| Psaltaren. | Ps. 106. | 189 |
11. Och wattnet fördränkte* deras fiender, så att icke en qwar blef. *2 Mos. 14: 23, 27.
12. Då trodde de uppå Hans ord,* och sjöngo Hans lof.† *2 Mos. 14: 31; †cap. 15: 1.
13. Men de förgåto snarligen Hans gerningar, och bidde icke efter Hans råd.
14. Och de fingo lusta i öknen; och försökte Gud uti ödemarken.* *2 Mos. 16: 3. 4 Mos. 11: 4. Ps. 78: 18. 1 Cor. 10: 6.
15. Men Han gaf dem deras bön, och sände dem nog, till dess dem wämjade derwid.* *4 Mos. 11: 31. Ps. 78: 29.
Grt.: Men Han gaf dem deras bön och sände twinsot i deras själ. Lustans tillfredsställelse blef för själen andelig död. Då köttets wilja uppfylles, då utslocknar det andeliga lifwet, och under frestelsen aftynar det i samma mån, som hjertat för frestelsen gifwer wika. Men Israeliterna blefwo också plågade med wämjelse just wid den föda, de så mycket hade efterlängtat, och derpå följde en ganska stor plåga, en dödande sjukdom. Se 4 Mos. 11: 33. All lusta är såsom en hunger i själen och lustans tillfredsställande, nemligen syndens utöfning, är såsom ett ätande, och dermed äter själen döden uti sig.
16. Och de satte sig upp* emot Mose, i lägret; emot Aaron, HERrans heliga. *4 Mos. 16: 1, [et]c.
17. Jorden öppnade sig, och uppswalg Dathan, och öfwertäckte Abirams rota.* *4 Mos. 16: 31. 5 Mos. 11: 6.
18. Och eld wardt ibland deras rota upptänd; lågen uppbrände de ogudaktiga.* *4 Mos. 16: 35.
Dathans och Abirams hop blef uppslukad af jorden. Korah och de, som tillika med honom framträdde att offra rökwerk inför Herran, blefwo förtärde af elden, som for ut ifrån Herran.
19. De gjorde en kalf i Horeb, och tillbådo det gjutna belätet.* *2 Mos. 32: 4.
20. Och förwandlade sin ära uti en oxes liknelse, den gräs äter.* *Rom. 1: 23, 25.
21. De förgåto Gud sin Frälsare, som så stora ting uti Egypten gjort hade:
22. Widunder i Hams land, och förskräckliga gerningar i Röda hafwet.
23. Och Han sade, att Han wille förgöra dem, om Mose Hans utkorade den plågan icke förtagit hade,* och afwändt Hans grymhet, att Han icke platt skulle förderfwa dem.† *Hes. 13: 5. †2 Mos. 32: 11. 5 Mos. 9: 12, [et]c.
24. Och de föraktade det lustiga landet; de trodde icke Hans ord.* *4 Mos. 13, 14 cap.
25. Och knorrade i deras hyddor; de lydde icke HERrans röst.
26. Och Han hof upp sin hand emot dem, att Han skulle nederslå dem i öknen:* *4 Mos. 16: 27, 28.
27. Och kasta deras säd ibland hedningarna, och förströ dem i landen.* *5 Mos. 28: 49, 51; cap. 32: 25.
28. Och de gåfwo sig till Baal Peor, och åto af de döda afgudars offer.* *4 Mos. 25: 1–3; cap. 31: 16.
29. Och förtörnade Honom med sina werk; då kom ock en plåga ibland dem.
30. Då trädde Pinehas fram, och förlikte saken: och plågan wände åter.* *4 Mos. 25: 7, 8.
31. Och det wardt honom räknadt till rättfärdighet, ifrån slägte till slägte i ewig tid.* *4 Mos. 25: 11–13.
32. Och de förtörnade Honom wid trätowattnet;* och de plågade Mose illa. *4 Mos. 20: 2. Ps. 95: 8.
33. Ty de bedröfwade honom hans hjerta, så att några ord undföllo honom.
Grt.: Ty de förbittrade hans ande; och han talade obetänksamt med sina läppar. Detta syftar på hans twiflande ord i 4 Mos. 20: 8, 10. 5 Mos. 1: 37.
34. De förgjorde ock icke de folk, som dock HERren dem budit hade;* *5 Mos. 7: 2. Dom. 1: 21.
35. Utan de blandade sig ibland hedningarna, och lärde deras werk:* *Dom. 2, 3 cap.
36. Och tjente deras afgudar: de kommo dem på förargelse.
37. Och de offrade sina söner, och sina döttrar åt djeflar:* *2 Kon. 21: 6; cap. 23: 10. 2 Chrön. 28: 3. Jer. 7: 31; cap. 19: 5; cap. 32: 35.
Åt djeflar, d. ä. åt afgudar. Men under afgudars gestalt är det djefwulen, som dyrkas; ty hwad hedningarne offra, det offra de åt djeflar och icke åt Gud. 1 Cor. 10: 20.
38. Och utgöto oskyldigt blod; sina söners och döttrars blod, som de offrade åt Canaans afgudar; så att landet med blodskulder* besmittadt wardt. *4 Mos. 35: 33.
39. Och orenade sig med sina gerningar, och hor bedrefwo med sina werk.
40. Då förgrymmade sig HERrans wrede öfwer sitt folk; och Han fick en styggelse till sitt arf:
_193.jpg&oldid=430205){kind=link}