| Helsningar. | Petri Första Bref. | Kap. 5. | 641 |
att ära och underdånigt lyda sina föreståndare och lärare. Men härwid skulle icke undergifwenheten stanna, utan de skulle äfwen bewisa den mot hwarandra inbördes. Huru nödwändig ödmjukheten är, wisar den heliga skrift på många ställen, se Matt. 20: 25–28. Joh. 13: 12–17. Derföre skola de kristna hålla sig hårdt wid, egentl. inswepa eller insnöra sig fast i ödmjukheten såsom uti en hårdt fastbunden klädnad, såsom ordet i grt. betyder. Se ock Jak. 4: 5.
6 Ödmjuken eder derföre under Guds mägtiga hand, på det att han må upphöja eder i sinom tid, Luk. 1: 52. 14: 11.
Den högmodige är icke blott stolt emot menniskor, utan knorrar emot Gud sjelf med missnöje öfwer hwad Gud låter honom wederfaras. Men den högfärdige har en stark, oöfwerwinnelig motståndare, och detta är förskräckligt. De högfärdiga skola blifwa förnedrade, men de ödmjuka gifwer Herren nåd och upphöjer dem, då han finner för godt, och i synnerhet på Kristi dag. Wissa derom, kunna de i tålamod och ödmjukhet upptaga allt hwad Gud med dem gör och låter.
7 och kasten allt edert bekymmer på honom, ty han har omsorg om eder. Ps. 55: 23. Matt. 6: 25 f. Fil. 4: 6.
Den sanna ödmjukheten är nödwändig, men lika nödwändigt är det för en kristen att kasta sina bekymmer på Herren, Matt. 6: 25, ty ängslig omsorg innebär misströstan till Gud, till Guds kärlek, magt och nådelöften; den högfärdige röfwar äran från Gud; den som sjelf will bära sin omsorg, förringar också Guds ära.
8 Waren nyktra och waken; ty eder wederfakare, djefwulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker hwem han må uppsluka. Luk. 22: 31. 1 Tess. 5: 6.
9 Stån honom emot, stadiga i tron, och weten, att samma lidanden fullbordas på edra bröder i werlden. Ef. 6: 11, 13. Jak. 4: 7.
De ängsliga omsorgerna bör en kristen kasta på Herren, men deremot med nykterhet och waksamhet taga sig till wara för den arge och listige fienden, som på många sätt och särskildt med högfärd, fåfäng ära, bekymmer, menniskofruktan söker att fånga och såsom ett rofdjur uppsluka Guds barn, se Luk. 12: 22. Matt. 6: 24, 25. I synnerhet söker han i nöd och wedermöda, i förföljelsen och lidanden fresta de kristna till misströstan, otålighet och affall; dels inskjuter han den tanken i hjertat, att deras wedermöda är ett bewis på, att de äro förkastade af Gud; dels söker han werka sådan förskräckelse för nöden, motståndet och lidandet, att ståndaktigheten swigtar och misströstan will uppstå, ja, stundom inkastar han såsom ett glödande skott den tanken, att Gud är obarmhertig emot somliga, som han bestämt till att alltid lida o. s. w. Frestelsetankar kunna wara af otaliga slag. Men aposteln uppmuntrar hwarje själ. som lider i Herrens efterföljelse, med den försäkran, att samma lidanden wederfaras de troende i werlden öfwer allt och i alla tider. Det är den wanliga wägen till härligheten. Genom många bedröfwelser måste man ingå i Guds rike. Se Ap. G. 14: 22.
10 Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin ewiga härlighet i Kristus Jesus, sedan I en liten tid lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder. 2 Kor. 4: 17. 2 Tim. 1: 9. Ebr. 13: 21.
Denna apostoliska önskan är ett löfte af Guds Ande, att att denna nåd skall komma till dem, som emottaga nåden, och att han, som börjat i dem trons werk, will också af samma nåd fullborda det, se Ebr. 12: 2, han will stödja, styrka, och stadfästa sina trogna. Blott en liten tid räcker lidandet, men ewig är den härlighet, till hwilken han kallat dem.
11 Honom ware ära och magt i ewigheters ewighet! Amen.
Äran, härligheten och magten åt Herrens, och han will uppenbara sin härlighet och magt genom att fullborda de troende och göra dem ewigt saliga till sin härliga nåds berömmelse. Ef. 1: 6. 2 Kor. 1: 20. Fil. 1: 11.
12 Med Silvanus, eder trogne broder, såsom jag menar, har jag i korthet skrifwit för att förmana eder och betyga, att denna är Guds rätta nåd, i hwilken I stån.
Brefwet syntes aposteln kort i förhållande till de oändligt wigtiga ting, hwarom det handlar, och den Andens fullhet, som i honom war. Om Silas eller Silvanus, Pauli följeslagare, se Ap. G. 16: 19. 2 Kor. 1: 19. Från många sidor sökte sanningens motståndare att göra de kristna wacklande i sin tro och bringa dem till affall, men aposteln har betygat och bewisat, att detta war Guds rätta nåd, evangelii fria nåd, i hwilken de stodo, och som äfwen i detta bref ät framlagd.
13 Den jemte eder utwalda församlingen i Babylon helsar eder, och Markus, min son.
Somlige uttolkare anse namnet Babylon betyda Rom, såsom i Uppb. kap. 18, men det är icke omöjligt, att Paulus war i Babylon och grundade kristna församlingar i de länder, der det gamla testamentets heliga sanningar hade långt förut blifwit genom Judafolket bekanta; och genom apostlarna skulle evangelium efter Herrens befallning sprida sig åt alla håll. Petrus led sedan martyrdöden i Rom. Han kallar Markus sin son, likasom Paulus omtalar sin andelige son Onesimus. Filem. 10.
14 Helsen hwarandra med kärlekens kyss, Frid ware med eder alla, som ären i Kristus Jesus! Amen. Rom. 16: 16.
Se Rom. 16: 16. Fridsfursten är Kristus allena. I honom finner själen frid och fröjd och salighet.
_645.jpg&oldid=348659){kind=link}