| Tro och gerningar. | Jakobs Bref. | Kap. 2. | 673 |
skulle få det, v. 5; men här war af nöden trons bön, v. 6, som utan allt twifwel litar på löftet om bönhörelse. Tron håller på löftet och är trygg. På gerningar kan ingen trygghet byggas; det måste alltid blifwa twifwel, huruwida de räcka till; och den som twiflar, han tänke icke, att han får något af Gud. Gud, från hwilken all god och fullkomlig gåfwa kommer, har, såsom den största gåfwa, födt oss (på nytt) efter sin wilja, således efter sin fria, af all wår gerning oberoende wilja, genom sanningens ord, icke genom någon wår gerning. Derföre förmanar aposteln, att hwar och en skall wara snar till att höra och anamma ordet med saktmodighet, emedan ordet frälsar wåra själar, v. 17—21, men ingen gerning gör det. Sedan wisar han, att blotta hörandet och wetandet, utan ordets emottagande med hjertats tro, så att ordet blir en lefwande werkande sanning i oss, är förgäfwes. Blotta wetandet gör en glömsk och kraftlös hörare; men skådandet i frihetens fullkomliga lag, evangelium om förlossningen och friheten i Jesus Kristus, och förblifwandet derwid, således med hjertats tro, gör ej en glömsk hörare, utan tron, såsom en lefwande kraft, drifwer honom att wara en ordets görare; och densamme warder salig i sin gerning; ty det är salighet att göra Guds wilja; och trons skådande i frihetens lag sätter honom i stånd der till. I början af kap. 2 wisar aposteln, huru anseende till personer icke härflöt ur tron på Jesus Kristus, wår Herre, och huru de wid sådan åtskilnad icke fasthöllo tron på honom. Det wisar sig klart i kap. 1: 18, kap. 2: 5, att aposteln, lika förtrolig med läran om Guds fria nåd, som de öfriga apostlarna, lägger tron till grund, men en lefwande tro, som således framträder i kärlekens gerningar. Han yrkar ej kärlekens bewisning af andra än dem, om hwilka han säger: Gud har födt oss efter sin wilja genom sanningens ord. Hos andra är det förgäfwes; ty ingen kan något göra förr än han är född; lika litet kan ock någon med sin gerning bidraga till sin födelse.
Sedan wi funnit, huru aposteln lärt om Guds fria nåd och om födelsen genom sanningens ord och med detsamma om tron, som för Kristi skull beder och får allt för intet, betrakte wi särskildt kap. 2: 14—26, der gerningslärans förswarare gerna wilja hemta stöd för sig, och der eljest troende själar lätteligen kunna stöta sig på apostelns starka uttryck. Af det föregående måste wara tydligt, att aposteln icke talar mot en tro, som, under lagens hotande dom och syndens nöd, fortfarande fattar Kristus och förtröstar på hans försoning och rättfärdighet mot synd, död och helwete, hwilken tro såsom Guds Andes werk i det andeligen fattiga och botfärdiga hjertat genom evangelii nådesord till syndare, icke kan, såsom ett nytt lif i hjertat, blifwa utan frukt i bekännelse, i lydnad, i försakelse, utan måste deri bewittna sitt lif; utan han talar om en död muntro, en skrymtaretro, en blott förståndsöfwertygelse, såsom att Gud är en, v. 19, en tro, som icke har gerningar, v. 17, således en tro utan eller skild från gerningarna, lika orimlig som en eld utan eller skild från wärmen, ett lif utan lifsyttringar. Derföre säger han: wisa mig din tro utan gerningarna, v. 18. Att här är fråga om en sådan tro och icke om det botfärdiga hjertats tröstefulla förlitande på Kristus, är klart deraf, att han jemför den med de onde andarnes tro, v. 19. De tro ock att Gud är en, men deraf hafwa de ingen tröst, utan måste wid en sådan tro bäfwa, äfwensom det är klart deraf, att han talar om en kärlek, som icke wisar sig i hjelp, utan blott i wänliga ord. Sådan tro och kärlek är en lögn och bewisar, att den menniskan af Gud ingenting af hjertat begär och derföre ingenting undfår af det, som till lif och gudaktighet tjenar. Hon är icke uppwaknad ur sina synder, än mindre pånyttfödd, eller ock är hon åter insomnad. En sådan muntro fans då, likasom än i dag. Om en sådan tro säger aposteln: icke kan wäl tron frälsa honom? v. 14. Nej, den hjelper honom lika litet, som den slags kärlek hjelper de nakna och hungriga, hwilken säger: gån i frid, wärmen eder och mätten eder, och gifwer dem likwäl icke hwad deras kropp behöfwer, v. 16. Derföre säger han, att den tro, som icke bewittnar sitt lif, är död i sig sjelf, v. 17, såsom ock Paulus lärer: I Kristus Jesus gäller intet, utan tro, som är werksam genom kärlek.
Gal. 5: 6. En sådan död tro hade icke Abraham, utan en tro, hwars lif, kraft och
_677.jpg&oldid=348755){kind=link}