| Psaltaren. | Ps. 49. | 127 |
någon annan ifrån döden, om hon hade än så stora rikedomar.
8. Kan dock en broder ingen förlösa, eller Gudi någon försona;* *Job 17: 3. Matth. 16: 26.
9. Ty det kostar förmycket* att förlösa deras själ; så att han måste låta det bestå ewinnerligen; *1 Pet. 1: 18.
Icke en gång det lekamliga lifwet kan friköpas från döden, äfwen om man derför kunde gifwa allt det dyrbaraste i denna werlden, och huru mycket omöjligare måste det då wara för en menniska att återlösa sin egen eller någon annans själ ifrån synden och den ewiga döden. Det är blott den lösepenningen af oändligt wärde, det är blott Christi dyra blod, som inför Gud är en tillräcklig lösen för den fallna menniskan. 1 Pet. 1: 18, 19.
10. Om han ock än länge lefwer, och grafwen icke ser.
11. Ty man skall se, att sådana wise dock dö, så wäl som de dårar och galne förgås; och måste låta sitt gods åt andra.* *Pred. 2: 18. Jer. 17: 11.
Om än den obotfärdige rike lefwer länge och anser sig wara wis, såsom den rike mannen, Luc. 16: 1, [et]c., säkert prisades för sin wishet, så tager han dock en ända med förskräckelse och dör såsom en dåre, som icke sökt den sanna wisheten och de oförgängliga egodelarna. Matth. 6: 19–21. 1 Cor. 1: 18–20.
12. Med deras tankar står det alltså: Deras hus wara förutan ända, deras boningar blifwa ifrån slägte till slägte, och de hafwa stor ära på jorden.
Detta är en af Guds Anda tecknad lefwernesbeskrifning, som wisar oss alla obotfärdiga menniskors hela inre lif och deras beständiga diktan och traktan.
13. Likwäl kunna de icke blifwa i sådan wärdighet; utan måste hädan såsom fä.
Se Pred. 3: 19. Då menniskan icke emottager Guds Ande i sitt hjerta och får ewinnerligt lif i Christo Jesu, så är hennes lekamliga död en ingång till den ewiga döden. Den andeligen döda menniskan har icke det rätta menniskolifwet. Hon har förlorat det ursprungliga lifwet i Gud, och icke emottagit det nya lifwet i Christo. Hennes lif är mera djuriskt än menskligt, hon lefwer för dagen såsom djuren, utan att rätt tänka på Gud och ewigheten, och då är hädanfärden wida sorgligare än djurens död.
14. Denna deras handel är allsamman galenskap; likwäl lofwa det deras efterkommande med sin mun. Sela.
15. De ligga i helwete såsom får, döden gnager dem; men de fromme skola hasteligen få råda* öfwer dem, och deras trotsande måste förgås; uti helwete måste de blifwa. *1 Cor. 6: 1, 2. Uppb. 2: 26.
Såsom får om dagen gå frie och i ymnigt bet, men om natten drifwas tillhopa uti ett mörkt och trångt rum, så hafwa sådana werldsligt sinnade menniskor sin egen wäg, efter sin egen wilja i denna werlden, men sedan pina, Luc. 16: 25. Döden gnager dem, grt.: Döden är deras herde. Ingen annan boning än grafwen för kroppen och det yttersta mörkret för själen hafwa de till hemwist, då de hädan måste.
16. Men Gud skall förlösa min själ utur helwetes wåld; ty Han hafwer upptagit mig. Sela.
Syndens och dödens wåld är också helwetes wåld. Så länge menniskan är syndens träl, så är hon i helwetes wåld och kan, hwarken genom sin egen eller någon menniskas makt befrias derifrån; det är endast Guds Son, som kan lösa dessa band, skänka ewinnerligt lif och ändtligen en härlig uppståndelse. Upptagningen till barnaskapet är en pant på uppståndelsen. Rom. 8: 11.
17. Sköt der intet om, när en rik warder, om hans huses härlighet stor warder.* *Ps. 37: 1, 7.
18. Ty han skall i sin dödstid intet med sig taga: och hans härlighet far icke efter honom.* *Job 27: 19.
19. Utan han tröstar på detta goda lefwandet; och prisar det, när en gör sig goda dagar.
20. Så fara de efter sina fäder, och få aldrig se ljuset.
21. Korteligen: när en menniska är i wärdighet, och hafwer icke förstånd, så far hon hädan såsom fä.
Om en menniska wore i aldrig så stor wärdighet i detta lifwet och hade icke den sanna wisheten, som är salighetens kunskap, så wore dock hennes lott högst beklaglig och ömklig. Hennes död liknar då djurens död, men efter döden tillstundar en tillwaro, som är förskräckligare än all lekamlig död. Häraf skall man lära att icke afundas dem, som äro rike och mäktige i denna werlden, eller eftersträfwa förgängliga skatter; ty de, som wilja rike warda, falla uti frestelse och snara. 1 Tim. 6: 9. Denna Psalm framställer för wåra ögon både lifwet och döden, både den högsta wälsignelse och den grufligaste förbannelse, och bjuder menniskan wälja. Den wisar, huru litet all jordisk härlighet är att eftersträfwa, den öppnar för wåra blickar afgrundens mörka boningar, för att om möjligt wäcka besinning hos de olyckliga menniskor, som icke wilja antaga kallelsen till himmelriket, utan ursäkta sig med jordagods och oxar och bröllop m. m. Luc. 14: 16–24. O, hwilken sorglig död!
_131.jpg&oldid=344928){kind=link}