| Guds barns kännetecken. | Johannes’ Första Bref. | Kap. 3. | 657 |
derföre en lefwande predikan mot Kain, som lefde i otro och ogudaktighet; och det är samma orsak än i dag till werldsbarnens owilja mot dem, som tro på Kristus och wilja ställa sitt lefwerne efter Guds ord. Kristus är förhatlig för egenrättfärdigheten, och ett lefwerne efter Guds ord är förhatligt för orättfärdigheten.
13 Förundren eder icke, mina bröder, om werlden hatar eder. Joh. 15: 18 f. 17: 14.
Det är icke underligt att werlden hatar Guds barn; detta hat beror derpå, att djefwulen icke kan älska Gud, utan han hatar Gud, och derföre hatar han alla de menniskor, som wilja höra Gud till. Djefwulen kallas denna werldens gud, 2 Kor. 4: 4, för det herrawäldes skull, som han utöfwar, och för den träldoms skull, hwarmed werlden tjenar honom. Joh. 8: 34.
14 Wi weta, att wi hafwa öfwergått från döden till lifwet, ty wi älska bröderna. Den som icke älskar, han förblifwer i döden. Joh. 5: 24. 1 Joh. 2: 9 f.
Genom födelsen af Gud är Guds folk ett andeligt brödraskap. Den kärlek, hwarmed de älska hwarandra, kallas derföre broderlig kärlek. Denna kärlek är också ett kännetecken på den nya födelsen, så framt denna kärlek är sann, ren och oskrymtad. 1 Petr. 1: 22. Brist på sådan kärlek är tecken till andelig död; i denna död qwarblifwer du, så länge du icke låter kärlekens bud komma in i ditt hjerta.
15 Hwar och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I weten, att ingen mandråpare har ewigt lif förblifwande i sig. Gal. 5: 21.
Hatet är ett bewis derpå, att djefwulen, som är en lögnare och mandråpare, har herrawälde i det hjerta, der hatet bor; och der har Kristus ännu icke blifwit emottagen; der bor icke Guds Ande; der är det sanna, det ewiga lifwet ännu icke börjadt. Se 2 Kor. 6: 14, 15.
16 Deraf hafwa wi lärt känna kärleken, att han har gifwit sitt lif för oss; äfwen wi äro pligtige att gifwa wårt lif för bröderna. Joh. 15: 12 f. Rom. 5: 8. Ef. 5: 2, 25. 1 Joh. 4: 9 f.
Guds kärlek har i högsta måtto uppenbarat sig deruti, att Kristus har gifwit sitt lif för oss. Kain slog sin broder ihjel. Kristus gaf sitt lif för att förwärfwa ewigt lif åt menniskan, som war hemfallen åt synden och döden. Sjelfwiskheten dödar, den sprider död omkring sig, så widt den förmår, men kärleken will meddela sig, och uppoffra sig för andras skull. Är Kristi kärlek i oss, så twingar den oss att äfwen gifwa wårt lif för bröderna, såsom aposteln säger: Kristi kärlek twingar mig. Willigheten att gifwa sitt lif för bröderna måste finnas hos dem, som älska Kristus; men utförandet får icke bero på menniskan sjelf, utan då Herren sjelf genom någon skickelse tydligt wisar, att han will, att någon kristen skall gifwa sitt lif för brödernas skull, då bör det ske med glädje,
17 Men hwilken som har denna werldens goda och ser sin broder wara nödstäld och tillsluter sitt hjerta för honom, huru förblifwer Guds kärlek i honom? 5 Mos. 15: 7. Luk. 3: 11. 1 Joh. 4: 20. 5: 1. Jak. 2: 15 f.
Skola wi äfwen gifwa wårt lif för bröderna, huru mycket mera böra wi icke göra alla mindre uppoffringar för nödstälda bröder! Wilja wi icke ens uppoffra af de ringa förgängliga tingen för nödstälda bröder, så är det ju omöjligt, att Guds kärlek kan bo i wåra hjertan.
18 Mina barn, låtom oss älska icke med ord eller med tungan, utan i gerning och sanning.
Wänliga ord och tal om kärlek är blott ett skrymteri, då man icke i gerning och sanning will utöfwa kärleken till nästan.
19 Och deraf weta wi, att wi äro af sanningen; och wi kunna inför honom stilla wåra hjertan,
20 hwad helst wårt hjerta må anklaga oss för, ty Gud är större än wårt hjerta och wet allt.
Deraf, nemligen af denna kärlek och af det föregående, som aposteln här skrifwit, kunna wi weta, att wi äro af sanningen; det bör lända oss till ett tröstande tecken, att wi stå i tron på Kristus och hafwa hans Ande, då hans kärlek i oss är werksam. Och deraf kunna wi äfwen stilla wåra hjertan inför honom, fastän wårt eget hjerta anklagar oss, då wi se på oss sjelfwa och wåra synder, ty Gud är större än wårt hjerta, och ser i oss den rykande trosweken och det fördolda lif, som wi hafwa i Kristus Jesus, Rom. 8: 31–34. ”Om än ditt lefwernes försumlighet anklagar dig, så behöfwer du dock icke redan derför förtwifla. Om än wårt samwete gör oss rädda och framställer Gud för oss såsom wred, så är dock Gud större an wårt hjerta. Samwetet är en enda droppe; men den försonande Guden är ett haf, fullt af tröst.” L.
21 Mina älskade, om wårt hjerta icke anklagar oss, hafwa wi frimodighet inför Gud,
22 och hwad helst wi bedja få wi af honom, emedan wi hålla hans bud och göra det som är behagligt inför honom. Ps. 10: 17. 34: 16 f. 145: 18 f. Ords. 15: 29. 28: 9. Mark. 11: 24.
Hafwa wi tron på Kristus och kärleken, såsom trons frukt, v. 14—16, så att icke heller wårt hjerta anklagar oss, utan Guds Ande wittnar med wår ande att wi äro Guds barn, då kunna wi hafwa så mycket större frimodighet och förtröstansfullt bedja honom om allt det, som är oss af nöden. Apostelns mening är icke, att wi blifwa bönhörde derföre, att wi hålla hans bud, ty bönhörelse är lofwad med det wilkor, att bönen skall ske i Jesu namn, således i tron på hans förtjenst allena; utan deraf, att Herren har gifwit oss sin nåd, tron på Kristus och wilja
_661.jpg&oldid=348707){kind=link}