| Gamla och nya förbundet. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 8, 9. | 607 |
Jer. 31: 31–34, såsom en orsak, hwarföre ett nytt förbund utlofwas; och detta löfte om ett nytt förbund innebär uttryckligen, att det gamla skulle upphöra. Gud öfwergaf Israels folk, då han lemnade det i fiendernas händer till träldom och fångenskap; men han har icke öfwergifwit dem för alltid, utan lofwat återupptagning genom ett nytt förbund, v. 8, och oaktadt Israels förkastelse under en lång tid, är dock en ny upptagelse lofwad. Se Rom. 11: 15.
10 Ty detta är det förbund, som jag skall upprätta med Israels hus efter de dagarna, säger Herren: Jag skall gifwa mina lagar i deras sinne och skrifwa dem i deras hjertan, och jag skall wara deras Gud, och de skola wara mitt folk. Ebr. 10: 16 f.
Alla trogna i det nya testamentet utgöra ett nytt andeligt Israel. Detta Israel har Herrens lag i hjertat inskrifwen genom Guds Ande, och har icke lagen öfwer sig med twingande fordringar, hotelser och domsord. Genom Kristi Ande inskrifwes kärleken och evangelii frihets fullkomliga lag i de troendes hjertan, och såsom Kristi lemmar äro de Guds folk, och han är deras Gud. Så uppfylles profetian om Immanuel. Es. 7: 14; kap. 44: 3. Hes. 36: 24–28.
11 Och de skola icke lära, den ene medborgaren den andre och den ene brodern den andre, sägande: Känn Herren; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, Es. 54: 13. 1 Joh. 2: 27.
12 ty jag skall wara blidkad öfwer deras orättfärdigheter, och deras synder och deras öfwerträdelser skall jag icke mer komma ihåg”.
Denna del af profetian är uppfyld och fortfar att uppfyllas på hela det andeliga Israel, och en ännu fullkomligare fullbordan är att wänta för det gamla Israel, som ännu skall blifwa omwändt till Herren. Se Rom. 11: 26, 27, 32.
13 I det han säger: ”ett nytt”, har han gjort det första gammalt, men det som är gammalt och åldrigt är nära att förswinna.
Då Guds Ande genom profeten talar om ett nytt förbund, så är det tydligt, att det förbund, som då fans, skulle blifwa gammalt, och således upphöra. Detsamma som aposteln bewisat genom profetior utur psalmerna, det bewisar han nu genom denna utförliga, klara profetia af Jeremias, som lefde fyra hundra år senare än David. I det gamla testamentet war Gud ännu icke blidkad eller försonad, och synden icke borttagen, utan ihågkommen inför Gud, ty just de beständiga offren woro bewis derpå, att försoningen icke war fullbordad och synden icke borttagen. Men äfwen en annan profetia lofwar, att synden skulle blifwa nedslagen och liksom kastad i hafwets djup. (Mika 7: 19) Och detta kunde icke fullbordas, förr än i det nya förbundet genom Kristi fullkomliga försoning. Så länge offren fortforo, war försoningen icke skedd, men så snart fullkomlig försoning skedde, måste offren upphöra. Då det så uttryckligen står, att Gud icke blott förlåter synden, utan liksom bortkastar den och nedsänker den i hafwets djup, för att icke mera ihågkomma den, då menniskan tror på försonaren och medlaren Kristus, så will han också, att de som åkalla Kristus, skola tillegna sig denna fulla förlåtelse och icke se på sina synder, utan på Kristi försoning, för att hafwa frid med Gud och ett fridfullt salighetens hopp.
9 Kapitlet.
Fortsättning af det föregående.Nu hade wäl ock det första sina stadgar för gudstjenst och sin jordiska helgedom. 2 Mos. 25 f. 36 f.
Tabernaklet med sin inrättning framställes här i 10 verser, och derpå börjat jemförelsen i v. 11. Kristus och det tabernaklet, som icke är gjordt med händer, framställes såsom den rätta motbilden, hwarpå det gamla tabernaklets alla förebilder syftade. Se kap. 8: 2.
2 Ty ett tabernakel war inrättadt, det främre, i hwilket ljusstaken och bordet och skådebröden woro; och detta kallas ”det heliga”. 3 Mos. 24: 2 f.
Det främre tabernaklet betyder det heliga, som war utanför det allraheligaste. I tabernaklet, som gjordes i öknen, war blott en ljusstake med 7 lampor, men Salomo lät göra 10 ljusstakar af samma beskaffenhet, hwilka sattes i det heliga i templet. Ljusstaken och bordet med skådebröden woro sinnebilder af det himmelska ljus och den andeliga näring, som Kristus gifwer genom sin Helige Ande till själens upplysning och ewigt lif. Kristus sjelf är ljuset, och han är lifwets bröd. Se 2 Mos. 25: 23–40.
3 Men bakom den andra förlåten war det tabernakel, som kallas ”det allraheligaste”, 2 Mos. 26: 31 f.
4 hwilket hade ett gyllene rökaltare och förbundets ark, på alla sidor öfwerdragen med guld, i hwilken woro ett gyllene ämbar, med mannat, och Arons staf, som hade grönskat, och förbundets taflor, 2 Mos. 16: 33. 25: 16. 4 Mos. 17: 10. 1 Kon. 8: 9.
Den andra förlåten, som wanligtwis kallas blott förlåten, betyder det förhänge, hwarigenom det allraheligaste war afskildt ifrån det heliga, men här kallas det den andra förlåten, emedan en annan förlåt war wid tabernaklets ingång. Den delen af tabernaklet, som kallas det heliga, kunna wi anse såsom en afbild af nådens rike på jorden med dess nådesinrättningar, och det allraheligaste såsom en bild af Guds härlighets boning och af menniskans gemenskap med
_611.jpg&oldid=348557){kind=link}