| Stänkelseblodet. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 12. | 623 |
berg, hwarpå man kan taga, och som brinner i eld, och till töcknet och mörkret och stormen 2 Mos. 19: 12 f. 5 Mos. 4: 10 f. 5: 22.
19 och basunskallet och till det ljud af ord, som war sådant att de som hörde det undanbådo sig, att något widare skulle talas till dem, 2 Mos. 20: 18 f. 5 Mos. 18: 16.
20 ty de fördrogo icke detta påbud: ”Äfwen om ett djur kommer wid berget, skall det stenas”,
21 och — så förskräcklig war den syn man såg — Moses sade: ”Jag är förskräckt och bäfwar”.
22 Utan I hafwen kommit till Sions berg och till den lefwande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till de otaliga änglar Gal. 4: 26. Upp. 3: 12. 21: 2, 10.
23 och till högtidsskaran och församlingen af de förstfödda, som äro uppskrifna i himmelen, och till Gud, som dömer alla, och till de fullkomnade rättfärdigas andar
24 och till det nya förbundets medlare, Jesus, och till stänkelseblodet, som talar bättre än Abels blod. 1 Mos. 4: 10. 1 Tim. 2: 5 f. Ebr. 8: 6. 9: 15. 10: 22.
Utförligt anför nu aposteln en kedja af stora och härliga orsaker, hwarföre de kristna skola taga sig till wara för otålighet i pröfningarne, för hwarje bitter syndarot och för hwarje frestelse till otro och affall ifrån Herren Jesus, emedan de nemligen äro delaktige af wida större nådesförmåner än Esaus förstfödslorätt och all den nåd, som i gamla testamentet war uppenbarad. Israels folk fick lagen wid berget Sinai, som brann och skakades af dunder och storm genom Herrens närwaro; ty på detta sätt wille han uppenbara sig såsom den helige och rättfärdige Guden, hwilkens wrede öfwer synden är en förtärande eld, och af denna rättfärdighet och wrede är lagen en tydlig uppenbarelse. Under tordönet och basunskallet hörde de klarligen ljudet af ord, hwarigenom lagen blef för folket tydligt och högtidligt meddelad. De hörde allt detta, och af förskräckelse bådo de, att Herren icke skulle tala till dem omedelbart, utan genom Moses. Deraf skola wi lära, huru omöjligt det är för den syndiga menniskan att utan medlare hafwa gemenskap med Gud, och ännu omöjligare att hafwa synden i behåll och ändå kunna blifwa salig i Guds gemenskap och hans härlighets uppenbarelse. (V. 20) Hwarken någon menniska eller ens något djur fick widröra berget, utan att wara döden underkastade, se 2 Mos. 19: 13. Detta war en lärdom derom, att Guds helighet och rättfärdighet är så stor och hans nitälskan så brinnande, att ingenting oheligt får nalkas honom. För den syndiga menniskan är tillgång till honom icke möjlig på något annat sätt än i Kristus, den helige och rättfärdige öfwersteprestan, som förwärfwat rättfärdighet och helighet åt syndare. (V. 21) Äfwen Moses, den man, som Gud hade benådat med en så utomordentlig kraft, och som stod uti en så nära förening med Herren, kunde ej utan förskräckelse och bäfwan se och höra dessa stora och härliga uppenbarelser, se 5 Mos. 9: 19. (V. 22). Så mycket härligare och större det nya testamentets nådesförmåner äro, desto angelägnare böra wi wara att icke försumma Guds nåd o. s. w., v. 15, och att icke wisa från oss honom, som nu talat genom evangelium, v. 25. Icke till Sinai, utan till Sions berg, till den andeliga Sionsförsamlingen, till den staden, som den lefwande Guden bygger, hafwa det nya förbundets barn kommit i Kristus, i honom äro de det himmelska Jerusalems arfwingar och stå redan här på jorden i gemenskap dermed, ty de hafwa sitt borgerskap och samfund i himmelen och sin umgängelse der, Fil. 3: 20. Genom änglatjenst blef lagen gifwen på Sinai, Gal. 3: 19, men Guds barn i Kristus hafwa gemenskap med den otaliga änglaskaran, åtnjuta änglarnes tjenst och kärlek här på jorden och blifwa ewigt med dem förenade i himmelen, se Upp. 7: 9. Om det himmelska Jerusalem, se Upp. kap. 21. (V. 23) Herrens folk, som i Kristus anammat nåden, utgör den stridande församlingen här i tiden, och denna församling står i andeligt samband med den triumferande församlingen i himmelen, som består af alla de fullkomnade rättfärdigas andar. De höra till den stora högtidsskara af förstfödda, hwilkas namn äro uppskrifna i himmelen, Luk. 10: 20, de äro i Kristus förenade med den Guden, som är så fruktanswärd, såsom den rättfärdige domaren, men icke fruktanswärd för dem, emedan han i Kristus är deras Fader. I Kristus är en andelig, härlig gemenskap mellan Gud och hans folk, mellan änglame och Herrens heliga, mellan himmelen och jorden. (V. 24) Icke till Moses och till Sinai, utan till Jesus, den himmelske medlaren, hafwa de troende kommit i det nya förbundet, och detta förbund är så mycket högre och härligare än det gamla, som denne medlare är högre än Moses. Jesu blod kallas här stänkelseblodet. Med sitt blod har Jesus såsom öfwersteprest ingått i himmelen och försonat wåra synder, och genom sin Ande kommer han dermed tillbaka till församlingen, och alla, som med tron anamma honom, blifwa bestänkte och renade, de blifwa bestänkte i rättfärdiggörelsen och bestänkte i den dagliga twagningen; de hafwa kommit till detta stänkelseblod, de liksom befinna sig under den oupphörliga, fortfarande andeliga stänkelsen, som är för själen ett fruktbart nåderegn från himmelen. Det talar bättre, ja, helt annorlunda än Abels blod. Abels blod ropade af jorden till Gud emot brodermördaren, men Jesu blod ropar om nåd för hans återlösta, så länge de äro i nådens tid. Wid korset låter Herren rättfärdighet regna öfwer alla dem, som der söka nåd. Es. 45: 8.
25 Sen till, att I icke wisen från eder den som talar; ty om de andra
_627.jpg&oldid=348605){kind=link}