| 140 | Ps. 62, 63. | Psaltaren. |
9. Hoppens uppå Honom alltid; I folk, utgjuter edert hjerta för Honom: Gud är wårt hopp. Sela.
10. Men menniskorna äro dock ju intet; de myndige fela ock; de wäga mindre än intet,* så månge som de äro. *Ps. 39: 6. Es. 40: 15, 17. Dan. 5: 27.
Alla menniskor. både de ringa och de högt uppsatte, wäga mindre än intet inför Gud; ty de äro alle dödlige och de äro syndare, som icke blott sakna förtjenst och äro owärdige till belöning, utan de hafwa med sina synder förtjent att straffas. (En menniska, som ingenting har men ändå är skuldsatt, eger mindre än intet i förmögenhet.) Att sätta sin tillit till menniskor är derföre dåraktigt; ty i de flesta fall kunna de intet hjelpa, och alltid är hjelpen owiss. Stundom gifwa de goda ord, men i deras hjertan är af naturen lögn och hal.
11. Förlåter eder icke uppå orätt och öfwerwåld; håller eder icke till sådant, det intet wärdt är: faller eder rikedom till, så lägger icke hjertat deruppå. * *Job 31: 24. 1 Tim. 6: 17.
Det är dåraktigt att förlita sig på menniskors hjelp och beskydd, men ännu dåraktigare är det att förlita sig på orätt, öfwerwåld, rikedomar och all slags fåfänglighet.
12. Gud hafwer ett ord talat; det hafwer jag ofta hört, att Gud allena mäktig är.
Jag är Herren din Gud. 5 Mos. 5: 6. Detta ord, att Herren allena är den allsmäktige Guden, hörde Israel, så ofta lagen lästes, och detta ord böra wi alltid höra i wåra hjertan. Detta skall hjelpa oss, så att wi icke förtrösta på någonting annat än Honom allena, den Allsmäktige, helige och barmhertige! v. 10, 11.
13. Och du, HERre, är nådelig; och lönar hwarjom och enom, såsom han förtjenar.* *Job 34: 11. Ords. 24: 12. Jer. 32: 19. Matth. 16: 27. Rom. 2: 6. 1 Cor. 3: 8. Uppb. 22: 12.
Emedan Herren är både rättfärdig och allsmäktig, så har Han både wilja och makt att wedergälla hwarjom och enom efter hans gerningar, v. 12. 2 Cor. 5: 10.
Af denna psalm skall hela Guds församling och hwarje enskild trogen själ lära att i stilla bön söka sin tröst och sin kraft i umgängelse med Herran och i betraktelse öfwer Hans ord under all strid och bedröfwelse.
63. Psalm.
Rätt längtan till Guds hus.En Psalm Davids, då han war i Juda öken.* *1 Sam. 22: 5; cap. 23: 14, 15.
2. Gud, du är min Gud, bittida* wakar jag upp till dig; min själ törstar† efter dig, mitt kött längtar efter dig, uti ett torrt och törstigt land, der intet watten är. *Ps. 5: 4. †Ps. 42: 2, 3. Ps. 84: 3.
Under det David war landsflyktig och uppehöll sig i öknen, diktades denna Psalm, som uttrycker själens törst och längtan efter Herran och efter delaktighet i gudstjensten i Herrans helgedom. Denna längtan war så stark, att äfwen kroppen kände den. Davids ökenlif war en bild af det ökenlif, som alla Guds barn på ett eller annat sätt måste genomgå under beredelsen till den rätta, den ewiga konungawärdigheten. Under detta ökenlif längta de efter Herrans helgedom, efter den fulla föreningen med Honom i Hans himmelska tempel. I ökenlifwet på jorden lider den trogna själen ofta andelig hunger och törst och längtar efter uppbyggelse, tröst och ett wederqwickande umgänge med sanna trogna, och långa tider kunna förekomma, utan att denna längtan blifwer tillfredsställd.
3. Der ser jag efter dig i din helgedom,* att jag måtte skåda din makt och ära. *2 Sam. 15: 25.
Att David war skiljd från sina närmaste anhörige, deröfwer klagar han icke, men deröfwer att han war skiljd ifrån Herrans helgedom.
4. Ty din godhet är bättre än lif; mina läppar prisa dig.
5. Der wille jag gerna lofwa dig, i mina lifsdagar, och upplyfta mina händer i ditt namn.
6. Det wore mitt hjertas fröjd och lust, då jag dig med glad mun lofwa skulle.
7. När jag mig i säng lägger, så tänker jag uppå dig; när jag uppwaknar, så talar jag om dig.
De trognas högsta glädje är Gud sjelf, och umgänget med Honom är deras wederqwickelse. Han är det käraste föremålet för deras tankar och känslor, då de nedlägga sig eller uppstå, så att hjertat talar med Honom både dag och natt.
8. Ty du är min hjelpare; och under dina wingars skugga* will jag fröjda mig. *Ps. 17: 8. Ps. 36: 8. Ps. 57: 2. Ps. 91: 4.
Wid nådastolen under Cherubims wingar är själens fröjd och frid, der äro hennes synder förlåtna, der är hon öfwerstrålad af härlighetens ljus. Se 2 Mos. 37: 9.
9. Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.
10. Men de stå efter* min själ till att öfwerfalla mig; de måste under jorden nederfara. *Ps. 17: 9.
_144.jpg&oldid=344965){kind=link}