| 644 | Kristi förklaring. | Petri Andra Bref. | Kap. 1. |
en sak; men denna andeliga kraft blifwer desto starkare, ju mera man öfwar och drifwer densamma, och aftager, om man icke drifwer henne. Derföre har Gud i förstone så ledt, drifwit och öfwat kristenheten med trons kamp, i nesa, död och blodsutgjutelse, att han skulle blifwa rätt stark och kraftig; och ju mer han förtrycktes, ju mer uthärdade hon”. L.
11 Ty sålunda skall eder rikligen förlänas ingången i wår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, ewiga rike.
Den, som här i lifwet haft god öfning, så att tron med goda werk blifwit drifwen och stark, han skall få en riklig ingång och med mod och tillförsigt ingå i det andra lifwet, så att han frimodigt kan dö och förakta lifwet och liksom med ståt fara dit och med fröjd inlöpa deri. Men de andra, om de annars inkomma (änskönt man icke bör förtwifla äfwen om de swaga), skola icke så med fröjd kunna fara dit, dörren skall icke stå dem så widöppen, utan skall blifwa dem trång och swår, så att de darra, och hellre wille wara swaga hela sitt lif igenom, än en gång dö”. L.
12 Derföre är det min afsigt att alltid påminna eder härom, fastän I weten det och ären befästade i den sanning, som har kommit till eder.
Fastän de kristna, till hwilka aposteln först skref, icke blott wisste sanningen, utan woro befästade deruti, så war dock widare förmaning nödig; alltså behöfwa wi fortfarande förmaning, lärdom, tröst och uppbyggelse.
13 och jag anser det wara rätt att, så länge jag är i denna hyddan, påminna och uppmuntra eder, 2 Petr. 3: 1.
14 wetande, att jag snart skall aflägga min hydda, såsom ock wår Herre Jesus Kristus har för mig uppenbarat. Joh. 21: 18.
15 Och jag will äfwen winnlägga mig derom, att I efter min bortgång städse mån funna påminna eder detta.
Genom en uppenbarelse wisste aposteln, att han skulle dö martyrdöden snart efter det han skrifwit detta bref, som derföre bör anses såsom ett högtidligt apostoliskt testamentsord, som alltid skulle påminna dem om dessa wigtiga sanningar. Snart derefter blef aposteln korsfäst i Rom, jemför Joh. 21: 18. Det berättas, att han bad att han skulle blifwa korsfäst med hufwudet wändt mot jorden, emedan han icke ansåg sig wärdig att blifwa korsfäst på samma sätt som Herren Kristus, och att hans önskan blef uppfyld.
16 Ty wi hafwa icke följt klokt uttänkta fabler, då wi hafwa kungjort för eder wår Herre Jesu Kristi magt och tillkommelses utan wi hafwa sjelfwa sett hans härlighet; Matt. 17: 1 f. Joh. 1: 14.
17 ty han fick af Gud Fader ära och pris, när från den stora härligheten kom en sådan röst till honom: ”Denne är min älskade son, till hwilken jag har ett godt behag”. Matt. 3: 17. Mark. 1: 11. {9: 7.
Såsom apostel och ögonwittne till Herren Jesu härliga underwerk, förklaring, död, uppståndelse och himmelsfärd förkunnar Petrus evangelii sanningar med den fullkomligaste säkerhet och wisshet: och evangelium har ingen likhet eller förwandtskap med afgudalärans fabler. Petrus war en af de tre lärjungarne, som ock woro med Herren Jesus på förklaringsberget och i Getsemane, och fingo höra Fadrens wittnesbörd från himmelen, som här anföres. Se Matt. 17: 5. Ebr. 8: 1. Matt. 26: 64.
18 Och denna röst hörde wi komma från himmelen, då wi woro med honom på det heliga berget.
19 Och så mycket fastare hafwa wi det profetiska ordet, och I gören wäl, att I akten derpå, såsom på ett ljus, som skiner i ett mörkt rum, till dess det dagas och morgonstjernan uppgår i edra hjertan, Ps. 119: 105.
Aposteln Johannes, som också war med på förklaringsberget, lefde ännu, då Petrus skref detta bref. Det berget kallas heligt, emedan Kristus der på detta sätt blef förhärligad. De kristna äro heliga, derföre att Kristus är i dem, och de blifwa helgade, i det Kristus blifwer fortfarande i dem förhärligad. (V. 19) Apostlarne stödde sig icke blott på alla de stora underwerk, som de hade sett, och de härliga sanningar, som de hade hört af Jesu mun, utan derjemte på det derigenom ännu mera befästade profetiska ordet, som genom Kristus gick i fullbordan. På detta fasta profetiska ord skola äfwen de kristna i alla tider beständigt gifwa akt. Äfwen det nya testamentet är ännu till betydlig del en stor och härlig profetia om det himmelrike, som är grundadt, men ännu icke uppenbaradt i hela sin segrande kraft. Under den jordiska wandringens natt i den mörka werldens och den förderfwade naturens dunkelhet skola de troende taga wara på det ord, som är deras fötters lykta, till dess de blifwa delaktige af det fulla dagsljuset och den ewiga morgonstjernan. Upp. 2: 28; kap. 22: 16. Huru nödwändigt det är för de troende att hålla sig wid det uppenbarade ordets tydliga bokstaf och taga sig till wara för alla inbillade ingifwelser och uppenbarelser, har erfarenheten wisat i alla tider. Sjelfwa apostlarne, som hade uppenbarelsens ljus i så rikt mått genom den Helige Andes ingifwelse, anföra dock oupphörligt det gamla testamentets uppenbarade ord såsom fasta bewis; och Kristus sjelf motade djefwulens frestelser med det skrifna ordet. Hwilar din tro på detta ord allena, så måste djefwulen alltid wika; och du har ett fastebref på himmelen, som gäller i lifwet och i döden och i domen.
20 framför allt wetande, att ingen
_648.jpg&oldid=348668){kind=link}