| Den sanna wisheten. | Jakobs Bref. | Kap. 4. | 677 |
kommer ned ofwanefter, utan hon är jordisk, sinlig, djefwulsk. 2 Kor. 2: 6 f.
Den sjelfwiska wisheten, med hwilken syndigt tal är förenadt, härstammar icke från Guds Andes upplysande nåd, utan är ett foster af jordisk och syndig natur, såsom den fallna menniskan sjelf, och djefwulen inblandar deruti sin ormnatur. Se 2 Kor. 2: 14. Lärare äro särskildt i stor fara att falla i swår frestelse till andeligt högmod och inbillad wisdom. Se v. 1.
16 Ty der afund och partisinne är, der är ock oordning och allt ondt. 2 Kor. 3: 3. Gal. 5: 19 f.
Den falska wisheten har ingen kraft, den drifwes hit och dit af allahanda lärdomswäder eller af syndens, djefwulens och werldens retelser; den kan icke bära någon god frukt. Se v. 12, 13.
17 Men wisheten ofwanefter är först kysk, sedan fridsam, foglig, eftergifwen, full af barmhertighet och goda frukter, twifwelfri och oskrymtad.
18 Och rättfärdighetens frukt utsås i frid för dem som hålla frid.
Ordet kysk betyder här ren, helig, obefläckad. Fridsamhet, foglighet och ödmjuk willighet att lära af andra, att inse och tillstå egna misstag och fel o. s. w. äro tecken till den sanna wisheten; barmhertighet och goda frukter äro en frukt af ljuset och lifwet i Kristus, ty den sanna wisheten bor icke blott i förståndet, utan hufwudsakligen i hjertat, och denna wishet tillåter ingen partiskhet och skrymtaktighet. Mot denna synd har aposteln warnat, kap. 2: 1—10. 2 Kor. 4: 7. (V. 18) Den sanna wisheten är alltså nödwändigt förenad med fridsamhet, v. 17. Matt. 5: 9; hos Guds barn utsår Guds Ande Kristi rättfärdighets frukt och inplantar i deras hjertan de nådegåfwor Kristus förwärfwat, och med fridsam, kärleksfull, saktmodig ande utså dessa menniskor med ord och exempel samma rättfärdighetens frukt, så att derigenom själar kunna winnas, och Herrens plantering utwidgas och blifwa en ljuflig skörd för ewigheten. Guds ord werkat icke till omwändelse och lif, om det förkunnas eller utsås med en kärlekslös, fridlös, stolt och bitter ande.
4 Kapitlet.
Uppmaning till fridsamhet och ödmjukhet.Hwarifrån krig och strider bland eder? Månne icke från edra egna lustar, som föra krig i edra lemmar? Rom. 7: 23. 1 Petr. 2: 11.
2 I åtrån och hafwen icke, I dräpen[1] och afundens, och kunnen intet winna; I striden och krigen, och I hafwen icke, emedan I icke bedjen. Ps. 66: 18. Ords. 1: 24 f.
3 I bedjen och fån icke, emedan I bedjen illa, på det att I mån förslösa det i edra lustar. Joh. 15: 7. 1 Joh. 5: 14.
Krig och strider om timliga ting härröra från det naturliga sinnet, från menniskans förderfwade natur. Se 1 Petr. 2: 11. (V. 2) Afund och hat och hämndlystnad äro såsom mord inför Herren, som ser till hjertat. 1 Joh. 3: 15; Synden, då den icke dödas, dödar både den menniska, i hwilken den herskar, och bidrager äfwen till att andeligen döda andra, utom det att synden i sig sjelf, i sin djupaste grund är ett sträfwande att sjelf wara allt och utrota allt motstånd. (V. 3) Att bedja illa, är att bedja utan tro på Guds Son och utan afseende på den bön som Herren Jesus har lärt oss: Helgadt warde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din wilja. Då en menniska i sin bön har mera afseende på sig sjelf än på Herren och hans ära, så beder hon illa. Wällust, girighet, ärelystnad äro särskilda drag af syndens herrawälde, och allt syndawälde, som man will behålla gör bönen fåfäng.
4 I äktenskapsbryterskor[2], weten I icke, att werldens wänskap är Guds owänskap? Derföre, hwilken som will wara werldens wän, han warder Guds owän. Joh. 15: 19. 17: 14.
Det är en wanlig liknelse i den heliga skrift, att werldsligt sinne, wällust och mamonstjenst liknas wid hordomssynder, ty hwarje menniska, som icke gifwer hela hjertat åt Herren, utan will dela sig mellan honom och werlden, gör likasom skökan, som delar sig. Se Matt. 6: 24. 1 Joh. 2: 15. Upp. 3: 15, 16. Rom. 8: 7. Den, som således har werlden till wän framför eller bredwid Gud, är en äktenskapsbrytare mot Gud, hwilket måste hafwa Guds owänskap titt följd.
5 Eller menen I, att skriften fåfängt säger: ”Med nitälskan trängtar den Ande, hwilken har tagit sin bostad i oss”?
6 Men större är den nåd han gifwer; derföre heter det: ”Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka gifwer han nåd”. Ords. 3: 34. 1 Petr. 5: 5.
Med afseende på den anförda bilden af det andeliga äktenskapsbrottet säger aposteln widare, att Guds Ande, som bor i eder, trängtar med nitälskan, d. ä. älskar i eder på ett afundsamt, all annan kärlek uteslutande sätt; han kan alldeles icke lida någon främmande kärlek jemte sin, likasom en man i afseende på sin hustru icke kan lida någon annan jemte sig. Men större är den nåd han gifwer, d. ä. genom sina nådegåfwor ersätter Gud rikligen förlusten af all annan kärlek. Gud står emot de högfärdiga: och deras högfärd bewisar sig just deri, att de söka en annan kärlek, och derigenom uppresa sig emot Gud och affalla från honom. De ödmjuke äro de, som öfwerlemna sig åt Herrens Ande
- ↑ Jfr 1 Joh. 3: 15.
- ↑ Gammaltestamentlig bild, hwarmed affällingar betecknas. Se Es. 57: 3 f. Hos. 2: 2–4.
_681.jpg&oldid=348767){kind=link}