| Psaltaren. | Ps. 31. | 105 |
hjelp mig; war mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.
4. Ty du är min klippa och min borg*; att du dock för ditt namns skull mig leda och föra wille. *Ordspr. 18: 10.
5. Att du wille draga mig utur nätet, som de för mig ställt hafwa; ty du är min starkhet
Alla andeliga fiender, både synliga och osynliga, lägga nät för hwar och en själ, som will blifwa frälst. Allramest fick wår Frälsare sjelf erfara detta under sin jordiska lefnad.
6. Uti dina händer befaller jag min anda*; du hafwer mig förlöst, HERre, du trofaste Gud.* *Luc. 23: 46.
De första orden i denna vers utgöra wår Frälsares sista bön på korset till sin himmelske Fader. Wi kunna ock häraf finna, huru Psalmerna äro så ställda, att de utgöra både wår Frälsares och församlingens böner och lofsånger, och att ingen bestämd gränslinea kan dragas emellan Hans tal och församlingens tal, likasom de trogna äro med Honom oskiljaktigt förenade, så att det är Hans Anda, som i dem bor och i dem beder. Så snart wår Frälsare utropade detta ord på korset, så war förlossningen wunnen; då war icke blott pinan öfwerstånden, utan förlossning förwärfwad för det fallna menniskoslägtet. Och så snart nu en menniska will öfwerlemna sin anda, sig sjelf helt och hållet åt Herran, så är hon i och med detsamma förlossad ifrån allt ondt. Just i återlösningen ligger också grunden dertill, att menniskan får nåd att öfwerlemna sig åt Herran.
7. Jag hatar dem, som hålla uppå lösaktig lära: men jag hoppas till HERran.
Lösaktig lära: grt.: lögnens fåfängligheter, såsom falsk gudstjenst, falsk andlighet, falsk utläggning af Guds ord, all otro och wantro. Så länge en menniska deruti är fången, så har hon ett köttsligt sinne, som är en fiendskap emot Gud. Rom. 8: 7. Christi kärlek till menniskorna är oändlig, och Han har gifwit sitt lif till deras återlösning, men Han kan icke älska dem sålunda, att de kunna få qwarblifwa i synden och ändå blifwa frälste; ty detta är omöjligt. Derföre älskar Han dem såsom återlösta menniskor, men Han hatar dem såsom obotfärdiga syndare och anwänder sina medel för att hos dem göra synden om intet, och detta Hans arbete emot synden drabbar syndarena, såsom om Han hatade dem. Och när en gång synden blifwer oskiljaktig ifrån menniskan, och förhärdelse inträdt, så kan hon icke annat än wara ett föremål för Hans hat och wrede, ty Gud är rättfärdig. Samma sinne måste ock finnas hos Herrans trogna, att de älska menniskorna, men hata synden, bedja och arbeta för syndares omwändelse, men bestraffa och motarbeta det onda i hopp och förtröstan på Herran.
8. Jag fröjdar mig, och är glad* öfwer din godhet; att du anser mitt elände, och känner min själ i nöden. *Ps. 16: 9.
9. Och du öfwergifwer mig icke uti fiendens händer*: du sätter mina fötter uppå widt rum.† *1 Sam. 23: 7. †Ps. 40: 3.
10. HERre, war mig nådelig, ty mig är ångest: mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.
Buk, d. ä. inelfwor. Här beskrifwas själens och kroppens förenade qwal.
11. Ty mitt lefwande är förtärdt wordet af bedröfwelse, och mina år af suckande: min kraft är igenom min missgerning förfallen, och mina ben äro försmäktade.* *Ps. 40: 13.
Det är i synnerhet wår Frälsare sjelf, som i andanom talar sålunda om sina lidanden, och på flera ställen kallar Han wåra synder för sina. Detta är ett outsägligen ljufligt trösteord af Guds Lamm, som borttager werldens synder, att Han säger om wår syndaskuld: mina missgerningar! Se Ps. 40: 13. I wår Frälsares oändliga qwal försmäktade sjelfwa benen.
12. Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse worden för mina grannar, och en styggelse för mina kända: de som mig se på gatan, de fly för mig.* *Es. 53: 2, 3.
13. Jag är förgäten af hjertat såsom en död*: jag är worden såsom ett sönderslaget käril. *Luc. 24: 21.
Sedan wår Frälsare uppgifwit andan, blef Hans sida genomborrad af ett spjut, och för alla åskådare, som icke trodde på Honom, gällde korsfästelsen såsom ett bewis, att Han war af Gud öfwergifwen och att Han lidit för egna missgerningars skull, så att Han war inför dem en styggelse. De glömde Honom såsom en död, och ingen tänkte på Hans uppståndelse.
14. Ty många försmäda mig illa, så att strax man skyr wid mig; de rådslå med hwarannan om mig, och akta taga mig lifwet bort.
15. Men jag, HERre, hoppas uppå dig, och säger: Du är min Gud.
16. Min tid står i dina händer: hjelp mig utur mina fienders hand, och ifrån dem, som mig förfölja.
Dag och stund, då Christus skulle lida, woro noga bestämda i Guds rådslut, men alla menniskors dagar och stunder stå äfwen i Herrans händer.
17. Låt ditt ansigte lysa* öfwer din tjenare; hjelp mig genom din godhet. *4 Mos. 6: 25, 26. Ps. 80: 4.
18. HERre, låt mig icke till skam warda, ty jag åkallar dig: de
_109.jpg&oldid=344865){kind=link}