| 72 | Ps. 1, 2. | Psaltaren. |
sanningens ord, v. 2. Jac. 1: 18, den är liksom inplanterad i den sanna församlingens himmelska örtagård och inympad i det sanna winträdet, som är Christus sjelf. Joh. 15. Genom en sådan inplantering eller inympning blifwer menniskan ett godt träd, som kan bära rättfärdighetens frukt, till Guds pris och ära, Joh. 15: 5, och wederqwickes och uppfriskas dagligen af lifsens watten Es. 12: 3. Joh. 7: 38: Dess löf förfalna (wissna) icke. Den, som är inympad i Christus, har i Honom oförgängligt wäsende och ewinnerligt lif. Hwad han gör, det lyckas wäl. Kraften af detta wälsignelserika löfte få Guds barn erfara, äfwen uti sina jordiska wärf och göromål. Att det lyckas wäl, will icke alltid säga, att det skall efter deras tanka och önskan. Det är ofta så, att det lyckas wäl just då, när det för menskliga ögon synes helt och hållet misslyckas. Det är då det bästa, att det icke lyckades på det sätt de wille; ty Gud will deras bästa. Det är i deras arbete för Guds rike, som de isynnerhet lyckas wäl.
4. Men de ogudaktige äro icke så; utan såsom agnar, som wädret bortförer.* *Job 21: 18. Ps. 35: 5. Es. 17: 13; cap. 29: 5. Jer. 13: 24. Os. 13: 3.
De ogudaktige, de som icke hafwa lust till Guds ord (v. 2), synas stundom wara lycklige i denna werlden, men i sina hjertan äro de aldrig rätt lycklige; de äro icke så som de rättfärdige, de bära ingen frukt för Guds rike, och deras ändalykt är förskräcklig, då den himmelske planteraren med sin kasteskofwel skall rensa sin loge och uppbränna agnarne i ewinnerlig eld. Matth. 3: 12.
5. Derföre blifwa icke de ogudaktige i domen, eller syndarena i de rättfärdigas församling.
Här på jorden är det ännu de ogudaktigas råd, de otrognas samfund, som hafwer öfwerhanden i mängd och anseende; men de trognas församling, som här är undertryckt och föraktad, har löfte om seger och härlighet i domen, då de ogudaktige blifwa från dem skijda såsom agnar från hwetet. Denna skiljning är domen, hwarefter all gemenskap mellan Guds folk och de förtappade upphörer.
6. Ty HERren känner* de rättfärdigas wäg; men de ogudaktigas wäg förgås. *Ords. 2: 8. Mal. 3: 16. 2 Tim. 2: 19.
Herren känner sina, men de ogudaktiga känner Han icke (Luc. 13: 25, 27) såsom sitt folk. Ordet wäg innefattar här hela lefwernet. Hela denna wäg är förlorad, är förtappelse för alla, som icke blifwa rättfärdige och salige genom Honom, som är wägen, sanningen och lifwet.
De rättfärdige och de ogudaktige, himmelriket och helwetet, lifwet och döden, saligheten och fördömelsen ställas här emot hwarandra, till menniskornas behjertande och fria wal. Psaltaren är såsom ett Guds folks Canaan, och den första Psalmen liknar Garisim och Ebal wid ingången till detta förlofwade land. 5 Mos. 11: 29; cap. 27: 12, 13. Men en kort härlig framställning af de trognas sällhet och Guds rikes seger, de otrognas ofta uppblåsta, men ilande lefnadsfart och olyckliga ända will Gud afskräcka dig ifrån obotfärdighetens wäg och draga dig still bättring och salighet!
2. Psalm.
Christi makt, rike, fruktan.Hwarföre wredgas hedningarna, och folken tala så fåfängt?* *Ps. 99: 1; Ap. G. 4: 25.
Den första Psalmen handlar om de rättfärdigas församling och om de ogudaktigas råd. Desse ogudaktige äro efter Skriftens benämning hedningar. De kallas också folken, hwarmed här menas alla de, som icke höra till Guds folk, till Christi sanna församling, det andeliga Israel. Alla dessa folk, alla hedningar, antingen de äro döpta eller odöpta, wredgas emot Herran; de sätta sig emot den himmelske Konungen, Jesus Christus; de säga i sina hjertan och äfwen med ord och gerningar: Wi wilja icke, att denne skall råda öfwer oss. Luc. 19: 14. Allt detta, äfwen deras ifrigaste företag, är ett fåfängt tal, det hörer till lögnens rike och warder om intet.
2. Konungarna på jorden resa sig upp; och herrarna rådslå med hwar annan, emot HERran och Hans Smorda.* *Ps. 45: 8. Es. 61: 1.
Konungarne på jorden äro icke blott herrskarena öfwer länder och riken, utan också alla de menniskor, som tillwälla sig makt och myndighet och wilja sjelfwe råda öfwer sig och andra. Herrarne äro alle de, som wilja wara herrar sjelfwe och icke fråga efter Herran i himmelen. Af dessa konungar med sjelftagen myndighet äro de allraflesta utan kronor, och af dessa herrar, som wilja hafwa allt efter sin wilja, är en stor mängd klädd i trasor. Här göres icke afseende på yttre stånd, utan på själens beskaffenhet. Pilatus och Herodes reste sig upp, de öfwerste presterna och de skriftlärde rådslogo med hwarannan emot Herran och Hans Smorda. Då de rådslogo emot Christus, rådslogo de äfwen emot Gud sjelf. Grundtextens ord för Smorda är Messias, som betyder smord, och det grekiska ordet Christus har samma betydelse. Att Han är smord betyder, att Han till den menskliga naturen är uppfylld med den Helige Ande utan mått och Hans menskliga natur så förklarad och upphöjd i den gudomliga, att de är delaktig af alla Gudomens egenskaper. Det brukades i Gamla Testamentet, att medelst smöjelse med helig wigolja inwiga den öfwerste presten och presterna samt konungar till deras embeten. Denna olja war en bild af den Heliga Andas gåfwor, och smörjelsen war således den yttre handling, hwarigenom de icke blott inför werlden undfingo embetet, utan i själ och sinne skulle med den Heliga Andas gåfwor uppfyllas för att kunna sitt embete rätt förwalta. Härmed antyddes således också uttryckligen, att hwarje
_076.jpg&oldid=344766){kind=link}