| 148 | Ps. 69. | Psaltaren. |
hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida† efter min Gud. *Ebr. 5: 7. †Ps. 22: 2.
Se Ebr. 5: 7. Wi kunna af denna vers tydligen finna, att wår frälsares lidande under tyngden af wår omätliga syndaskuld icke war kort, utan ganska långwarigt; i omwexlande grader warade det under hela Hans lif här på jorden. Se Joh. 11: 33.
5. De, som mig utan skuld* hata, äro flere än jag håren på hufwudet hafwer; de, som mig med oskäl förfölja och förderfwa, äro mäktige; jag måste betala det jag icke röfwat hade. *Ps. 35: 19. Joh. 15: 25.
I Ps. 40: 13 omtalas synderna såsom flera än håren på hans hufwud, men här hans hatare. All synd är ett hat emot Herran.
Wår stamfader Adam röfwade i paradiset, han röfwade äran ifrån Gud och wille blifwa sin egen gud. Han röfwade Guds beläte, sällheten och saligheten ifrån sig och sina efterkommande. I detta röfweri äro wi all delaktige, wi äro Adams barn, wi hafwa hans fallna natur och wi göra på samma sätt som han. Detta mångtusenåriga röfweri måste nu den andre stamfadren för det fallna röfwareslägtet godtgöra. Genom sin djupa sjelfförnedring godtgjorde Han Adams och hans slägtes sjelfupphöjelse och högmod, genom sin försakelse betalade han det fallna slägtets njutningslust och besittningsbegär, och led hunger och törst, fattigdom, ringhet och möda; genom sitt lidande och sin död öfwerwann Han döden och djefwulen. Så betalades wår syndaskuld. Genom denna fullkomliga lydnad och tillfyllestgörelse af hela Guds lag har Han å menniskans wägnar återbetalat till Gud den bortröfwade äran; genom meddelande af de himmelska gåfwor, som Han åt menniskorna förwärfwat, har Han återställt och återställer fortfarande det, som menniskan röfwat ifrån sig sjelf: barnaskapet hos Gud, Guds beläte, frid och salighet. Så har Han betalat allt; och återställer allt genom det rike, Han grundat och fortfar att upprätta; och det, Han icke röfwat hade, är af Honom med fullkomlig tillfyllestgörelse godtgjordt.
6. Gud, du wet min galenskap; och mina skulder äro dig icke förskylda.
Här påminnas wi åter om den obeskrifligt härliga sanning, att Christus gjort wåra synder till sina, på det Hans rättfärdighet må blifwa wår. Es. 53: 6–11. 2 Cor. 5: 21. Se Ps. 40: 13.
7. Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, HERre, HERre, Zebaoth: låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
Hela Psalmen, såwäl som många andra, är att anse såsom en Öfwerste-presterlig bön, att den lösepenning, Christus för oss erlagt, måtte till fullo komma dem till godo, som i Honom söka Gud och Hans rike. Se Joh. 17.
8. Ty för din skuld* lider jag försmädelse: mitt ansigte är fullt med blygd. *Ps. 16: 2.
Se Ps. 16: 2. Es. 53: 2, 3.
9. Jag är för mina bröder främmande worden; och okänd för min moders barn.* *Ps. 31: 12.
Se Ps. 31: 12.
10. Ty ditt hus nitälskan* uppfräter mig; och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.† *Joh. 2: 17. †Rom. 15: 3.
Se Joh. 2: 17.
11. Och jag gret, och fastade bitterligen; och man begabbade mig dertill.* *Ps. 35: 13, 14.
Jesu gråt och fastande, Hans förnedring, lidande och död war ett ämne till bespottelse för alla Hans motståndare.
12. Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
Hela Jesu wandring på jorden war för Honom, som kom från härligheten, en sorgetid, och menniskonaturen, syndeligt kötts liknelse, som Han hade iklädt sig, war en sorgedrägt, det war för Honom att wara klädd i säck och aska.
13. De, som i porten sitta, tassla om mig; och i dryckenskap qwäder man om mig.* *Job 30: 9. Klagow. 3: 63.
Denna förföljelse emot Christus kommer att fortfara, till dess Hans rike blifwer uppenbaradt i kraft. Ps. 2. I lekamlig dryckenskap bespottas Christus, men alla syndens lustar äro andelig berusning, i hwilken Han ock bespottas.
14. Men jag beder, HERre, till dig, i behaglig tid;* Gud, efter din stora godhet, hör mig med din trofasta hjelp. *Es. 49: 8. 2 Cor. 6: 2.
15. Upptag mig utur träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst warda ifrån mina hatare, och utur de djupa watten.
Se Ps. 40: 3.
16. Att wattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppslukar mig, och gapet på gropen icke igentäppes öfwer mig.* *Klagow. 3: 53, 55.
Då wår Frälsare war omgifwen af wåra synder, så war Han uti en grop, hwars djup war döden, och Han beder om förkastning derur. Ps. 16: 10. Jemf. Jer. 38: 6.
17. Hör mig, HERre, ty din godhet är tröstelig; wänd dig till mig efter din stora barmhertighet;
18. Och bortgöm icke ditt ansigte för din tjenare: ty mig är ångest; hör mig snarligen.
19. Nalka dig till min själ, och
_152.jpg&oldid=344989){kind=link}