| 218 | Ps. 139. | Psaltaren. |
2. Ehwad jag sitter eller uppstår, wet du det; du förstår mina tankar fjerran.
Fjerran, d. ä. medan tankarne ännu äro fjerran för ens eget hjerta, och innan de hafwa tydlighet och sammanhang, känner Herren dem alla.
3. Ehwad jag går eller ligger, så är du omkring mig; och ser alla mina wägar.* *Job 34: 21, 22. Joh. 21: 17. Ebr. 4: 13.
4. Ty si, det är intet ord på min tunga, det du, HERre, icke allt wet.* *Job 42: 2.
5. Du skaffar hwad jag både förr och efter gör; och håller din hand öfwer mig.
Grt.: Du omgifwer mig allt omkring och håller din hand öfwer mig.
6. Sådan kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripa det.* *Ps. 147: 5. Es. 40: 28.
Guds allestädesnärwarelse och Hans försyn äro likaså obegripliga, som alla Hans öfriga oändliga egenskaper. Så snart menniskan rätt tänker derpå, så måste hon i stoftet böja sig inför Honom.
7. Hwart skall jag gå för din anda? Och hwart skall jag fly för ditt ansigte?
Här omtalas både Herrans Ande, som är den Helige Ande, och Hans ansigte, som är Guds Son, så att i Guds allestädesnärwarelse är hela den Helige Treenigheten; Han är öfwer allt närwarande såsom Fader, Son och Helige Ande, såsom Skapare och Uppehållare, Återlösare och Heliggörare. Han uppehåller werlden för att söka och frälsa det, som förloradt är.
8. Fore jag upp i himmelen, så är du der:* bäddade jag åt mig i helwete, si, så är du ock der.† *Job 22: 12. †cap. 26: 6. Amos 9: 2.
I den högsta himmelen och i den djupaste afgrunden är Gud närwarande, men på mycket olika sätt. Wore Gud närwarande på samma sätt i helwetet som himmelen, så blefwe äfwen helwetet himmel. Denna olikhet i närwarelsen har icke till grund, att Gud kunde wara sig sjelf olik, utan det är synden och förbannelsen, som förorsakar, att Hans närwarelse i syndens werld och i helwetet werka annorlunda än i himmelen.
9. Toge jag morgonrodnans wingar, och blefwe ytterst i hafwet:
Hastigt utbreda sig morgonrodnadens strålar öfwer jord och haf, men äfwen om menniskan kunde fly med morgonrodnadens hastighet, så kunde hon aldrig undfly Herrans hand.
10. Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.
11. Om jag sade: Mörker må betäcka mig; så måste natten ock wara ljus omkring mig.
12. Ty ock mörkret är icke mörkt när dig; och natten lyser såsom dagen: mörkret är såsom ljuset.* *Jac. 1: 17.
Det, som sker i mörkret, sker dock i ljuset inför Herran.
13. Du hafwer mina njurar i din makt; du war öfwer mig i moderlifwet.
14. Jag tackar dig derföre, att jag underligen gjord är:* underliga äro dina werk; och det besinnar min själ wäl. *Job 10: 8, [et]c.
15. Mina ben woro dig icke fördolde, då jag uti det hemliga gjord war: då jag skapad wardt neder i jorden.
Skapelsen i moderlifwet är liksom en fortsättning af den första skapelsen och för menniskoögon likaså fördold, som om den skedde neder i jorden. Detta uttryck syftar också derpå, att menniskan är af jord tagen och skall warda till jord igen.
16. Dina ögon sågo mig, då jag ännu oberedd war; och alla dagar* woro uti din bok skrifne, de ännu warda skulle, och ingen af dem kommen war. *Job 14: 5. Ps. 37: 18.
”Huru länge jag lefwa skulle, wisste du, förr än jag begynde lefwa.” L.
17. Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar? O huru stort är deras tal;
18. Skulle jag räkna dem, så worde de flere än sanden; när jag uppwaknar, är jag ändå när dig.
Den allestädes närwarande, allsmäktige och kärleksrike Guden skola wi bedja om nåd att i Hans ord genom tron rätt lära känna Honom; ty att rätt känna Honom, nemligen i Christo, det är lif och salighetJoh. 17: 3. Är jag ändå när dig, nemligen med mina tankar om dessa dina stora under.
19. Ack Gud! att du dråpe de ogudaktiga; och de blodgirige ifrån mig wika måste.
20. Ty de tala om dig försmädligen; och dina owänner upphäfwa sig utan sak.
21. Jag hatar ju, Herre, dem, som dig hata; och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.* *Ps. 119: 136, 139.
22. Jag hatar dem med rätt allwar;* derföre äro de mig hätske. *Uppb. 3: 16.
Se Ps. 5: 5, 7, 11. Gud hatar synden, och Guds barn hata allt det, som Han hatar; de hata synden, i den mån de helgas af Hans Ande. Gud älskar menniskorna och will, att alla skola frälste warda och till sanningens kunskap komma. I denna kärlek deltaga Guds barn, och bedja
_222.jpg&oldid=345196){kind=link}