Petri Första Bref.
Inledning.
Petrus, som förut hade namnet Simon, Joh. 1: 41. Luk. 22: 31. Matt. 16: 17, Jonas’ son och Andreas’ broder, war bland de första, som wår frälsare kallade till apostlaembetet, Matt. 4: 18. Luk. 5: 10, och en af de tre, som woro ögonwittnen till de stora och underbara uppenbarelserna af Herren Jesu majestät och af hans djupaste lidanden på förklaringsberget och i örtagården, se Matt. 17: 1. 2 Petr. 1: 16. Matt. 26: 37. Han intager ett märkwärdigt rum genom sina härliga bekännelser, Matt. 16: 16. Joh. 6: 68, 69; genom den stora wälsignelsen, som följde på hans första predikan på pingstdagen, Ap. G. kap. 2; genom sina lidanden och sin ståndaktighet, Ap. G. 4: 1–21; genom den underbara frälsningen utur fängelset, Ap. G. 5: 18, 19; kap. 12: 1—18; genom sitt fall och sin upprättelse, Matt. 26: 74, 75, samt genom sina under, Ap. G. 3: 1–8; kap. 5: 1—16; kap. 9: 32—41. Han har ifrån början stått i högt anseende i den kristna kyrkan, men ingenstädes framstår han såsom ett öfwerhufwud för Kristi kyrka eller framför de öfriga apostlarne, se Matt. 10: 2; kap. 16: 18. Han har skrifwit twå bref, som äro fulla af andens kraft och höga gåfwor. Brefwen äro stälda till kringspridda kristna, i synnerhet till kristna, som förut warit Judar och lefde såsom främlingar i många länder, 1 Petr. 1: 1. Men de äro bestämda för hela den kristna församlingen i alla tider. I dessa bref framställas kort, men rikt och klart kristendomens alla hufwudsanningar och derjemte wigtiga förmaningar till waksamhet och renlefnad, till saktmodighet och tålamod i de många och swåra lidanden, som de då måste utstå både af Judar och hedningar. Om kristnas pligter mot den werldsliga öfwerheten, äfwen om det är en hednisk eller förföljande öfwerhet, läses en särskild lärdom kap. 2: 13–15, och detta är särdeles wigtigt i wåra tider, då werldens hat emot Kristus och de kristna börjar tändas och brinna med förnyad häftighet, under det mörkrets magt rustar sig till de sista wäldiga ansträngningarne emot Kristus och Kristi kyrka. Blott genom waksamhet och bön, stillhet och tålamod kan seger winnas i Herrens kraft. — Detta bref blef skrifwet omkring år 60–66 efter Kristi födelse.
1 Kapitlet.
Helsning, Kristus wår salighets hopp och profetiornas fullbordan. Uppmaning till helig wandel.Petrus, Jesu Kristi apostel, till de utkorade främlingar, som bo förskingrade i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Bitynien,
2 efter Gud Faders förutseende genom Andens helgelse till lydnad och bestänkelse med Jesu Kristi blod. Nåd och frid föröke sig hos eder!
De kristna, till hwilka aposteln skrifwer, woro i synnerhet sådane, som woro af judisk härkomst och lefde kringspridda såsom främlingar; men alla sanna kristna äro gäster och främlingar på jorden. Alla troende äro Herrens utkorade, de äro af honom utwalde, att de skola wara hans egendom och blifwa salige med honom i ewighet, se kap. 2: 9. Es. 1: 4. 2 Tess. 2: 13. De landskap, som här nämnas, lågo i Mindre Asien. Asien betyder här ett särskildt landskap i Mindre Asien, Se Ap. G. 16: 6. (V. 2) Utkorelsen är skedd efter Guds förutseende. Dem, hwilka han har förut känt, har han ock förut bestämt, Rom. 8: 29, och enligt detta förutseende blifwa de förut bestämde också kallade, rättfärdiggjorda och härliggjorda genom den Helige Ande, Rom. 8: 30; och detta den Helige Andes werk sammanfattas här i det enda ordet: helgelse. Genom den Helige Andes nåd werkas först den lydnad, att menniskan låter föra sig till tron och blifwer rättfärdiggjord genom bestänkelse med Jesu Kristi blod, se Ebr. 12: 24, och sedan werkar Guds Andes inneboende hos de rättfärdiggjorda en fortfarande lydnad, såsom Kristus säger: Älsken I mig, så hållen mina bud. Joh. 14: 15. Utan kraften af Jesu blod till syndernas förlåtelse kan man icke blifwa frigjord från syndens skuld och icke heller från syndens wälde. Sedan aposteln således wisat, hwilka de äro, som kunna emottaga nåds- och fridshelsningen, tillägger han denna helsning, som är
_632.jpg&oldid=348620){kind=link}