| 158 | Ps. 78. | Psaltaren. |
ögon äro framlagda. Den Allsmäktige talar icke blott med ord, utan med skickelser och gerningar. Hans gerningar äro stora predikningar från himmelen till menniskors barn och gälla för alla tider.
4. Att wi det icke fördölja skulle för deras barn, som efter komma skulle: utan förkunna HERrans lof, och Hans makt och under, som Han gjort hafwer.
5. Han upprättade ett wittnesbörd i Jacob, och gaf en lag* i Israel, den Han wåra fäder bjöd till att lära deras barn. *2 Mos. 20.
Icke blott Guds lag och hela det uppenbarade ordet war ett Herrans wittnesbörd i Jacob, utan hela Israels folk war i sig sjelf ett sådant wittnesbörd. Hela Christi kyrka och församling är, jemte det skrifna ordet, ett stort lefwande wittnesbörd om Christus.
6. På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde warda: då de uppkommo, att de ock förkunnade det för sina barn:* *5 Mos. 4: 10; cap. 6: 7; cap. 11: 19.
7. Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds werk; och hålla Hans bud:
8. Och icke warda såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art*; hwilkom deras hjerta icke fast war, och deras ande höll sig icke troligen till Gud. *2 Mos. 32: 9; cap. 33: 3, 5; cap. 34: 9.
9. Såsom Ephraims barn, som wäpnade woro och förde bågen, föllo af i stridstiden.* *4 Mos. 14: 40, [et]c. 5 Mos. 4: 41, [et]c.
10. De höllo icke Guds förbund, och wille icke wandra i Hans lag:* *Hes. 20: 10, [et]c.
11. Och förgåto Hans werk och Hans under, som Han dem bewist hade.
12. För deras fäder gjorde Han under*, i Egypti land, på den marken Zoan. *2 Mos. 14, 15 cap.
13. Han åtskiljde hafwet, och lät dem gå derigenom, och satte wattnet såsom en mur.* *2 Mos. 14: 21. Ps. 106: 9.
14. Han ledde dem om dagen med en molnsky; och om natten med en klar eld.* *2 Mos. 13: 21, 22. Ps. 105: 39.
15. Hon lät bergsklippan remna i öknen; och gaf dem dricka watten tillfyllest.* *2 Mos. 17: 6. 4 Mos. 20: 10. Ps. 105: 41. 1 Cor. 10: 4.
16. Och lät bäckar flyta utur bergsklippan, att de flöto derut såsom wattuströmmar.
17. Likwäl syndade de ännu emot Honom, och förtörnade den Högsta i öknen.
18. Och försökte Gud i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar.* *2 Mos. 16: 2, 3. 4 Mos. 11: 4, 5. Ps. 106: 14.
Till deras själar, d. ä. efter sina själars begär. Till kroppens uppehälle hade de manna, men i själen hade de begärelse efter annan föda. 4 Mos. 11: 4. Då menniskan är köttsligt sinnad, så gör själen de lekamliga behofwen wida större och helt annorlunda beskaffade, än de i sig sjelfwe äro. De lekamliga behofwen äro icke stora, så själen är förnöjd, rik i Gud och lycklig i åtnjutandet af himmelsk sällhet och andelig fröjd.
19. Och talade emot Gud*, och sade: Ja, skulle wäl Gud kunna bereda ett bord i öknen? *4 Mos. 11: 1, [et]c.
20. Si, Han hafwer wäl slagit bergsklippan, att watten utflöt, och bäckar sig utgåfwo: men huru kan Han gifwa bröd, och skaffa sitt folk kött?
21. Då nu HERren det hörde, wardt Han upptänd*: och eld gick upp i Jacob, och wrede kom öfwer Israel; *4 Mos. 11: 1, [et]c.
22. Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå Hans hjelp:
23. Och Han bjöd skyarna ofwan till, och upplät himmelens dörrar:
24. Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.* *2 Mos. 16: 14, [et]c. 4 Mos. 11: 7. Joh. 6: 31. 1 Cor. 10: 3.
25. De åto englabröd: Han sände dem mat tillfyllest.
Manna kallas englabröd, emedan det nedkom af himmelen och bereddes genom ett Herrans underwerk.
26. Hon lät blåsa östanwäder under himmelen; och genom sin starkhet upprörde sunnanwäder.* *2 Mos. 16: 13. 4 Mos. 11: 31.
27. Och lät kött regna uppå dem såsom Mose; och fåglar såsom sanden i hafwet.
28. Och lät dem falla i deras läger, allestäds der de bodde.
29. Då åto de, och wordo förmätte: Han lät dem släcka sin lusta.* *4 Mos. 11: 33. Ps. 106: 15.
Se v. 18.
_162.jpg&oldid=345019){kind=link}