| 48 | Jobs goda samwete. | Jobs Bok. | Cap. 31. |
blefwo gifna på Sinai. Då Job under sitt lidande inför Herrans ansigte kan säga, huru han fruktat att försynda sig med sina ögon, så wisar han, huru ömt hans samwete war, och i denna berömwärda sederenhet wisar sig Evangelii skarpblick i lagens tolkning. Se Matth. 5: 28. Hwilken som ser på en qwinna till att begära henne, han hafwer allaredan gjort hor med henne i sitt hjerta. Snart hafwa 4000 år förflutit, sedan Job talade dessa ord, men månne wår tids beskaffenhet wittnar om något stort framskridande i allt det goda, sköna och ädla, hwarom denna bok wittnar, att det fanns hos de fromma i forntiden?
2. Men hwad gifwer mig Gud till lön ofwan efter; och hwad arfwedel den Allsmäktige af höjden?
Om jag hade försyndat mig med otukt, så wisste jag wäl, hwilken del, hwilket straff jag (såsom ett arf) hade haft att wänta af Gud, fastän jag war så mäktig, att icke menniskor hade kunnat straffa mig.
3. Skulle icke heller den orättfärdige hafwa den wedermödan; och en ogerningsman sådan jemmer lida?
Jag fruktade Herran, ty jag wet, att otukten, såwäl som andra synder, är en orättfärdighet, som medförer förderf och förkastelse ifrån Guds ansigte.
4. Ser Han icke mina wägar, och räknar alla mina gånger?* *2 Chr. 16: 9. Job 34: 21. Ords. 5: 21; cap. 15: 3. Jer. 32: 19.
Job tager den allseende Guden till wittne på sin wandel och sitt tal.
5. Hafwer jag wandrat i fåfänglighet; eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6. Man wäge mig på en rätt wåg, så skall Gud förnimma min fromhet.* *Job 13: 18.
7. Hafwer min gång wikit utaf wägen, Och mitt hjerta efterföljt mina ögon, och något lådat wid mina händer;
8. Så låt mig så, och en annan äte det;* och min ätt warde utrotad. *3 Mos. 26: 16. 5 Mos. 28: 38.
I dessa verser omtalar Job sin rättrådighet och sin afsky för allt bedrägeri och all orätt, och bedyrar sin utsaga med denna edliga bekräftelse.
9. Hafwer mitt hjerta låtit sig draga till qwinna; och hafwer waktat wid min nästas dörr;* *Job 24: 15. Ords. 7: 25.
Här betygar Job sin afsky för äktenskapsbrott, och att han icke ens tillåtit sig att i hjertat hysa någon lust eller dragning till en annans hustru och ännu mindre att söka tillfälle till en sådan syndig gerning.
10. Så warde min hustru af en annan skämd, och andra besofwe henne;
Detta är en edlig bekräftelse såsom i v. 8.
11. Ty det är en last och en missgerning för domarena.
Härwid hade jag icke blott haft att wänta straff af Herran, utan äfwen mensklig hämnd. Såsom furste hade Job icke haft någon öfwerhet såsom domare öfwer sig, men lag och rätt gällde mer än furstens person.
12. Ty det wore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
Tilldrägt, d. ä. inkomst. Otuktssynden är en eld, som förstör och förderfwar kropp och själ, och den är äfwen såsom en brand i de timliga egodelarne.
13. Hafwer jag föraktat min tjenares eller min tjenarinnas rätt, då de med mig trätte?
14. Hwad wille jag göra, när Gud reser sig upp? Och hwad wille jag swara, när Han hemsöker?
Emot tjenare och de ringa, som icke hade någon makt, hade Job warit rättwis och mild, wäl wetande, att han ock hade en Herra i himmelen. Col. 4: 1.
15. Hafwer ock icke Han gjort honom, den mig i moderlifwet gjorde? Och hafwer ju så wäl tillredt honom i lifwet.* *Ps. 139: 13, 15. Ords. 14: 31; cap. 17: 5.
Herrans fruktan war alltså grundlagen för Jobs hela umgängelse med sina medmenniskor och för hans behandling af dem alla. Han tänkte alltid på, att äfwen de woro skapade af Gud, och att de woro menniskor, såwäl som han sjelf. O, huru mycket hafwa många mäktiga, stolta, sjelfwiska och känslolösa menniskor ännu i dag att lära af den ömsinte och rättwisa fursten i Österlanden, som här talar!
16. Hafwer jag de torftiga förnekat, hwad de begärde; och låtit enkans ögon försmäkta?
17. Hafwer jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafwer ätit deraf?
18. Ty ifrån min ungdom hafwer jag hållit mig såsom en fader; och allt ifrån mitt moderlif hafwer jag gerna hugswalat.
Grt.: De faderlösa hafwa ifrån min ungdom uppwäxt med mig, såsom hos en fader, och ifrån min späda ålder har jag warit enkans tröst. Dessa verser äro swar på wännernas förebråelse, cap. 22: 9. Job wisar härmed tillika, att ömhet och barmhertighet emot wärnlösa och behöfwande, såsom frukter af en sann gudsfruktan, utgöra en nödwändig del af en uppriktig fromhet.
19. Hafwer jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyld?
20. Hafwa icke hans sidor wälsignat
_052.jpg&oldid=344694){kind=link}