| Job klagar. | Jobs Bok. | Cap. 7. | 15 |
räknar jag när afton skall warda; ty jag war hwarje man en styggelse in till mörkret.
Grt.:Om jag ligger, så tänker jag: när står jag upp och (när) wiker natten? Och jag blir mätt af att kasta mig af och an intill skymningen.
5. Mitt kött är fullt med mask och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt, och tillintet worden.
Grt.: Min kropp är beklädd med mask och med skorpor af stoft, min hud hårdnar och spricker sönder.
6. Mina dagar äro snarare bortflugne* än en wäfspole; och äro förledne utan all förtöfwan. *Job 17: 11. Ps. 102: 12.
Utan all förtöfwan, grt.: utan minsta hopp, nemligen om tillfrisknande.
7. Tänk uppå, att mitt lif är ett wäder*; och mina ögon komma icke igen till att se det goda. *Job 8: 9. Ps. 78: 39. Ps. 90: 10. Jac. 4: 14.
Det goda, nemligen sällhet och lycka här i tiden. Jobs wänner hade liksom talat å Guds wägnar, derföre ställer Job sina ord så, att de stundom äro en bön till Gud, stundom ett förswar emot wännernas origtiga meningar.
8. Om intet lefwandes öga warder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfwer förgås jag.
Grt.: Den som nu ser mig, ser mig snart icke mer. Då dina ögon se efter mig, är jag icke mera.
9. Molnet warder allt, och går bort; så ock den som far neder i helwetet, han kommer icke upp igen;* Job 16: 22.
Job talar här icke om uppståndelsen på den yttersta dagen, utan blott derom, att de döda icke komma utur sina grafwar igen till detta närwarande lifwet, likasom aldrig de samma moln komma tillbaka, hwilka en gång förswunnit. Ordet helwete, grt. Scheol, betyder här blott de dödas boning.
10. Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifwer öde.
Hans rum känner honom icke mer, Ps. 103: 16. I dessa fem verser utgjuter Job sina dödstankar och liksom tager afsked af detta närwarande lifwet.
11. Derföre will jag ock icke förmena min mun; jag will tala i mitt hjertas ångest, och will utsäga min själs bedröfwelse.
12. Är jag ett haf eller en hwalfisk, att du så förswarar mig?
Är jag så obändig som ett haf eller såsom ett wattendjur, att jag behöfwer så omstängas och waktas? Job öfwergår nu till en klagande bön, hwari den tanke ligger till grund, att då ingen menniska är utan synd eller oskyldig inför Gud, så äro alla wärda att lida, och då Job icke wet med sig swårare synder än andras, så önskar han, att Gud icke heller måtte hafwa lagt på honom större plågor än på andra. Lagen inkommer med uti pröfningen.
13. Ty jag tänkte, min säng skall trösta mig; mitt läger skall lisa mig.
14. När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse,
Äfwen de, som äro sjuka af spetälskan, hafwa swåra förskräckelser och ångestfulla drömmar, med dessa förskräckelser hos Job komma icke blott af det kroppsliga lidandet, utan också af satans anfäktningar.
15. Att min själ önskar sig wara hängd, och min ben döden.
Grt.: Så att min själ (under dessa förskräckelser) hellre önskar, att andedrägten måtte qwäfwas, och döden wore mig kärare än detta benrangel. Job tänker wid dessa ord ingalunda på sjelfmord, utan önskar blott, att hans andedrägt måtte stanna.
16. Jag begärer icke mer lefwa; håll upp af mig, ty mina dagar äro fågänglige.* *Ps. 39: 14. Ps. 62: 10. Ps. 144: 4.
Grt.: Jag förswinner: jag skall icke lefwa för alltid. Upphör blott något (att plåga mig), ty mina dagar äro fåfänglighet. Låt mig blott hafwa en liten lindring, förr än jag dör.
17. Hwad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?* *Ps. 8: 5. Ebr. 2: 6.
18. Du hemsöker henne dagligen, och försöker henne alltid;
Job uttrycker här sin förundran öfwer Guds stora omsorg om den swaga och syndiga menniskan, och att denna wårdande och pröfwande omsorg är daglig och stundlig. Men af denna jemförelse mellan Guds ewiga majestät och den arma menniskans swaghet tager Job sig anledning till den bön, att hans aga och pröfning måtte blifwa lindrad.
19. Hwi går du icke ifrån mig, och släpper mig, så länge jag uppswäljer min spott?
En frågande bön om en stunds wederqwickelse.
20. Hafwer jag syndat, hwad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hwi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle; och är mig sjelf till tunga?
Job bekänner, att han är en syndare; han beder Gud om upplysning, hwad han bör göra. Ordet ”gömmare” betyder: wäktare, wårdare, bewarare. Hwi gjorde m. m. Grt.: Hwi hwafer du satt mig för dig till ett skottmål och mig sjelf till tunga, d. är.: hwarföre
_019.jpg&oldid=344624){kind=link}