| 662 | Bönens kraft. | Johannes’ första Bref. | Kap. 5. |
dig. Men härwid måste märkas den underwisning, som wår frälsare sjelf gifwer om bönen. Luk. 11: 1–13. Joh. 14: 13, 14.
16 Om någon ser sin broder begå någon synd, som icke är en synd till döds, må han bedja, och han skall gifwa honom lif, när synden icke är till döds. Det gifwes en synd till döds; för denna säger jag icke, att man skall bedja. 4 Mos. 15: 30. Matt. 12: 31 f. Ebr. 6: 4 f. 10: 26 f.
17 All orättfärdighet är synd, och det gifwes synd, som icke är till döds. 1 Joh. 3: 4.
Såsom det nästan alltid är omöjligt för en menniska att med wisshet weta, om en annan menniska har begått en synd till döds eller en sådan synd, som medför fulländad andelig död och förstockelse samt den ewiga döden, så är det högst sällan tillåtet att anse någon förlorad, så länge nådatiden räcker; och så länge någon gnista af hopp finnes, att en menniska kunde blifwa omwänd, så bör förbönen icke upphöra. Men någon gång kan det wara tydligt, att en sådan synd är begången, och då will icke Herren, att förbön skall ske för den menniskan, emedan den bönen icke kunde uppfyllas. Se Jer. 7: 16; kap. 11: 14. Gud är så rädd om sin ära och om sina löftens sannfärdighet, att han icke will, att hans barn skola bedja om det, som icke kan uppfyllas. Härligt är det löfte som här står, att då en troende själ beder på detta sätt, så will Herren gifwa det sanna lifwet åt dem, som icke begått denna dödssynd, och hon bör derföre icke tröttna att bedja ifrigt om anhörigas och andras omwändelse, och icke förlora modet, om bönhörelsen dröjer länge. Det är en uppenbar synd till döds, som omtalas, Upp. 14: 9. Matt. 12: 31.
18 Wi weta, att hwar och en som är född af Gud, han syndar icke, utan den som föddes af Gud, han tager sig till wara, och den onde kommer icke wid honom.
Se Joh. 3: 9, 10.
19 Wi weta, att wi äro af Gud, och hela werlden är i det ondas wåld.
Se Joh. 8: 7. Werlden är i det ondas wåld; djefwulen har deröfwer genom menniskors fria wilja och syndens magt ett wisst herrawälde och kallas derföre denna werldens furste, Joh. 12: 31; kap. 16: 11, och denna werldens gud, 2 Kor. 4: 4. Se ock Ef. 2: 2; kap. 6: 11, 12. 1 Petr. 5: 8. 1 Joh. 3: 8. Den, som är syndens träl, är således också Satans träl. I detta träldomstillstånd är också blindhet, så att de som deruti lefwa, icke känna Gud eller sig sjelfwa eller fridens wäg, och de anse Guds barn wara oförståndiga, ja dåraktiga och olyckliga.
20 Men wi weta, att Guds Son har kommit och gifwit oss förstånd, att wi skulle lära känna den sanne; och wi äro i den sanne, i hans Son, Jesus Kristus. Denne är den sanne Guden och ewigt lif.
Den sanne är Kristus, som är wägen, sanningen och lifwet. I sanningens ord, i den heliga skrift är han sjelf närwarande och wittnar om sig sjelf. I detta ord ligger en gudomlig kraft, som werkar på hjertat, så att menniskan antingen måste göra motstånd eller mottaga kärleken till sanningen; och gör hon det senare, så blifwer evangelium för henne en Guds kraft till salighet. Rom. 1: 16. Sinnet för sanningen, andelig syn, andeligt förstånd är en werkan af Guds Ande genom ordet, se Upp. 3: 18, och genom samma ord blifwer den, som mottager Guds Son, pånyttfödd och inympad i honom, som är winträdet, och har i honom det ewiga lifwet, emedan han sjelf, såsom Guds Son, är det personliga ewiga lifwet. Se Joh. 17: 22, 23.
21 Mina barn, akten eder för afgudarne. 2 Kor. 10: 14.
Med afgudarne menar aposteln här icke blott afgudar af gröfre slag, utan också allt slags afguderi, nemligen allt det, hwarigenom menniskohjertat drages bort ifrån Gud. Så snart menniskan will dela hjertat mellan Gud och något annat föremål, så är detta föremål en afgud. Allt afguderi innebär och medför lögnaktighet och falskhet i menniskans ande och är i strid mot den sanne Guden, v. 20. Joh. 8: 44. Se 2 Kor. 10: 14. Denna warning är såsom ett afskedsord från kärlekens apostel till Kristi församling. Låtom oss noga gifwa akt derpå.
_666.jpg&oldid=348722){kind=link}