| 52 | Elihu will öfwerbewisa Job. | Jobs bok. | Cap. 33. |
det. Utom bland Israels folk funnos blott mer eller mindre rigtiga minnen af ursprungliga uppenbarelser, samt af sådan upplysning, hwarmed Guds Anda sedan benådade en och annan person bland hedningarna, fastän denna upplysning icke war af samma klara beskaffenhet, som bland Israels folk, utan skedde mera genom syner och drömmar. Före den tid, då Herren i Israel uppenbarade sig genom Mose, fanns äfwen ibland andra folk, isynnerhet af Abrahams efterkommande, mycken kunskap om den sanne Guden och mycken uppriktig fromhet, såsom Job och hans wänner tydligen wisa. Denna kunskap aftynade med tiden, men många spår deraf wisa sig bland hedniska folkslag ända till Christi födelse. Och ännu i dag finnas bland hedningarne spår deraf, fastän på det grufligaste sätt wanställda.
Då Herren hemsöker menniskor med bedröfwelser och lidanden för att föra dem till besinning och bättring, eller (sedan de blifwit omwände) för att rena och luttra dem från widlådande synder, så låter Han dem stundom genom någon syn eller dröm, eller på annat sätt få weta hwad lidandets orsak och ändamål är. Härmed will Elihu äfwen säga, att Job måste hafwa af Herran undfått någon sådan underwisning om ändamålet med detta lidande.
(V. 17.) Synden är i sig sjelf den största olycka och förer till många olyckor. Bedröfwelser och lidanden hafwa äfwen det ändamål, att de skola hindra en menniska ifrån synden, från fortfarande i syndasäkerheten eller från syndiga företag och förödmjuka det högmodiga hjertat, som gör motstånd emot nåden. Den omwända menniskan blifwer genom lidanden förwarad för öfwermod.
18. Han skonar hennes själ för förderf; och hans lif, att det icke skall falla i swärdet;
Då Gud sänder lidande öfwer en menniska, så är det alltid ett bewis på Hans stora barmhertighet. Alla lidanden i nådens tid äro budskap från Herran, helsningar från Honom, kallelser till omwändelse, till förödmjukelse, till allwarlig sjelfpröfning och ifrigare traktande efter att fullborda kallelsen uti Guds räddhåga. Hwarje lidande är ett bewis, att Gud will skona menniskan ifrån ett större ondt och isynnerhet ifrån den ewiga döden.
19. Och näpser honom med sweda uppå hans säng; och alla hans ben mäkteligen.
20. Och far så med honom, att honom wämjes wid maten,* och hans själ icke hafwer lust till att äta. *Ps. 107: 18.
21. Hans kött förswinner, så att man icke ser det, och hans ben förkrossas, så att man icke gerna ser dem;
22. Att hans själ nalkas till förderf, och hans lif till de döda.
De döda, grt. de förgörare, d. ä. dödsqwalen.
23. Om nu en Engel, en af tusende trädde fram för honom, till att förkunna* menniskan Guds rättfärdighet; *Amos 3: 7.
24. Då skall han förbarma sig öfwer honom, och säga: Han skall förlossad warda, att han icke skall fara neder i förderfwet; ty jag hafwer funnit en försoning.
Grt.: v. 23: Om då en Engel, en Medlare, en af tusende är öfwer honom till att förkunna menniskan Hans rättfärdighet. Ordet medlare heter här på grundspråket uttolkare och betyder förbundets Engel. Mal. 3: 1. Medlaren emellan Gud och menniskan, Han som är förswararen och förebedjaren inför Fadren och Han som för menniskan förkunnar Guds rättfärdighet och huru han inför Gud skall blifwa rättfärdig. Se 1 Cor. 1: 30. Ordet tusende står här såsom ett inbegrepp af hela englawerlden, såwida Herren begagnar dem såsom sändebud till jorden och såsom redskap till utförande af Hans rikes angelägenheter i denna werlden. Af alla dessa tusende himmelska sändebud till jorden är Medlaren, förbundets Engel, den allrahögste. Herren söker menniskan på många sätt, men ett af de förnämligaste sätt, hwarigenom menniskan af Honom sökes, är lidandet. I lidandet är Medlaren med sin Helige Ande närwarande, för att då, om möjligt, med sitt ord bana sig wäg till menniskans hjerta, kungöra och tillbjuda henne Guds rättfärdighet, d. ä. Medlarens förwärfwade rättfärdighet, som ensam gäller inför Gud (Es. 53: 5), och förmå henne att med tron mottaga och ikläda sig den.
V. 24. Då menniskans hjerta igenom Guds förbarmande öppnas för Medlaren till att tro på Honom, såsom sin enda rättfärdighet, så har hon syndernas förlåtelse och är rättfärdig inför Gud. Detta uttryckes här med de orden, att Herren förbarmar sig öfwer syndaren och säger: han skall förlossad warda. Så snart synden är förlåten, så slipper menniskan fara neder i förderfwet, ty så snart hon är förlossad ifrån synden, så är hon ock förlossad ifrån döden och helwetet. Försoningen, som fullbordades på Golgatha, war redan afgjord före werldens begynnelse. Se 1 Pet. 1: 20. Men med afseende på den enskilda menniskan är det såsom om denna försoning och lösepenning wore fördold, så länge hon icke sjelf genom Guds Andas nåd börjat begära och med tron tillegna sig den. Det är såsom om Gud icke hade funnit försoningen för den menniskan, så länge hon icke will tillegna sig den, åberopa sig den i tron och igenom den allena blifwa frälst. Så snart den ångerfulle och nådehungrige syndaren emottager Medlarens i nådelöftena tillbjudna lösepenning, så finner Gud den i menniskans hjerta. Så länge hon icke i tron hade emottagit och tillegnat sig denna försoning och lösepenning, så hade hon den icke, och så länge kunde Gud icke heller finna den hos henne. Det är i wåra hjertan Gud will finna denna lösepenning, och så snart Han där finner den, så äro wi frälste, likasom
_056.jpg&oldid=344706){kind=link}