| Jobs swar till Zophar. | Jobs Bok. | Cap. 12, 13. | 23 |
Hans, d. ä. i Hans makt är både den, som far wilse och den som förförer.
17. Han förer de kloka såsom ett rof; och gör domarena galna.* *2 Sam. 15: 31; cap. 17: 14, 23. Es. 19: 12.
De klokaste och skarpsinnigaste menniskor äro dock i andeliga ting alltid dåraktige och förblindade, då de icke wilja blifwa upplyste af Guds uppenbarade sanning; men stundom händer, att de äfwen uti jordiska angelägenheter tänka och tala, göra och döma ganska oförståndigt. Föraktet för Guds uppenbarade sanning blifwer ofta bestraffadt dermed, att äfwen det naturliga förståndet fördunklas.
18. Han förlossar utur konungars twång; och binder med ett bälte deras länder.
Då konungar regera illa, så händer det stundom, att Herren straffar dem så, att Han bryter deras makt. Men ännu oftare måste en sådan brytning, då den inträffar, anses såsom ett straff för hela landet för dess synders skull; ty det lidande och de olyckor, som då öfwergå folket, äro wida större än den olycka, som drabbar konungen. — I Österlanden brukas långa wida kläder, som sammanbindas med bälte kring länderna och detta bälte är en bild af färdighet och styrka. Att binda länderna är derföre ett bildligt uttryck, som betyder att gifwa kraft och makt eller insätta i ett embete. Det är Gud, som afsätter och tillsätter konungar, det är Han, som gör dem swaga eller mäktiga.
19. Presterna* förer Han såsom ett rof; och de fasta† låter Han fela. *Job 32: 9. †Es. 3: 2, 3.
Då presterna öfwergifwa den himmelska sanningen och wisheten, så blifwa de förblindade; de, som woro fasta i sanningen, men öfwergifwa Honom, och de, som stå fasta på sin egen rättfärdighet, såsom Phariseerne, förfalla uti blindhet, willfarelse och ogudaktighet och deras inre blifwer uppenbart.
20. Han bortwänder de sannfärdigas läppar; och de gamlas seder tager Han bort.
Sannfärdiga bet. här de som åtnjuta förtroende. Högtbetrodde, erfarne, gamle, bepröfwade och ansedde män förfalla i oförstånd och förlora sin rätta omdömesförmåga, så snart Herren tager sin hand ifrån dem. Ordet seder bet. här smak, omdömesförmåga, urskiljning.
21. Han utgjuter föraktelse på förstarna;* och gör de mäktigas förbund löst. *Ps. 107: 40.
Förbund, d. ä. bälte. I krig blefwo de tillfågnatagnas bälten upplösta, hwilket war den största skymf och wanära. Förstar och mäktiga, stolta, rika och starka kan Herren förödmjuka, så snart det Honom behagar.
22. Han öppnar de mörka grund; och förer mörkret ut i ljuset.* *Matth. 10: 26. 2 Cor. 4: 6.
Grt.: Han förer djupa tink utur mörkret och förer dödsskugga i ljuset. Äfwen hemligheter, som menniskor trott wara begrafna för ewigt, komma plötsligt i ljuset genom Hans underbara skickelser.
23. Han gör somliga till stort folk;* och gör dem åter till intet; Han utsprider ett folk; och fördrifwet det åter. *Ps. 107: 38.
Alla werldens riken, både de som förswunnit och de som ännu finnas, wittna om den allsmäktiga styrelse, hwarom Job här talar. Herren utbreder folk och riken och bortsopar dem åter.
24. Han förwänder hjertat i öfwerstarna för folket i landen; och låter dem fara wille i willmarken, der ingen wäg är;
25. Att de famla i mörkret utan ljus; och förwillar dem såsom de druckna.
Då ett folk skall förgås, så sker det alltid på det sätt, att förståndet hos regering och folk förmörkas, sjelfwiskhet och splittring griper omkring sig, samfundsandan blir en falskhetsanda, modet sjunker, men fräckheten och lasterna tilltaga. Då en menniska och ett folk öfwergifwas af Gud, så blifwa de liksom berusade, och Herren låter dem falla uti willfarelser och synder, som uppblåsa, uppegga och förwilla dem. Denna straffdom framställes på flera ställen i Guds ord under bilden af en berusningskalk. Se Jer. 25: 15, 16. Hes. 23: 32–34. Uppb. 14: 10. Es. 51: 17.
I detta wäldiga tal wisar Job, att i hela denna förgängliga werlden finnes ingenting så mäktigt och sjelfständigt, ingenting så wist och skönt, ingenting äfwen af Guds ordnadt, som icke åter i sinom tid skall af Gud sjelf förwandlas eller omintetgöras. Alla sådane Herrans domar kunna i stoftet för Honom nedböja den kortsynta och wanmäktiga menniskan, men icke stilla det längtande, kämpande hjertat, som erfarit något af Guds Andas djupare nådewerkningar. I hela denna framställning har Job fattat saken wida högre och skönare, än den förut blifwit framställd af hans wänner, men härmed är han icke nöjd, utan längtar efter en ännu djupare wishet genom gudomlig uppenbarelse.
13. Capitel.
Jobs förswar, tröst, bön.Si, allt detta hafwer mitt öga sett, och mitt öra hört, och hafwer det förstått
2. Det I weten, det wet jag ock, och är icke ringare än I;
3. Dock will jag tala om den Allsmäktige; och hafwer wilja till att träta med Gud.
Denna vers syftar tillbaka på cap. 11: 5, m. m., der Zophar sökt att förskräcka honom med den framställning, huru illa han skulle bestå, om Gud uppenbarade sig. Job bewisar med dessa ord sin ödmjuka förtröstan på Gud, och hans mening är: Jag will hellre tala med Gud
_027.jpg&oldid=340961){kind=link}