| 652 | Wår förswarare. | Johannes’ Första Bref. | Kap. 1. |
rättwis. I det Gud bewisar denna trofasthet och denna rättwisa och rättfärdighet mot sin Son, wår Frälsare, bewisar han oss sin fria, oförskylda nåd, sin ewiga, brinnande barmhertighet. Se Rom. 3: 25–28.
10 Om wi säga, att wi icke hafwa syndat, så göra wi honom till lögnare, och hans ord är icke i oss.
I Guds ord står uttryckligen, att alla menniskor äro syndare; och om wi motsäga honom häruti, så är detta detsamma som att påstå, att Guds ord icke är sant; och då hafwa wi icke detta ord i wåra hjertan, äfwen om wi med munnen bekänna det. Att känna och bekänna synden med längtan och begär efter nåden är ett tecken, att Guds ord är uti oss.
2 Kapitlet.
Jesus Kristus wår förswarare och försonare. Uppmaning att hålla hans bud. Warning för werldskärlek och förnekande af KristusMina barn, detta skrifwer jag till eder, på det att I icke mån synda. Och om någon syndar, så hafwa wi en förswarare hos Fadren, Jesus Kristus, som är rättfärdig. Rom. 8: 34. 1 Tim. 2: 5. Ebr. 7: 25. 9: 24.
2 Och han är försoningen för wåra synder, men icke allenast för wåra, utan ock för hela werldens. 2 Kor. 5: 18 f. Kol. 1: 20.
Jag skrifwer detta, säger aposteln, på det att I icke mån synda och således icke, genom den tröstliga läran om den fria tillgången till rening i Guds Sons blod, draga Guds nåd till lösaktighet, utan fastmer genom den ständiga tillgången till rening i Guds Sons blod hemta ständig lifskraft att segrande kämpa mot den i oss qwarboende synden och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. Men om så illa sker, att någon så gifwer efter för syndens retelser, att han syndar och faller, så må han icke blifwa liggande, misströsta och gifwa sin sak förlorad, utan just då, när hjelpen som mest behöfwes, betänka, att wi hafwa en förswarare, en sakförare hos Fadren, som är rättfärdig, som med sin förbön gör sin rättfärdighet ständigt gällande inför Fadren mot wår orättfärdighet, och så åter i tron hemta förnyad samwetsrening, förnyad tröst, lifskraft och mod att åter uppstå till förnyad strid mot synden. Derpå beror det, och just det gäller inför Gud, att han är rättfärdig och är wår rättfärdighet, Jer. 33: 16, och det är han derigenom, att han är försoningen för wåra synder, sjelfwa försoningsoffret, det Guds Lam, som borttager werldens synd, Joh. 1: 29; och han är försoningen icke blott för de troendes synder, utan för hela werldens synder, så att ingen menniska behöfwer blifwa liggande i sin synd och gå förlorad.
3 Och deraf weta wi, att wi känna honom, om wi hålla hans bud.
Genom rättfärdiggörelsen och den nya födelsen har själen kommit till förening med Gud och lärt känna honom både såsom kärlekens och rättfärdighetens Gud och lärt känna Kristus såsom medlare mellan Gud och menniskan, såsom försonaren, som gifwer magt att blifwa Guds barn åt dem, som tro på hans namn, Joh. 1: 12. De lefwa i honom, och detta lif har det kännemärke, att de wilja hålla hans bud. De få af honom denna wilja, detta sinne och äfwen nåd och kraft, så att de icke qwarblifwa i synden såsom syndens trälar, utan fly den och äro förlossade från syndens wälde, fastän icke från syndens inneboende, v. 1.
4 Den som säger: jag känner honom, och icke håller hans bud, han är en lögnare, och i honom är icke sanningen. 1 Joh. 1: 6. 4: 20.
Grt.: Den som säger: jag har känt honom m. m. Den som icke lyder Guds bud och icke strider mot synden, har icke känt Kristus, och har icke erfarit kraften af evangelii sanning, som både upplyser själen och gifwer wilja och kraft att stå det onda emot.
5 Men den som håller hans ord, i honom är kärleken till Gud i sanning fullkomnad. Deraf weta wi, att wi äro i honom. Joh. 14: 21, 23.
Att hålla hans ord är således bewiset på kärleken till honom, såsom Kristus säger: Älsken I mig, så hållen mina bud, Joh. 14: 15. Men detta är ett werk af Guds kärlek till menniskan; och denna saliggörande kärlek är fullkomnad, genom den Helige Andes nåd inplantad och werkstäld i den menniskan, som håller hans ord.
6 Den som säger sig förblifwa i honom, han är ock pligtig att sjelf så wandra, som han wandrade. Matt. 11: 29. Joh. 13: 15. 15: 4 f. Fil. 2: 5. 1 Petr. 2: 21.
Det är icke möjligt att wara en sann kristen etter förblifwa i Kristi gemenskap, utan att Wandra efter Jesu bud och exempel. Tron utan gerningar är död. Se Jak. 2: 17.
7 Mina älskade, icke ett nytt bud skrifwer jag till eder, utan ett gammalt bud, som I haden från begynnelsen; det gamla budet är det ord, som I hafwen hört. 1 Joh. 3: 11. 2 Joh. v. 5.
Här wisar aposteln, att detta bud om wandel i Jesu fotspår icke war något nytt bud, utan det som de hade hört och undfått ifrån början; så lärde Jesus sjelf, Matt. 5. Joh. 14; så lärde alla apostlarne, Gal. 5. Fil. 2. Jak. 2 o. s. w.
8 Åter skrifwer jag till eder ett nytt bud, det som är sant i honom och i eder; ty mörkret förswinner, och det sanna ljuset skiner redan. Joh. 1: 9. 8: 12. Rom. 13: 12.
En sådan helig wandel såsom trons frukt måste hafwa den sanna kärleken till sin lifskraft, ty eljest blifwer allt bemödande i lefwernet blott ett dödt träldomsarbete under lagen. Att
_656.jpg&oldid=348692){kind=link}