| 172 | Ps. 89, 90. | Psaltaren. |
47. HERre, huru länge will du dig så alltinges fördölja? Och låta din grymhet brinna såsom en eld?* *Ps. 79: 5.
48. Tänk huru stackot mitt lif är: hwi will du alla menniskor fåfängt skapat hafwa?
I löftet till David låg den enda trösten för hela det fallna menniskoslägtet, och om detta löfte blefe om intet, så wore ju alla menniskor fåfängt skapade — skapade till mycken onyttig oro och många lidanden under en kort lifstid, och sedan till ewig förtappelse. Detta framställes här af den lidande församlingen, som wäntade på Israels tröst, inför ”allt kötts andas Gud” såsom en bewekande grund till bönhörelse. Af Davids säd skulle Messias komma.
49. Hwilken är den der lefwer, och icke ser döden? Den sin själ friar utur helwetes hand? Sela.
Ingen menniska får lefwa för alltid, och ingen kan befria sig ifrån döden, grafwen och helwetet. Om Messias icke komme (nu wore kommen), så wore alla menniskor fåfängt skapade, v. 48.
50. HERre, hwar är den förra din nåd, den du David i din sanning swurit hafwer?* *2 Sam. 7: 15, [et]c.
51. Tänk, HERre, på dina tjenares försmädelse; den jag bär i mitt sköt, af alla så många folk.
52. Dermed, HERre, dina fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda.
De som förakta och förfölja Guds folk, de förakta den himmelske Konungen sjelf, och de som förakta Hans ord och nådens inrättningar, de trampa Honom sjelf under fötterna. Ebr. 10: 29.
53. Lofwad ware HERren ewinnerligen. Amen. Amen.
I denna Psalm lärer Herrans Ande sin församling att bedja. De trogna skola klaga all sin nöd inför Herran, åberopa sig Hans förbund och löften till den högtlofwade Konungen och Medlaren, prisa Honom äfwen i nöden och i tron säga amen, amen till sin bön, så blifwer den i allt uppfylld, Guds namn blifwer helgadt, Hans rike kommer, Hans wilja sker, och nådens förbund går i fullbordan bland menniskorna.
90. Psalm.
Menniskans dödlighet.En bön Mose, den Guds mannens. HERre, du är wår tillflykt, ifrån slägte till slägte.
Denna gamla Psalm har Mose, den Guds mannen, diktat och sannolikt med anledning af det som berättas i 4 Mos. 14: 23 och 5 Mos. 3: 26, 27. Tillflykt, grt. boning. Det wandrande folket hade icke något hem i öknen, men Herren sjelf war deras boning deras hem. De bodde under Hans beskärm; eldstoden och molnstoden gåfwo dem ljus och wärma, skygd och wederqwickelse, och Herren sjelf war deras försörjare, deras Fader, som gaf dem bröd från himmelen och watten utur klippan. Lycklig den, som på wandringen genom öknen i detta lifwet har sitt rätta hem hos Herran.
2. Förr än bergen wordo, och jorden och werlden skapade blefwo, är du Gud, af ewighet till ewighet.
3. Du, som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.* *Ps. 104: 29, 30. Pred. 1: 4.
Kommer igen I menniskors barn, d. ä. blifwer till jord igen, hwaraf I komne ären. 1 Mos. 3: 19.
4. Ty tusen år äro för dig såsom den dag, i går framgick, och såsom en nattwäkt. *2 Pet. 3: 8.
En nattwäkt war tre timmar, ty natten war delad i fyra wäkter. Tusende år äro en lång tid, men inför Herran äro de mindre, än för oss menniskor en dag eller en nattwäkt. Denna jemförelse i afseende på Guds rikes gång genom tiden till ewigheten. se 2 Pet. 3: 8.
5. Du låter dem gå sin kos såsom en ström, och äro såsom en sömn; lika som gräs, det dock snarligen förwissnar;* *Job 14: 2.
6. Det der bittida blomstras och snart wissnar; och på aftonen afhugget warder, och förtorkas.* *Ps. 103: 15, 16. Es. 40: 6–8.
Se Jac. 1: 10, 11.
7. Det gör din wrede, att wi så förgås; och din grymhet, att wi så hasteligen hädan måste.
8. Ty wåra missgerningar sätter du för dig; wåra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
Dödligheten i öknen war ofta stor och förskräcklig, och stor är dödligheten i hela denna werldens öken, ty för hwarje pulsslag i en menniskas kropp dör en menniska på jorden, så att här är ett oupphörligt döende. Hwad är orsaken? Syndens lön är döden. Rom. 6: 23. Döden är Guds wrede öfwer synden. Guds ansigte liknas wid den klara solen. Alla wåra synder skådar Han i det klaraste dagsljus och huru förskräckliga måste de då synas! Då wi föreställa oss, huru många och grufliga de synder äro, som wi weta, och derwid besinna, att de flesta synder, både wåra egna och andras, äro för oss förborgade, så kunna wi ju omöjligen
_176.jpg&oldid=345060){kind=link}