| 182 | Ps. 101, 102. | Psaltaren. |
honom förgör jag: den der storlåtig är och högt sinne hafwer, honom lider jag icke.
För att kunna tillhöra Herran måste man gå ut ifrån werlden, 2 Cor. 6: 14–18. Och den himmelske Konungen utrotar till slut utur sitt rike allt det onda och alla onda.
6. Mina ögon se efter de trogna i landet, att de måga när mig bo; och hafwer gerna fromma tjenare.* *Ords. 22: 11.
7. Falskt folk håller jag icke i mitt hus: ljugare trifwas icke när mig.
Allt detta är icke blott en förträfflig konungaordning, utan en god hustafla, och det skulle stå wäl till i wåra hus, om den blefwe rätt iakttagen.
8. Bittida förgör jag alla ogudaktiga i landet: att jag må utrota alla ogerningsmän utur HERrans stad.* *Rom. 13: 4.
Att uppmuntra den sanna fromheten och alla trons dygder, och att bestraffa, motwerka och, så widt möjligt är, utrota det onda isynnerhet med den gudomliga sanningens tweeggade swärd, och i nödwändiga fall äfwen med den borgerliga lagens straffande swärd, är oundgängligen nödwändigt till ett samhälles bestånd, lycka och fasthet. Så snart Herrans lag i ett rike icke gäller och aktas, så är grundwalen borta, och det liknar då ett skepp utan windros, roder och segel, swäfwande på ett stormigt haf. Ordet bittida eller i tid wisar, att de ogudaktiga böra blifwa straffade, förr än andre blifwa genom dem förderfwade och innan straffet för öfwerhandtagande gudlöshet kommer öfwer hela landet. Står Herren främst i stat och kyrka, så blomstrar lycka och wälstånd, och de ogudaktige hafwa ingen trefnad. Derföre skola både öfwerhet och undersåter tjena Honom såsom Herre och Konung, på det allt må wäl gå! I den himmelske Konungens stora hushållning skall allt detta fullbordas, då Hans rike uppnått sin fulla seger på jorden. Ps. 110. Zach. 14.
102. Psalm.
5. Bot-Psalm.En Bön den eländes, när han bedröfwad är, och sin klagan för HERran utgjuter.
2. HERre, hör min bön, och låt mitt ropande till dig komma.
3. Fördölj icke ditt ansigte för mig: i nöden böj dina öron till mig; när jag åkallar, så bönhör mig snarligen.
4. Ty mina dagar äro bortgångne såsom en rök: och mina ben äro förbrände såsom en brand.
Då själen är i sådan djup bedröfwelse, synas de flydda dagarne förlorade, och själens smärta kännes såsom en brand, äfwen i kroppens fastaste delar.
5. Mitt hjerta är slaget, och förtorkadt såsom hö; så att jag ock förgäter äta mitt bröd.
6. Mina ben låda wid mitt kött, af gråtande och suckande.
7. Jag är lika som en pelikan i öknen: jag är likasom en stenuggla* uti de förstörda städer. *3 Mos. 11: 17, 18.
Pelikanen är en fågel, som uppehåller sig i öknen, och dess ljud är ömkeligt klagande. Stenugglan älskar ödslighet och mörker. Genom dessa liknelser betecknas själens tillstånd i bedröfwelse öfwer synden, under känslan af Guds wrede och lagens förbannelse. Då är hela werlden för själen såsom en ödemark, hjertats tillstånd synes såsom en förödelse, der blott suckan och klagan höras.
8. Jag wakade* och är såsom en ensam fågel på taket. *Ps. 77: 5.
Ensam, öfwergifwen, beröfwad sitt näste. Då menniskosjälen uppwaknar ur syndasömnen och får se, att hon genom synden är skiljd ifrån Gud, så känner hon, att hon är ensam och öfwergifwen.
9. Dagligen försmäda mig mina fiender: och de, som mig bespotta, swärja wid mig.
Yttre och inre fiender uppträda emot den menniskan, som längtar efter förlossning från syndens träldom.
10. Ty jag äter aska såsom bröd, och blandar min dryck med gråt:* *Ps. 42: 4. Ps. 80: 6.
Det war brukligt att i djup sorg sitta i aska och att dermed beströ hufwudet, så, att äfwen aska föll på brödet, som förtärdes. Ormen blef dömd att äta jord till tecken af förbannelsen för syndens skull, 1 Mos. 3: 14. Att äta aska såsom bröd, i den djupaste sorg öfwer synden, är ett tecken, att syndaren blifwit upplyst af Guds lag och anklagar och fördömer sig sjelf. I syndasorgen kommer Guds lag till sin rätt, och förbannelsen går öfwer synden, såsom den ursprungligen föll på ormen, men själen blifwer frigjord, om han tror på Christum genom Evangelium. Se Es. 65: 25. Joh. 8: 36.
11. För ditt hot och wredes skull; att du hafwer upphöjt mig, och i grund nederslagit mig.
Det, som upphöjes och nedsläppes, får dess hårdare stöt, ju högre det war upplyftadt. Så kännes i syndaångren Guds wrede, såsom låtande den bedröfwade själen falla i ett djup.
12. Mine dagar äro framgångne såsom en skugge; och jag borttorkas såsom gräs.
13. Men du, HERre, blifwer
_186.jpg&oldid=345089){kind=link}