| Psaltaren. | Ps. 51, 52. | 131 |
lofwa Guds rättfärdighet, som gör den ogudaktige rättfärdig af nåd. Rom. 4: 5.
17. HERre, upplåt mina läppar, att min mun må förkunna din pris.
Då Guds Anda gifwer själen wittnesbörd om syndernas förlåtelse, så wittnar den frälste syndarens mun med lof och pris om Guds nåd och barmhertighet.
18. Ty du hafwer icke lust till offer*, eljest wille jag wäl gifwa dig det; och brännoffer behaga dig icke. *Osea 6: 6.
David insåg wäl, att inga offer efter lagen kunde borttaga hans synder, derföre talar han om den hemliga wisheten, v. 8.
19. De offer, som Gudi behaga, äro en bedröfwad ande: ett bedröfwadt och förkrossadt hjerta warder du, Gud, icke föraktande.* *Ps. 34: 19. Es. 66: 2.
Davids mening är ingalunda, att man med ånger och sorg öfwer synden skulle kunna förtjena eller göra sig wärdig till syndernas förlåtelse, men hjertat måste nödwändigt blifwa sargadt af Guds ords tweeggade swärd och förkrossadt med sanningens hammar, innan det öfwerlemnar sig åt den himmelske läkaren att af Honom emottagas och helbregdagöras. Så snart själen är bedröfwad öfwer synden och hjertat förkrossadt, och menniskan frambär detta inför Herran, åberopande Guds Sons försoningsdöd, så är det ett offer, som behagar Herranom för Medlarens skull.
20. Gör wäl wid Zion efter din nåd; uppbygg murarna i Jerusalem.
Med sin synd hade David nedrifwit Jerusalems starkaste murar, nemligen trons förening med Herran, rättfärdigheten och det himmelska beskydd, som Han lofwat sitt folk. Nu beder David, att det onda, som han häruti åstadkommit, och den skada, han gjort sitt folk, måtte blifwa godtgjord, och att tro och rättfärdighet, fromhet och frid måtte blifwa rådande; ty dessa himmelska gåfwor äro ett folks starkaste wärn och fastaste murar.
21. Då skola dig behaga rättfärdighetens offer*, brännoffer och heloffer; då skall man oxar uppå ditt altare offra. *Ps. 4: 6. Ebr. 13: 15.
Då, när tro och rättfärdighet blifwit återställda, blifwa offren wälbehagliga inför Herran. 1 Mos. 4: 4. Ebr. 11: 6. Rom. 12: 1–2. Hafwa wi syndernas förlåtelse genom tron på Guds Son, det enda offerlamm, som borttager synder, så blifwa wåra gerningar rättfärdighetens offer, som behaga Herran för Christi rättfärdighets skull.
I denna härliga Psalm hafwa wi hela nådens ordning kort och kraftigt för oss framlagd; Guds Ande lägger oss den för ögonen genom den syndarens omwändelse och bön, som här talar till oss efter Guds Andas underwisning och ledning. Först hafwa wi kallelsen och wäckelsen genom propheten Nathan, v. 2, hwarigenom David kom till ånger och syndasorg, bekännelse och bön om nåd och barmhertighet. v. 3, 7. Han gifwer Gud rätt, men anklagar och fördömer sig sjelf. Således har Guds ord upplyst och förkrossat hans hjerta. Derpå följer upplysningen genom Evangelium, nemligen genom offrens och reningens evangeliska betydelse, och denna upplysning uttalas i bön om rening och rättfärdiggörelse, v. 8, 11. Med rättfärdiggörelsen, med syndaskuldens afplanande inför Gud står den nya födelsen i ett oupplösligt sammanhang. David bad derföre icke blott om syndernas förlåtelse, utan tillika att Gud måtte skapa i honom ett rent hjerta, och gifwa honom en ny wiss anda; han bad om syndaskuldens afplanande genom stänkelseblodet, och att Herren skulle både befria honom ifrån syndens makt i hjertat och afwända från andra menniskor följderna af hans synd, så att han måtte blifwa en ny menniska och att allt måtte blifwa godtgjordt. (Det går icke an att wilja hafwa syndernas förlåtelse och ändå wilja behålla det gamla hjertat oförändradt, v. 12, 14.) På den stora förändringen följa de bönerop, som uttrycka Davids angelägenhet om att wandra i ett nytt lefwerne och tjena Herran i rättfärdighet till Hans ära och till medmenniskors sanna wälfärd, v. 15, 21. Häruti wisas förnyelsen och helgelsen. Utan helgelse får ingen se Herran.
Ehuru icke alla synda på samma sätt som David i de yttre gerningarne, så hafwa dock alla samma syndiga begärelse, och den största af alla blodskulder hafwa wi alla på wåra samweten; wi hafwa alla med wåra synder korsfäst Guds Son och med wår otro och wår wandel ropat: Hans blod komme öfwer oss. Wi hafwa häruti begått större synd än David kunde begå på sin tid. Widare måste det betänkas, att syndens rot är i hjertat, och wi behöfwa alla att blifwa rentwagne i försoningens helsobrunn, och att Gud skapar i oss ett rent hjerta och gifwer oss en ny wiss ande, på det wi må kunna ärfwa ewinnerligt lif. De, som blott tala om Davids synder eller till och med wåga uttala bespottelser, fälla domen öfwer sig sjelfwa. De erkänna, att synden är ond, men de söka icke nåd såsom David, de bättra sig icke såsom han. De skola dömas med den dom, hwarmed de döma. Matth. 7: 2.
52. Psalm.
David klagar öfwer Doeg.En underwisning Davids, till att föresjunga:
2. Då Doeg, den Edomeen kom, och bebådade Saul, och sade: David är uti Ahimelechs hus kommen.* *1 Sam. 21: 7; cap. 22: 9, [et]c.
Den förrädiske Edomiten Doeg traktade efter Davids lif och förledde Saul till den förskräckliga mordsynden, att han lät döda åttiofem af Herrans prester, utan att de på något sätt hade felat. Under den djupa bedröfwelse, som David deröfwer kände, emedan han warit en oskyldig anledning till denna förskräckliga gerning, skref
_135.jpg&oldid=344940){kind=link}