| Psaltaren. | Ps. 2. | 73 |
sådant embete är en Herrans gåfwa. I ordets högsta mening är det Christus sjelf allena, som är med Andans oändliga rikedomar smord och utrustad till mensklighetens Öfwersteprest och Konung. Om Honom talar Guds Ande här genom David, och redan här uppenbaras det motstånd, som alla obotfärdiga i alla tider, men isynnerhet i den yttersta tiden, göra emot Honom: här omtalas deras uppresning, deras tal, deras undergång, samt den ewiga Konungens kröning och seger.
3. Låt oss sönderslita deras bojor; och kasta deras band bort ifrån oss.* *Jer. 2: 20.
Så tala, antingen öppet eller i sina hjertan, alla, som icke wilja lyda Jesu Christi Evangelium. Ordet deras betyder Herrans och Hans Smordas. Guds ord och samwetets röst och äfwen menskliga goda lagar kallas af de obotfärdiga på deras hjertans språk: bojor och band, som de önska att slippa och försöka, att kasta ifrån sig. Och slutligen kommer en tid, hwilken nu redan har börjat, då många menniskor skola såsom bojor och band sönderslita och kasta ifrån sig både Guds ord och christendomen och äfwen all sådan mensklig inrättning, som dermed står i något sammanhang. De wilja råda sjelfwa och icke på något sätt wara bundne, de wilja hafwa full frihet för det köttsliga sinnet och den syndiga wiljan. De glömma härwid helt och hållet, att en sådan frihet för millioner olika wiljor måste upphäfwa sig sjelf och föra till ändlös strid, träldom och fridlöshet. Den rätta friheten är blott då möjlig, när de enskildas tankar och wilja öfwerenstämma med Herrans höga och heliga wilja; ty blott då äro enighet och frid möjliga, och härtill är det först och främst nödwändigt, att menniskan blifwer frigjord från syndens skuld och band och genom den nya födelsen blifwer undersåte i den himmelske Konungens rike.
4. Men den i himmelen bor begabbar dem; och HERren bespottar dem.* *Ps. 37: 13. Ps. 59: 9. Ords. 1: 26; cap. 3: 34.
Under striden på jorden mellan ljuset och mörkret gå många swåra stormar öfwer Guds folk, så att det ofta måste bäfwa, men i himmelen är det lugnt; den Ewige regerar, Han styrer allting till en sådan utgång, att alla de ogudaktigas tal och företag lända dem till begabberi och bespottelse. De komma på skam och falla i sina egna nät.
5. Han skall en gång tala med dem i sin wrede; och med sin grymhet skall Han förskräcka dem.
Herren tillåter sina motståndare en wiss tid, under hwilken Han på många sätt arbetar på deras hjertan och kallar dem till bättring, och då allt är förgäfwes, så kommer ändtligen den stund, då Han talar med dem i sin wrede. Redan här i tiden så många ogudaktiga menniskor förnimma Guds wrede i swåra straffdomar, i pinande samwetsqwal och i en förskräcklig död. Wisserligen drabbar dem Guds wrede icke alltid så hårdt i detta lifwet, men den är för alla obotfärdiga i beredskap i och efter döden, och den stund, då Gud skall tala med dem i sin wrede, är för dem alla oundwiklig. Ändtligen kommer striden emot Guds rike på jorden så långt, att alla Hans motståndare resa sig upp, för att om möjligt utrota Hans bekännare. Då skall denna prophetia på en gång uppnå sin högsta fullbordan. Es. 66: 15, 16. 2 Thess. 1: 7–10. Uppb. 14: 18–20 m. m. Guds wrede och grymhet omtalas ofta i den Heliga skrift 5 Mos. 32: 22. Ebr. 10: 27.
6. Men jag hafwer insatt min Konung* på mitt helga berg Zion: *Ps. 45: 7. Ps. 89: 28. Ps. 93: 1. Ps. 110: 1.
Så talar Fadren om sin Son och förklarar härmed, att Sonen är insatt till Herre och Konung, åt hwilken ett ewigt rike och oförgänglig makt utlofwas. Ifrån begynnelsen är Guds Son den Herre, och Konung, genom hwilken menniskoslägtet skapades, för hwilkens skull det uppehålles, och återlösningen och helgesen hafwa just Hans rike till syftemål. Se Dan. 7: 13, 14, 27. 1 Cor. 15: 24, 25. Alla, som icke wilja hylla denne Konungen, måste förgås. Berget Zion är en bild af hela de heligas samfund. På berget Zion war i Jerusalem konungens boning, men namnet Zion betyder stundom hela denna stad. I Jerusalem war Herrans tempel. Församlingen skall uppbyggas till ett lefwande tempel för Herran. 1 Petr. 2: 5. Och Herren sjelf är Konungen i detta tempel. I gamla förbundet thronade Han i härlighetens sken öfwer nådastolen mellan Cherubim. I Nya Testamentet äro de trogna Hans tempel 1 Cor. 3: 16. Sedan är det Nya Jerusalem hans thron. Uppb. 21: 2, 3.
7. Jag will om ett sådant sätt predika, som HERren till mig sagt hafwer: Du är min son, i dag hafwer jag födt dig.* *Ap. G. 13: 33. Ebr. 1: 5; cap. 5: 5.
I föregående vers talar Fadren, och i denna vers talar Sonen i kraft af sitt himmelska embete. Hans Konungawärdighet och Konungaembete beror just derpå, att Han är Guds Son, född af Fadren i ewighet. Sonens förhållande till Fadren är i anseende till den gudomliga naturen det samma från ewighet till ewighet, Joh. 1: 1, och hela ewigheten är för Gud ett beständigt närwarande, ett beständigt: i dag. Se 2 Pet. 3: 8. Men Sonens födelse till menniskoslägtets Återlösare, Herre och Konung står i sammanhang med Hans mandomsanammelse i tiden. Hans jordiska lif war ock en beständig födslosmärta för himmelsen, hwaraf Hans lidande och död utgjorde slutet, och uppståndelsen blef den egentliga födelsen, hwarigenom Hans menskliga natur liksom föddes in uti den gudomliga, så att den menskliga naturens födelse derigenom blef fulländad. Rom. 1: 4. Ap. G. 13: 32, 34. Allt detta, Hans födelse, försoningsdöd och uppståndelse, utgör just kärnan af salighetens Evangelium, predikan om himmelriket, hwars högste predikant och förkunnare är Han sjelf. Såsom genom allt detta försoningen är skedd och församlingen är grundad, så måste också Guds Son insättas till Konung i den enskilda
_077.jpg&oldid=344769){kind=link}