Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 651.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
Kristi tillkommelse. Petri Andra Bref. Kap. 2, 3. 647

blifwit upplysta, så att de i andeliga ting kunna tala förståndigare än de blinda ledarne.

17 Dessa äro källor utan watten, skyar, som drifwas af en stormwind, och åt dem är det swarta mörkret förwaradt till ewig tid. Jud. v. 13.

Hos sådana ledare söker man förgäfwes efter lifwets watten, se Jer. 2: 13, och de likna tomma molnskyar, som icke medföra något af nådens regn från himmelen. I österlanden drifwas af stormar swarta moln i luften, som innehålla het sand från de brännande öknarne men ingen droppe af regn. Ett swart mörker, fördömelse i det rysligaste mörker wäntar dessa willoandar i domen, emedan de här i tiden icke blott för sin del älska mörkret, utan med sitt mörker förföra många.

18 Ty under skrytsamt, fåfångligt tal locka de i köttets lustar med liderligheter till sig dem, som knappt hafwa undkommit de i willa wandrande, Jud. v. 16.

19 och lofwa dem frihet, fastän de sjelfwa äro förderfwets trälar; ty har man af någon låtit sig öfwerwinnas, har man ock blifwit hans träl. Joh. 8: 34. Rom. 6: 16.

Genom otro och falsk lära få werldens och köttets lustar en förökad retelse och stor kraft. (V. 19) Den falska friheten har många olika skepnader, frihet från lagen i falsk mening, frihet från borgerlig lag och samhällsordning o. s. w. Genom förespeglingar af falsk frihet från lagen, men icke frihet från synden, komma många uti en ännu swårare och farligare fångenskap än förut. Träldom under köttet och Satans lustar är den allra swåraste och farligaste träldom.

20 Ty om de genom wår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, kunskap hafwa undkommit werldens besmittelser, men åter låta sig insnärjas i dem och öfwerwinnas, så har deras sista blifwit wärre än det första. Matt. 12: 45. Ebr. 6: 4 f.

Otroheten mot det wida större nådesmåttet, som de hade undfått, drager ett wida förfärligare straff efter sig. Se Ebr. 6: 4–6; kap. 10: 26, 27.

21 Ty det wore bättre för dem att icke hafwa känt rättfärdighetens wäg, än att, sedan de hafwa lärt känna den, wända tillbaka från det heliga bud, som blifwit dem öfwerlemnadt. Luk. 12: 47 f.

Se Luk. 12: 47, 48. Rom. 2: 12.

22 Det har wederfarits dem hwad som säges i det sanna ordspråket: ”En hund går åter till sina spyor”, och ”Ett swin, som twagit sig, går att wältra sig i träcken”. Ords. 26: 11.

Ingen yttre twagning, putsning, bildning, förfining eller någon egenrättfärdighetsprydnad kan hjelpa den menniskan, som i hjertat will behålla syndalustarna och orenligheten. Lika wisst som ett djur förblifwer ett djur, ehuru mycket det än må twå sig, så hjelper det icke en menniska, att hon kallas kristen, då hon will behålla sina orena lustar och fortfara i synden.

3 Kapitlet.

Kristi tillkommelse till domen.

Detta är nu det andra bref jag skrifwer till eder, mina älskade, och i båda uppwäcker jag genom erinran edert rena sinne, 2 Petr. 1: 13.

2 att I mån bewara i minnet de ord, hwilka förut blifwit sagda af de heliga profeterna, och det bud I hafwen fått af edra apostlar från Herren och Frälsaren,

3 framför allt wetande, att i de yttersta dagarna skola komma hånfulle bespottare, som wandra efter sina egna lustar 1 Tim. 4: 1. 2 Tim. 3: 1 f. Jud. v. 18 f.

4 och säga: Hwar är löftet om hans tillkommelse, ty från den dag, då wåra fäder afsomnade, förblifwer allt såsom det har warit från skapelsens begynnelse? Jer. 17: 15. Hes. 12: 22.

(V. 1) Det rena sinnet hos de kristna består deruti, att de uteslutande wilja tro på Herren Jesus och bygga allt sitt hopp på hans rättfärdighet allena samt af kärlek till honom wilja hålla hans bud. Joh. 14: 15. Det är denna tro på Herren Jesus, som alltid måste liksom ånyo uppwäckas, manas och lifwas genom Herrens ord. Med detta ord tala apostlarne ännu till Kristi församling. (V. 2) Aposteln syftar här särskildt på både det gamla och nya testamentets profetior angående Messias’ tillkommelse och hans rikes seger. Apostlarne hade härom åt församlingarne meddelat utförliga lärdomar, och dessa borde de troende wäl förwara och tänka derpå. (V. 3) Otrogna affällingar och bespottare, som icke frågade efter Guds ord, utan wandrade efter sitt eget godtycke och sina egna lustar, sökte redan i den apostoliska tiden att genom willfarelser och smädelser bortröfwa från de kristna det härliga hoppet om Messias’ tillkommelse och werldens ände samt den nya skapelsen. Men apostlarne förutsäga, att ännu mer skola i de yttersta tiderna dessa bespottare blifwa talrika och fräcka och winna stort anhang, se 1 Tess. 5: 3. 2 Tim. 3: 2. (V. 4) Den naturliga menniskan dömer efter sitt tycke, sin wilja och efter det, som för ögonen är. Då nu werlden har sett slägte efter slägte af kristna ingå i ewigheten, utan att hoppet om Kristi härliga tillkommelse blifwit uppfyldt, och utan att kristendomens grundsanningar wunnit någon allmän seger eller något af de stora tidstecknen wisat sig, som Kristus förutsade, så draga otrons barn häraf den slutsats, att Guds barns wäntan är en