| Job klagar öfwer sina plågor. | Jobs Bok. | Cap. 30, 31. | 47 |
Förspillt, grt. förderfwat. De, som icke kunna hjelpa sig sjelfwa, hafwa ändå förmåga att utan någon hjelp hata och gräma mig.
14. De äro inkomne såsom genom stora refwor; och äro utan ordan infallne.
Utan ordan, grt. med gny. Mina fiender komma öfwer mig, såsom då en krigshär bryter sig in genom stadsmuren och infaller med storm.
15. Förskräckelse hafwer wändt sig emot mig;* och såsom ett wäder förföljt min frihet; och såsom en löpande sky min helsa. *Job 23: 15.
Såsom ett ilande moln är min wälfärd förswunnen.
16. Men nu utgjuter sig min själ öfwer mig; och mina sorgedagar hafwa fattat mig.
Grt: Men nu försmälter i mig mitt hjerta (af jemmer m. m.).
17. Om natten warda mina ben allestäds igenomborrade; och de som mig jaga, lägga sig icke till sofwa;
Plågorna woro så häftiga, att de liksom genomborrade märg och ben öfwerallt. De som mig jaga, grt. mine frätare, d. ä. mina frätande qwal hwila icke dag eller natt.
18. Genom stor kraft warder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufwudsmog.
Grt.: Genom stor makt förändrar sig min klädnad; såsom med min klädnads (lifrocks) halsöppning omgjordar han mig. Genom den wäldiga sjukdomen hade Herren omgifwit honom med en skorpa af sår, såsom med en klädnad, trång såsom halsöppningen på lifrocken.
19. Man hafwer trampat mig i träck; och aktat mig lika emot stoft ock aska.* *Ps. 7: 6.
20. Ropar jag till dig, så swarar du mig intet;* går jag fram, så aktar du mig icke. *Ps. 13: 2.
21. Du är mig förwänd till en grufwelig; och drager ditt hat till mig med din hands starkhet.
Gud syntes nu för Job obewekligen sträng, och de starka plågorna syntes honom wara bewis, att Gud hatade honom. Ebr. 12: 11.
22. Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå wädret; och försmälter mig krafteligen;
Job jemförer sig med ett stoft, som upplyftes och föres omkring af en windhwirfwel. Det, som föres af en hwirfwel, bortföres och förswinner. Så wäntade Job att snart i sitt lidande, upplösas och bortföras i döden och blifwa till stoft.
23. Ty jag wet, du öfwerantwardar mig åt döden; der är det hus, som alla lefwande förelagdt är.* *Ps. 90: 3. Ebr. 9: 27.
24. Dock räcker han icke sin hand ut in i benhuset; och de warda ej ropande öfwer sitt förderf.
Grt.: Men uti förstörelsen må man då icke uträcka handen, och i sin undergång får man då icke klaga? Detta säger Job med afseende på wännernas förebråelse för hans klagan.
25. Jag gret* ju uti den hårda tiden, och min själ warkunnade sig öfwer den fattiga. *Ps. 35: 13, 14. Rom. 12: 15.
Jag hade medlidande med de nödställda och fattiga, men nu har ingen medlidande med mig.
26. Jag wäntade det goda, och det onda kom; jag wäntade ljuset, och mörkret kom.
27. Mina inelfwor sjuda, och hålla icke upp; mig är uppå kommen sorgetid.
Inelfwornas sjudande uttrycker det allradjupaste qwal.
28. Jag går bedröfwad, ändock jag på ingen wredgas; jag står upp i menigheten och ropar:
Jag kan icke en gång afhålla mig från klagorop, då menniskor äro omkring mig.
29. Jag är drakars broder, och strutsfåglars stallbroder.* *Ps. 102: 7. Mich. 1: 8.
Drakar, grt. schakaler. Schakalen är ett wilddjur, större än en räf, men mindre än en warg och har någon likhet med dessa djur. Den finnes i Österlanden i myckenhet. Job jemförer sin klagan med schakalens och strutsfågelns ömkeliga skri, som likna klagoljud.
30. Min hud öfwer mig är swart worden; och mina ben äro förtorkade af hetta.* *Job 19: 20. Klagow. 5: 10.
31. Min harpa är worden en klagan; och min pipa en gråt.
31. Capitel.
Job beropar sig på sin wandel.Jag hafwer gjort ett förbund med mina ögon, att jag icke skall sköta efter någon jungfru;* *Matth. 5: 28.
Sköta efter, d. ä. gifwa akt på. Till swar på sina wänners beskyllningar framhåller Job några drag af sin fromma wandel. I cap. 30: 25, nämner han sin wälgörenhet och ömhet, mot fattiga; nu nämner han sin kyskhet, att han alltid förbjudit sina ögon att ens åskåda någon jungfru med en blick af lusta och (v. 9) att han alltid haft afsky för äktenskapsbrott. Wi se häraf, huru wäl den sanna sedelagen war känd af begynnelsen äfwen ibland dem, som icke hörde till Israels folk, och långt förr än de tio buden
_051.jpg&oldid=344692){kind=link}