| 670 | Anseende till personer. | Jakobs Bref. | Kap. 1, 2. |
öppnade af Herrens Ande, Upp. 3: 18, sålunda skådar i denna lag och icke blott hörer, utan gör derefter, i det han genom tron blifwer deruti, densamme skall wara salig uti sin gerning. Meningen är icke, att densamme då blifwer salig eller får den ewiga saligheten för sin gernings skull, utan att han då redan är salig deruti (enligt grundtexten). Det är redan salighet i detta lifwet, att hafwa ewinnerligt lif i Kristus och af kärlek hålla hans bud. Se Joh. 14: 23. Att wara i Kristus är salighet!
26 Om någon menar sig tjena Gud, men icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjerta, hans gudstjenst är fåfäng. 1 Petr. 3: 10.
Tungans syndiga bruk anföres såsom exempel på dem, som bedraga sig sjelfwa, i det de blott äro ordets hörare, men icke ordets görare, v. 22; kap. 3: 3—8. Sådana menniskors förmenta gudstjenst år fåfäng.
27 Detta är en ren och obefläckad gudstjenst inför Gud och Fadren, att besöka fader- och moderlösa barn och enkor i deras bedröfwelse och bewara sig obesmittad af werlden.
Den fåfänga gudstjensten, v. 26, är oren och besmittad. Gud är kärleken, och här framställas exempel på den kärlek, som Guds barn skola utöfwa, hwarwid faderlösa och moderlösa barn och enkor, såsom de mest wärnlösa och hjelpbehöfwande, anföras såsom föremål för kärleksbewisningen, hwarjemte de skola taga sig till wara för att köttets och andens besmittelse. 2 Kor. 7: 1. Härwid behöfwes den dagliga reningen. 1 Joh. 1: 7. Upp. 7: 14. Ebr. 9: 14.
2 Kapitlet.
Warning för anseende till personer. Skilnaden mellan lefwande och död tro.Mina bröder, då I tron på wår Herre Jesus Kristus, härlighetens Herre, så hafwen icke anseende till personer.
2 Ty om i eder församling inkommer en man med guldring på fingret och lysande klädnad, och äfwen en fattig inkommer i smutsig klädnad,
3 och I sen på den som bär den lysande klädnaden och sägen till honom: sätt dig här beqwämt, och sägen till den fattige: stå du der, eller: sätt dig här nedanför min fotapall;
4 ären I då icke oense med eder sjelfwa och blifwen domare med onda tankar?
Tron på Jesus Kristus, wår Herre, som aposteln kallar härlighetens Herre, för att antyda tomheten af alla menskliga åtskilnader, är ju en wiss tillförsigt om det man hoppas, en öfwertygelse om ting som icke synas, Ebr. 11: 1; således är det nödwändigt, att de, som tro på honom, se bort från det, som för ögonen är, och deremot hafwa Jesus och hans härlighet för ögonen. Och då måste all mensklig härlighet blifwa till intet. De, som tillhöra Kristus, hafwa en hög wärdighet, såsom Guds barn, antingen de i lekamligt afseende äro fattiga eller rika, ringa eller högt uppsatte. Från denna synpunkt böra alla sanna kristna bedöma och bemöta sina medmenniskor. Således äro enkor, fattiga, faderlösa och moderlösa barn, kap. 1: 27, lika dyrt aktade inför Herren, som de rikaste och mägtigaste, ty han omfattar alla med lika stor barmhertighet, och alla äro lika dyrt återlösta. Erfarenheten wisar nogsamt, huru stor frestelsen är äfwen för Guds barn att göra skilnad emellan rika och fattiga, mellan höga och ringa, i bemötande och umgängessätt, men aposteln säger, att sådan skilnad icke kommer öfwerens med tron på härlighetens Herre, emedan wi då döma efter onda tankar. Härwid kommer dock i borgerligt afseende det fjerde budet och andra föreskrifter, såsom Rom. 13: 1–7, i betraktande.
5 Hören, mina älskade bröder! Har icke Gud utwalt de fattiga i denna werlden till att wara rika i tro och arfwingar till det rike, hwilket han har lofwat dem, som älska honom? Matt. 5: 3. 2 Kor. 1: 26. 2: 9.
6 Men I hafwen föraktat den fattige. Är det icke de rike, som förtrycka eder, och är det icke de, som draga eder inför domstolarna?
7 Är det icke de, som hata det sköna namnet, hwarmed I ären benämnde?
Just den omständighet, att många fattiga och enfaldiga, men icke många efter köttet wisa, icke många mägtiga, icke många ädlingar äro kallade (2 Kor. 1: 26), bör för Guds folk wara ett kraftigt bewis, att Herren ide gör afseende på stora naturliga gåfwor eller timlig höghet, ära och rikedom, wid menniskors utkorelse till ewinnerligt lif. Många, som i det lekamliga äro mycket fattiga, äro rika i tron på Herren, och trons rikedom är oförgänglig. Upp. 2: 9. (V. 6) De kristna blefwo först förföljda af de rika och mägtiga, af öfwersteprester och skriftlärda o. s. w., och sådana rika och mägtiga finnas, som kallas kristna, men likwäl förtrycka de fattiga, och äfwen detta bör lända till warning för sanna kristna, att icke för högt uppskatta werldslig rikedom, magt, ära och anseende. (V. 7) Då sådana rika, som kallades kristna, förtryckte eller föraktade de fattiga, så wanärade de det kristna namnet. Många rika Judar och hedningar woro uppenbare försmädare. Det kristna namnet är det enda sköna namn, som finnes, ty blott Kristus är god; menniskan är i sig sjelf icke god, utan ond, och kan blott i Kristus blifwa god såsom en ny menniska. Den, som är en rätt kristen, den har ett skönt namn, ty det höga namn, hwarefter han kallas, är det namnet Kristus. Men häraf följer, att alla, som kallas kristna, men icke tro på honom och lyda honom, äro skrymtare.
8 Om I nu fullgören detta konungsliga lagbud enligt skriften: ”Du skall
_674.jpg&oldid=348746){kind=link}