| 46 | Job klagar öfwer sina plågor. | Jobs Bok. | Cap. 29, 30. |
20. Min härlighet förnyade sig för mig; och min båge förwandlade sig i min hand.
Förwandlade sig, d. ä. fick förökad kraft, mitt anseende och min inflytelse woro i tilltagande, såsom träd wid wattubäckar.
21. De hörde mig, och tego; och waktade uppå mitt råd.
22. Efter mina ord talade ingen mer; och mitt tal dröp på dem.
Dröp betyder, att Jobs tal i hans wälstånd för folket war angenämt, såsom regnets drypande på en torr mark.
23. De waktade på mig såsom på regn; och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
Såsom den försmäktande i öknen, der intet watten finnes, begärligt öppnar munnen för att wederqwickes af regndropparna, så war folket begärligt efter Jobs wisa och rättwisa tal i hans wälgångstid. Aftonregn, grt.: Serlaregn: det regn, som faller om wåren mot skördetiden.
24. Om jag log till dem, förläto de sig icke deruppå; och tordes icke bedröfwa mig.
Då jag war wänlig mot dem, wågade de likwäl icke att anse det som förtrolighet och att blifwa närgångne.
25. När jag wille komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst: och bodde såsom en konung ibland krigsfolk, då jag hugswalade dem, som sorgfulle woro.
I denna beskrifning om sitt förra anseende wisar Job, att, oaktadt all förträfflighet, sannfärdighet och uppriktighet, han likwäl behöfde mera sjelfkännedom och förödmjukelse, och dertill fördes han nu genom de swåra pröfningarna.
30. Capitel.
Jobs föraktare och anfäktning.Nu le de åt mig, som yngre äro än jag; hwilkas fäder jag icke wille wyrdt sätta ibland min hjords hundar:
Wyrdt: hafwa bewärdigat att.
2. Hwilkas förmåga jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde.
Nu förakta mig de odugligaste menniskor, som jag icke ens skulle welat begagna såsom herdars biträde till att wakta min boskap. Med denna beskrifning om det pinsamma förakt, som Job nu måste lida af de ringa, sedan hans lycka hade wändt sig, bewisar han tillika, huru otillförlitliga menniskors omdömen om hwarandra äro, och att de flesta hedra eller förakta sin nästa efter makt, stånd och rikedom mera, än efter personens wärde, som wanligtwis i olyckan blifwer misskändt. Att detta förakt war swidande för den förstlige och i sin lyckas dagar så älskade och ärade, men nu så djupt förödmjukade Job, är lätt att begripa.
Grt. (v. 2): Också deras händers förmåga; hwartill gagnade den mig? Mogen ålder war för dem förlorad. Till arbete woro de oduglige och äfwen i den mogna åldern utan förstånd.
3. De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknen; nyligen förderfwade och elände wordne:
4. De som nässlor uppryckte omkring buskarna; och enerötter war deras mat.
Enerötter, rötterna af genistbusken, som äro mycket bittra; men i yttersta nödfall af öknens folk begagnas till nödbröd.
5. Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfwer såsom en tjuf.
Grt.: Dem man utdrifwer ifrån samhället och ropar emot dem, såsom emot tjufwar.
6. Wid de stygga bäckar bodde de; uti jordkulor och bergskrefwor.
7. Emellan buskar ropade de; och ibland tistlar församlade de sig:
8. De lösa och föraktade menniskors barn; de, som ringast woro i landet.
Woro, d. ä. äro. De som bo i wilda, djupa dalar och i öknen bland törnebuskar och tistlar och äro de ringaste af menniskor, de förakta mig nu.
9. Nu är jag deras strängaspel worden; och måste wara deras nymäre:* *Job 17: 6. Ps. 69: 12. Klagow. 3: 14, 63.
Nymäre, d. ä. saga. Jag är nu deras taleämne och ett föremål för deras bespottelse.
10. De styggas* wid mig, och draga sig långt ifrån mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte. *Job 19: 19.
Att spotta i någons närwaro anses i Österlanden för den största skymf.
11. Ty Han hafwer spänt min sena, och hafwer ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen på mig.
Grt.: Ty Han hafwer upplöst min sena och förödmjukat mig, och de lössläppa tygeln inför mitt ansigte, d. ä. Gud hafwer upplöst min båges sena, Han har tagit ifrån mig all makt att förswara mig, och förödmjukat mig så, att de sämsta menniskor bortkasta alla band af anständighet och aktning, de bewisa mig otygladt förakt.
12. På högra sidan, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en wäg* öfwer mig, till att förderfwa mig. *Es. 51: 23.
Grt.: På min högra sida framträder en fräck ungdom, de bortstöta mina fötter och göra en wäg till mig till att förderfwa mig
13. De hafwa förspillt mina stigar; det war dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill:
_050.jpg&oldid=328544){kind=link}