, hade han denna skinande härlighet, som war det enda medel, hwaruti Gud personligen uppenbarade sig för skapade, förnuftiga wäsenden, nemligen alla änglahärar, allt herradöme och wäldighet och magt och myndighet, se Ef. 1: 21; 3: 10. Han kallas ordet. Joh. 1: 1, ty han är den osynlige Gudens uppenbarelse, likasom menniskans ord är en uppenbarad gestalt eller form af hennes tanke, känsla, wilja o. s. w., som eljest äro fördolda, så länge de förwaras i själens inre. Genom det oskapade personliga ordet, nemligen genom Sonen, har Gud också uttalat skapelseordet, hwarigenom alla ting äro skapade; och detta oskapade ord uppehåller och bär allt det som är skapadt, så att detta ord är föreningsbandet emellan Gud och hans skapelse, och med kraften af det personliga ordet är Gud i skapelsen allestädes närwarande. Då Guds Son blef menniska, afklädde han sig denna härlighet, se Fil. 2: 7, men blef genom sin uppståndelse och upphöjelse förklarad hos Fadren, så att äfwen hans menniskonatur blef upphöjd i den gudomliga oskapade härligheten, som Sonen hade hos Fadren före werldens begynnelse, Joh. 17: 5. Grunden till Jesu mandoms upphöjelse i härligheten war hans fullkomliga helighet och lydnad, i det han uppfylde all rättfärdighet och blef genom lidande fullkomnad och med sin fullkomliga tillfyllestgörelse bortrensade menniskoslägtets synder. Genom denna försoning och detta försoningsblod är han ingången i det allraheligaste i himmelen såsom wår öfwersteprest. Gud har beseglat försoningswerket genom Jesu uppståndelse och upphöjt honom på sin allmagts högra hand, så att han äfwen såsom menniskoson, såsom förklarad menniska, är Herre och Konung öfwer allt. Se Ef. 1: 20–22. (V. 4). Att Jesus kallas Guds Son, och äfwen såsom mennniska är Guds Son, bewisar, att han är oändligt högre an änglarne. Han är upphöjd öfwer alla herradömen och wäldigheter i hela skapelsen. Se Ef. 1: 21.
5 Ty till hwilken af änglarne har han någonsin sagt: ”Du år min Son; i dag har jag födt dig”, och åter: ”Jag skall wara hans Fader, och han skall wara min Son”? Ps. 2: 7. 2 Sam. 7: 14.
Profetian i den andra psalmen: Du är min Son; i dag har jag födt dig, syftar i synnerhet på Jesu uppståndelse och den förklarade Menniskosonens upphöjelse i härligheten. Det andra profetiska löftet, som blef gifwet åt David, 2 Sam. 7: 14, syftar på Messias, som skulle härstamma från David, och Guds Son kallas derföre äfwen Davids Son. David sjelf förstod, att detta löfte syftade på Messias, till hwilken Salomo blef blott ett förebild. 2 Sam. 23: 5.
6 Och när han åter införer den förstfödde i werlden, säger han: ”Och honom tillbedje alla Guds änglar”. Ps. 97: 7.
Emedan Kristi mandom är upphöjd i gudomen, så är han äfwen såsom skapadt wäsende den förstfödde eller den förnämste af hela skapelsen, se Kol. 1: 15. Han, som till gudomen är den enfödde, är i afseende på mandomen den förstfödde. Då han infördes i werlden genom sitt födelse såsom menniska, gick denna profetia
_596.jpg&oldid=348514){kind=link}