| 626 | Förmaningar. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 13. |
13 Låtom oss derföre gå ut till honom ”utanför lägret”, bärande hans smälek.
De, som tjenade tabernaklet, det gamla testamentets prester och leviter, hade icke rätt att äta af det nya testamentets altare eller blifwa delaktige af altarets sakrament, om de icke öfwergåfwo det gamla och inträdde i det nya förbundet. Således icke blott Judar i allmänhet, utan sjelfwa presterna och leviterna kunde ej blifwa delaktige af Herrens nattward. På presternas och leviternas ståndpunkt ställa sig alla de, som icke helt och uteslutande wilja frälsas genom Jesu Kristi tillfyllestgörelse och nåden allena, utan genom egna föreskrifter, såsom om mat o. s. w., eller genom någon slags egenrättfärdighet. De egentligaste förebilderna af Jesu försoningsoffer woro de syndoffer i det gamla testamentet, af hwilka öfwerstepresten inbar försoningsblodet i det allraheligaste. Dessa offrens kroppar blefwo helt och hållet uppbrända, så att presterna icke fingo äta något deraf såsom af andra offer, se 3 Mos. 4: 6–12. Stuten och bocken, hwaraf blodet blef inburet i det allraheligaste, fördes utom lägret och förbrändes der. Likaså har Jesus såsom det stora och egentliga syndoffret, hwarpå dessa offer syftade, lidit döden på korset och blifwit offrad för oss utanför stadsporten, se Joh. 19: 17. Af sitt folk förkastad, räknad bland missgerningsmän, bespottad och begabbad, blef han der en förbannelse för oss; och dermed har han förlossat oss ifrån synden och ifrån lagens förbannelse. Af detta försoningsoffer och af hans altares nådemåltid kan ingen blifwa rätt delaktig, som icke will gå ut till honom, ut ut lägret, ut från synden och werlden, ut från det egna wäsendet, ut från det gamla in i ett nytt, från lagen till evangelium, från döden till lifwet. Detta utgående medför förakt och wanära inför werlden, likasom Kristus blef föraktad och bespottad, då han utfördes för att korsfästas och dödas. Icke de, som tjena tabernaklet och arbeta under lagen, utan de, som utgå ur det gamla wäsendet och i Kristus komma i ett nytt förbund med Gud, blifwa rätt och fullt delaktige af nådens håfwor. Af honom, som är lifwets bröd, hafwa de då sin dagliga, andeliga näring, han är då deras mat och dryck, och så göres hjertat fast med nåden och i nåden, v. 9.
14 Ty wi hafwa här ingen waraktig stad, utan söka efter den tillkommande. Fil. 3: 20. Ebr. 11: 10, 16.
Det jordiska Jerusalem, som war en fast stad, war dock ingen waraktig stad, utan kunde liknas wid ett läger, som snart skulle uppbrytas, likasom lägren i öknen, och det blef snart uppbrutet och förstördt. Men hela wårt jordiska lif är så beskaffadt, att wi äro gäster och främlingar på jorden, wi hafwa här icke något waraktigt och oförgängligt hem, wi måste snart härifrån, och derföre är det nödwändigt, att wi framför allt förwissa oss om den oförgängliga arfwedelen. Då kan det icke falla sig så swårt att under en kort tid lida och bära Kristi smälek, v. 13.
15 Låtom oss derföre genom honom alltid till Gud frambära lofoffer, det är frukt af läppar, som prisa hans namn. 3 Mos. 7: 12. Ps. 50: 23. 51: 19. Os. 14: 3. Ef. 5: 20. 1 Petr. 2: 5.
Låtom oss derföre genom honom, Kristus, den ewige öfwerstepresten, frambära wåra offer till Gud, icke i det gamla testamentets tabernakel, icke egna offer eller egna gerningar, utan lofoffer, hjertats och läpparnes frukt, trogen bekännelse och innerlig tacksägelse för alla hans wälgerningar. Se Ps. 51: 16–21. Rom. 12: 1. Upp. 8: 1–3.
16 Men förgäten icke att göra godt och dela med eder; ty med sådana offer täckes man Gud. Rom. 12: 13. Fil. 4: 18.
Utom bönoffer, lofoffer och tackoffer inför Herren, har han ock förordnat ett annat slags offer såsom en frukt af troende hjertans kärlek till honom, nemligen wälgörenhet emot wår nästa för Kristi skull. Äfwen detta war förebildadt i gamla testamentet genom de gemensamma offermåltiderna. Se 5 Mos. 16: 10, 11; kap. 26.
17 Waren edra ledare hörsamme ock lyden dem; ty de waka för edra själar, såsom de der skola aflägga räkenskap; på det att de må göra detta med fröjd och icke med suckan, ty detta är eder icke nyttigt. Fil. 2: 29. Hes. 3: 18. 33: 2 f.
Att lyda och efterfölja andeliga lärare och själasörjare är i församlingen alldeles nödwändigt, och ingen bör godtyckligt wilja upphäfwa sig sjelf till lärare. Men härwid måste mättas hwad aposteln säger, att de ledare man skall lyda, äro de, som waka för sina åhörares själar, och betänka den räkenskap de skola aflägga. Otrogna lärare, blinda ledare skall utan hwarken lyda eller följa, ty Kristus säger: Wakten eder för de falske profeterna! — om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen. Deremot är det icke nyttigt, nej, det är farligt för åhörare, då trogna lärare, hafwa orsak att sörja och sucka öfwer dem. Är ett sådant suckande förorfakadt af åhörarnes motstånd emot sanningen, så blifwer straffet och domen för detta motstånd så mycket förskräckligare, ju ifrigare förmaningen och förbönen för dem har warit. Se Jer. 6: 10–17; kap. 13: 17. Fil. 3: 18. Matt. 10: 11, 15.
18 Bedjen för oss. Ty wi tro oss hafwa ett godt samwete, och wilja i allt föra en god umgängelse. Ap. G. 24: 16.
19 Och jag beder eder så mycket mera att göra detta, på det att jag så mycket snarare må warda eder återgifwen.
Aposteln längtade att se dessa medbröder i tron och uppmanar dem derföre att särskildt bedja derom. Herrens tjenare skola ingen wäg företaga, utan att Herren sjelf leder dem, och härwid äro församlingens förböner ganska
_630.jpg&oldid=348614){kind=link}