| 678 | Förmaningar. | Jakobs Bref. | Kap. 4. |
och lyda hans ord, och åt dem har Herren lofwat sin rikliga nåd. Se 1 Petr. 5: 5.
7 Så waren nu Gud underdånige. Stån djefwulen emot, så skall han fly ifrån eder. 1 Petr. 5: 9. 1 Joh. 5: 18.
Den rätta lydnaden mot Herrens ord, är att man tror på Guds Son och mottager frälsningen, 1 Joh. 3: 23, och derigenom befrias ifrån syndens, dödens och djefwulens wåld och får kraft att öfwerwinna mörkrets magt och herrawälde; och djefwulen måste fly från den menniska, som i Herren Jesu kraft gör motstånd emot honom, ty Jesus har redan öfwerwunnit honom. Joh. 14: 30; kap. 16: 11; kap. 12: 31. 1 Petr. 5: 8. 1 Joh. 5: 18.
8 Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Twån edra händer, I syndare, och renen edra hjertan, I twehågsne. Sak. 1: 3. Es. 1: 16 f.
Att nalkas Gud är att begära nåd för medlaren Jesu Kristi skull, se Jer. 3: 22; Sak. 3: 1–9, och troende och lydaktigt umgås med honom i ordet och bönen. På många ställen säger oss den heliga skrift, att det är omöjligt att nalkas Gud, så länge man will behålla synden, se Es. 1: 16–18; kap. 59: 3—6. Ebr. 10: 22. Twehågsne, grt. dubbelhjertade, se kap. 1: 6—8. Hjertat kan icke delas emellan Gud och någonting annat. Matt. 6: 24.
9 Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje wände sig i sorg och eder glädje i nedslagenhet. Matt. 5: 4.
Att inse och bekänna sitt elände, att sörja och gråta öfwer synden är det första steget på salighetswägen, ty utan att bekänna synden har man ingen längtan efter nåd. Werldens löje och syndens glädje förwandlas i sorg och klagan, så snart en menniskas ögon öppnas till att se sina synder och sitt elände. Pred. 2: 2. Luk. 6: 25. Ords. 14: 9. Så länge någon kan skämta med synden är det ett tecken till andlig blindhet och säkerhet. Matt. 5: 4. 2 Kor. 7: 10.
10 Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder. Luk. 14: 11.
11. Förtalen icke hwarandra, mina bröder. Den som förtalar en broder eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen. Men dömer du lagen, så är du icke lagens görare, utan dess domare. Matt. 7: 1. Rom. 2: 1. 2 Kor. 4: 5.
Se Es. 66: 2. 2 Kor. 4: 5. 2 Kor. 12: 20. 1 Petr. 2: 1; kap. 3: 16. Så länge det naturliga sinnet råder, utöfwar tungan den synd, som bor i hjertat, kap. 3. Och der det syndiga sinnet på detta sätt wisar sig, är det ett tecken, att det naturliga hatet ännu råder. Men den, som emot Kristi uttryckliga ord förtalar och dömer sin broder, som genom lagens bud om kärleken till nästan är skyddad, den är icke lagens görare, utan domare, såsom om någonting i lagen wore orätt, eller såsom om lagen sjelf och Guds Ande icke wore tillräckliga att leda den brodren, som man dömer.
12 En är lagstiftaren och domaren, han, som förmår frälsa och förderfwa. Men hwem är du, som dömer din nästa?
Gud är lagstiftaren, och han är en nitälskande Gud, så att det förnärmar hans ära, då en menniska will upphäfwa sig på hans domstol och förtala och döma sina bröder och sin nästa. Se Matt. 10: 28. Rom. 14: 4.
13 Nu wäl, I som sägen: I dag eller i morgon wilja wi resa till den och den staden, och der wilja wi tillbringa ett år och handla och winna — Ords. 27: 1.
14 I som icke weten hwad i morgon skall ske, ty hurudant är edert lif? En rök ären I, som synes en liten tid, men sedan förswinner —
15 i stället för att I skullen säga: Om Herren will och wi få lefwa, skola wi ock göra det eller det.
Emedan det menskliga lifwet är så owisst och ingen har det i sin magt, bör hwarje kristen i alla sina företag pröfwa, icke blott hwad som är rätt och lofligt, utan hwad som är Guds heliga wilja i hwarje särskildt fall, samt besinna och bekänna, att beslutets utförande beror på Herrens wilja.
16 Men nu berömmen I eder i edert öfwermod. All sådan berömmelse är ond.
17 Den som således wet att göra rätt och icke gör det, honom är det synd.
Emedan menniskan hwarken har sitt lif, sina tankar, sina krafter eller omständigheterna i sin magt, så tillhör det en kristen att gifwa Gud äran, och bekänna sitt beroende af honom, bedja honom wälsigna hwarje lofligt werk och anropa honom om wilja och kraft att göra det honom täckeligt är. Allt byggande på egna tankar och egen wilja är syndigt. Ju större kunskap och andeligt ljus någon har, desto större synd är det att göra deremot. Den tjenaren, som har wetat sin herres wilja, och icke beredt sig, ej heller gjort efter hans wilja, han skall straffas med många slag. Luk. 12: 47. Woren I blinde, så haden I icke synd, men nu sägen I: wi se; derföre förblifwer eder synd. Joh. 9: 41.
5 Kapitlet.
Rikedomens wansklighet. Tålamodets lön. Förmaning mot swärjande. Bönens kraft.Nu wäl, I rike, gråten och jemren eder öfwer det elände, som skall öfwergå eder.
2 Eder rikedom är förmultnad, och edra kläder äro uppätna af mal; Matt. 6: 19 f.
_682.jpg&oldid=348770){kind=link}