| 610 | Förbundets blod. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 9. |
af den skänkta fullkomligheten i Kristus; derigenom uppstår frid med Gud och kärlek till honom; då lefwer själen i Kristus och då blifwa äfwen gerningarne lefwande, emedan Guds Ande werkar dem såsom frukter af tron och kärleken; och då tjenar menniskan sin Gud såsom den lefwande Guden. Men så länge menniskan sjelf är andeligen död, så är Gud sjelf liksom för henne död; ty hon har om honom blott en död föreställning. Då Kristus lefwer i menniskan och hon lefwer i Kristus, då tjenar hon den lefwande Guden. Blotta widrörandet af någonting dödt förorsakade orenhet efter lagen, och så är den andeligen döda menniskan oren och alla hennes gerningar orena inför Gud; men den, som lefwer i Kristus, är genom hans rättfärdighet renad. De som äro sålunda renade, utgöra ett andeligt presterskap som i hans rättfärdighets hela prydnad bringar honom trons och kärlekens offer. Ps. 110: 3. Rom. 12: 1.
15 Och derföre är han medlare för ett nytt förbund, på det att, sedan död har skett till återlösning från öfwerträdelserna under det förra förbundet, de kallade skulle få det ewiga arfwets löfte. Rom. 3: 25. Ebr. 12: 24. 1 Tim. 2: 5 f. 1 Petr. 3: 18.
Emedan Kristus är medlare mellan Gud och menniskan genom det nya förbund, som han stiftat med sitt eget blod, blifwa de, som äro kallade och anamma kallelsen, delaktige af det ewiga arf, som han förwärfwat och utlofwat, syndarnas förlåtelse, lif och salighet. Om öfwerträdelserna under det gamla testamentets tid säger skriften, att de blifwit begångna under Guds tålamod, och detsamma gäller äfwen i nya testamentets tid om den menniska, som lefwer i syndasäkerheten eller under lagen, ty den menniskan är ännu i anseende till sin själs tillstånd i det gamla testamentet, men Gud är långmodig och will icke, att några skola förgås, utan att alla skola wända sig till bättring. 2 Petr. 3: 9.
16 Ty der ett testamente[1] är, der är det nödwändigt, att dens död, som har gjort testamentet, tillkommer;
17 ty ett testamente blifwer giltigt genom döden, enär det aldrig har någon kraft, så länge den lefwer, som gjorde testamentet. Gal. 3: 15.
Såsom ett testamente träder i kraft genom dens död, som har gjort det, så har ock det nya testamentet såsom ett blodsförbund, som hwilar på Jesu försoningsdöd, just derigenom fått sin kraft, att han led döden för oss och uppstod ifrån de döda. Derigenom kan han göra oss till arfwingar af hela det oförgängliga rike, som han förwärfwat. Hans blod är försoningen för wåra synder, och såsom den uppståndne och förklarade öfwerstepresten, gör han oss delaktiga af denna försoning och gifwer magt att blifwa Guds barn åt alla, som mottaga honom och tro på hans namn. Joh. 1: 12.
18 Derföre har icke heller det förra förbundet blifwit inwigdt utan blod;
19 ty sedan hwarje bud blifwit, enligt lagen, af Moses kungjordt för allt folket, tog han blodet af kalfwarna och bockarna, tillika med watten och röd ull och isop, och bestänkte både sjelfwa boken och allt folket, 2 Mos. 24: 3 f. 4 Mos. 19: 6.
20 sägande: ”Detta är det förbunds blod, om hwilket Gud har gifwit mig befallning till eder”. 2 Mos. 24: 8.
Det förra eller gamla förbundet blef icke inwigdt utan blod. Då lagen blef gifwen, så framhölls denna skrifna lag för folket, och både boken och folket blefwo bestänkta med offerblodet medelst en isopsqwast, omwirad med röd ull, se 2 Mos. 24: 6–8. 12: 22. Det står wisserligen att Moses blott bestänkte altaret, men det är sannolikt att han, sedan han hade uppläst lagen för folket, lade boken wid altaret och att den således bestänktes tillika med altaret. Att watten, röd ull och isop derwid begagnades, nämner aposteln såsom särskilda omständigheter. Denna stänkelse war äfwen ett bewis, att lagen icke kunde åstadkomma frälsning, utan att försoning war nödwändig, och att alla öfwerträdelsen emot denna lag icke kunde godtgöras af menniskan sjelf, utan måste försonas. Derföre hänwisar Moses i synnerhet till detta stänkelseblod, såsom förbundets blod. Dermed wisade han att icke lagen, utan Kristus, som genom detta stänkelseblod förebildades, är wår frälsare, och att wi i wåra hjertan måste bestänkas och renas med hans blod genom den Helige Andes nåd, se Ebr. 12: 24. Upp. 7: 14. Genom denna bestänkelse äro de troende inwigde till ett Guds folk, till lydnad o. s. w., se 1 Petr. 1: 2. Matt. 26: 28. Den röda ullen syftade på offerlammet Kristus, som blef slagtadt och offradt för werldens synder, och isopen betydde den lifgifwande kraft och det wälbehag inför Gud, som den Helige Ande genom denna bestänkelse meddelat åt menniskan. Den wälluktande isopen är en träffande bild af den Helige Andes nådewerkningar, hwarigenom menniskan göres delaktig af Jesu försoning, så att hon kallas, uppwäckes, upplyses, rättfärdiggöres och födes på nytt och blifwer en ny menniska i Kristus Jesus.
21 Och äfwen tabernaklet och alla de käril, som hörde till gudstjensten, bestänkte han desslikes med blod. 2 Mos. 29: 36. 3 Mos. 8: 15, 19.
Ingenting finnes hos menniskan, som är rent inför Gud, och för att beteckna detta, war det nödwändigt att allt det, som hörde till den förebildliga gudstjenstens förrättning, såwäl som tabernaklet och alla kärilen, skulle bestänkas med blod, se 2 Mos. 24: 6. 3 Mos. 16: 19.
22 Och nästan allt renas enligt lagen med blod, och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse. 3 Mos. 17: 11.
Wi böra märka, att i lagen om offren icke lägges så stor wigt på offerdjurens död, som
- ↑ Se noten wid Gal. 3: 17.
_614.jpg&oldid=348566){kind=link}