| Psaltaren. | Ps. 50, 51. | 129 |
21. Detta gör du, och jag tiger: det menar du, att jag skulle wara lika som du; men jag skall straffa dig, och sätta dig det under ögonen.
För alla, som icke wilja lyda Guds kallelse till bättring och salighet, blifwer det i domen tydligen wisadt och liksom framsatt under deras ögon, hwarföre de blifwa förtappade. Matth. 25: 42–46.
22. Märker dock det, I som Gud förgäten, att jag icke en gång bortrycker, och är så ingen förlösare mer.
23. Den der tack offrar, han prisar mig: och der är wägen, att jag wisar honom Guds salighet.* *Ps. 91: 16. Es. 49: 6. Luc. 2: 30.
Guds salighet, den salighetsgrund, som Han har gifwit oss, är Jesus Christus. Då Guds Ande för det ångerfulla hjertat genom Evangelium wisar Guds Lamm, som borttager werldens synder, så wisar Han wägen; Christus sjelf är wägen, sanningen och lifwet, så i det Gamla, som i det Nya Testamentet. Detta är den rätta gudstjensten, att lefwa i Guds Sons tro, 1 Joh. 3: 23, och att utgifwa sitt hela wäsende, ande, själ och kropp till ett offer, som är lefwande, heligt och Gudi behagligt; ja, detta är den enda skäliga gudstjenst. Rom. 12: 1.
51. Psalm.
4. Bot-Psalm.En Psalm Davids, till att föresjunga:
2. Då den propheten Nathan till honom kom, när han till BathSeba ingången war.* *2 Sam. 11: 4; cap. 12: 1.
Denna Psalm är den fjerde af de sju, som företrädeswis kallas Bot-Psalmer. David hade fallit uti en swår synd, och från den ena synden in uti den andra. Derefter blef hjertat för en tid så hårdt och känslolöst, att han icke synes hafwa känt, huru djupt han war fallen. Men Gud förbarmade sig öfwer honom och sände till honom propheten Nathan med bestraffning och kallelse till bättring.
3. Gud, war mig nådelig, efter din godhet; och afplana min synd, efter din stora barmhertighet.
Det war lyckligt för David, att han gaf akt på Guds Andas bestraffning i samwetet. Då propheten framställde hans swåra syndaskuld genom en liknelse, så war David ännu så förblindad, att han icke märkte meningen, förr än Nathan sade till honom: du är den mannen. Då kände David sig slagen i sitt samwete, ångrade sina synder och började anropa Herran om nåd och förbarmande. På Guds godhet och barmhertighet grundar han sin bön, men tänker ingalunda, att någon af hans egna dygder och många goda egenskaper skulle kunna borttaga hans synder.
4. Twå mig wäl af min missgerning, och rensa mig ifrån min synd.
Twagning och renselse woro i Mose lag föreskrifna, men David insåg wäl, att icke något yttre iakttagande af lagens föreskrifter kunde rena honom från synden, utan att Herren sjelf måste göra det.
5. Förty jag känner min missgerning, och min synd är alltid för mig.* *2 Sam. 12: 13.
Förty, d. ä. emedan jag så djupt känner min missgerning, så anropar jag dig om nåd. Sådan måste ångren wara, att den drifwer syndaren till att söka nåd och förlåtelse, och att man icke kan wända ögat ifrån sin synd, förrän det genom Evangelium wändes till Försonaren.
6. Mot dig allena hafwer jag syndat, och illa gjort för dig; på det du må rätt blifwa i dina ord, och icke straffad blifwa, då du dömd warder.* *Rom. 3: 4.
Ehuru mycket en menniska kan hafwa försyndat sig emot sina medmenniskor, så består dock syndens egentliga wäsende deruti, att den är en öfwerträdelse af Guds heliga lag, och detta måste syndaren erkänna och framför allt bekänna sin synd inför Herran och bedja om förlåtelse och rening. Då du dömd warder, grt.: i ditt dömande. Jag erkänner och känner nu djupet af mitt syndaförderf, så att jag måste bekänna, att alla dina domsord öfwer synden äro fullkomligt rättwisa, och då du dömer din lags öfwerträdare, kan ingen i sina tankar straffa dig eller beskylla dig för orättwisa. Gud är så fullkomligt helig och rättfärdig, att Han äfwen för sina skapade förnuftiga wäsen will hafwa sin rättfärdighet framställd i det klaraste ljus så att ingen motsägelse skall wara möjlig, icke ens från djefwulen och hans englar och de fördömda menniskorna, hwilka alla måste erkänna, att de blott lida det, som deras gerningar wärde äro, och att Gud är både rättfärdig, helig och barmhertig i alla sina domar. Så länge menniskan lefwer i obotfärdighet, så erkänner hon icke sin syndaskuld, utan gör Guds ord till lögn; hon will sjelf hafwa rätt och menar, att Guds ord har orätt, då det säger, att han är en fördömelsewärd syndare; hon menar, att det skulle wara orätt, om Gud fördömde henne för sådana obetydligheter, som han anser sina synder wara. För att kunna få syndernas förlåtelse, är det således först nödwändigt, att man känner sin synd och gifwer domaren rätt, så att man icke anser det möjligt att blifwa frälst genom egen rätt, utan genom Guds nåd. Den obotfärdiga menniskan gör sig sjelf till domare öfwer sin Domare och will sjelf afgöra sin sak; och så länge detta sinne warar, är frälsningen icke möjlig.
7. Si, jag är af syndelig* säd född; och min moder hafwer mig i synd aflat. *Job 14: 4; cap. 25: 4.
I det föregående bekännes werksynden, men här bekännes sjelfwa arfsynden, syndaförderfwet i hjertat, den orena källa, hwarifrån alla
_133.jpg&oldid=344934){kind=link}